Till förmån för Musikhjälpen

Publicerat den: 13 december 2012 02:34 | Kommentarer | Taggar: , ,

Som någon kanske sett  har vi på Obladoo dratt igång en så kallad digital sparbössa för att försöka bidra till årets Musikhjälpen. Temat är Barnen i slummen har rätt till rent vatten. Har en kompis som forskar på området. Ska ej försöka förklara exakt vad hon gör, vet bara att hon snart har en… licensiat?…halv avhandling typ, fullkomligt akademiskt etablerat. Inte riktigt greppat det. Är humanist. I ALLA FALL har hon berättat en del som gjorde att när jag fick reda på årets tema var det bara (Y).

Hur som. Att bara slänga upp en insamlingsbössa på nätet och hoppas att folk vill bidra kanske är lite…slappt. Så jag har funderat på vad jag kan göra. Och jag tänker så här: jag kan låna ut bloggen.

Ungefär här kan vi konstatera att jag inte räknar med en folkstorm. Skulle så hända får jag mäkta med så gott det går.

Så hur ska det gå till? Så här: skänker du 100 eller 200 via Obladoo gillar mh12-bössan och vill gästblogga – ta en printscreen på din telefon med bekräftelsemedelanden och musikhjälpens smsnr synliga. Maila bilden till mig tillsammans med din bloggtext + eventuella länkar till youtubeklipp eller bild. Och ditt namn + ev fakta om dig.

OBS: Vi har en regel på Obladoo. Vi skriver om det vi tycker om, till och med älskar. Inlägg med dissar och elakheter kommer ej läggas upp. Ej heller texter som enligt mig är rasistiska, sexistiska, homofobiska eller vad helst annat olämpligt. Ingen får pengarna tillbaka vid missnöje. Tänker du ens tanken att försöka fuska – skäms! Det hela görs i Musikhjälpens goda anda.

Förslag: skriv om varför band/artist/låt är världen bästa. Eller passa på att promota dig/er själv lite. Tillägna en låt till någon.

Det här blir spännande. Kommer någon ens höra av sig? Vi ger det ett försök iaf!

HÄR HITTAR DU OBLADOOS INSAMLINGSBÖSSA.

Maila till: judyk@obladoo.se

 

Me & Skinny Joon: Fight

Publicerat den: 05 december 2012 21:36 | Kommentarer | Taggar: , , , , ,

Me & Skinny Joon ligger mig varmt om hjärtat.

Jag vill att det ska gå bra för dem och jag vill göra vad jag kan för att det ska gå bra för dem.

För de är bra. Det är inget snack.

En av de saker jag faktiskt kunnat göra är att föra samman Me & Skinny Joon med Hans Berg vilket resulterat i att hans awesome remix av Can’t Get Enough ligger som andra spår på den nysläppta singeln Fight.

Låtom oss prata om Fight. Att Me & Skinny Joon gick rakt in i hjärtat på mig beror på att Ida Lindberg gör underfundiga melodier som sätter sig direkt. Och jag gillar sånt.

Det är smart och hittig electropop och vi kan säga så här, den nya låten är på intet sätt ett steg tillbaka. De har lagt ner lite mer energi på produktionen som nu är riktigt fet, i brist på avancerade ord. Vill ärligt talat inte använda fancy ord för det jag känner när jag lyssnar på Me & Skinny Joon är så himla rakt. Reptilhjärnan gottar sig. Samtidigt finns en stark integritet i musiken, glättighet göre sig icke besvär.

Fight borde spelas på alla dansgolv som anser sig ha någon form av dagsaktuell inriktning. På alla andra dansgolv också för den delen. Så även Hans Bergs remix.

HÄR är länk till spotify. Om jag får bestämma klickar alla på den och huttar in låtarna i lämpliga spellistor. Det här förtjänas att lyssnas på.

Ja, jag är lite religös i frågan. Men den som läst den här bloggen ett tag torde ha märkt att jag vurmar för balla kvinnor som gör grymma grejer. Det är så jäkla inspirerande.

Det ryktas om en kommande video, var så säker på att den kommer dyka upp här.

Tills dess: Spotify people! Eller iTunes!

Och sist med inte minst ett meddelande till samtliga i GBG + närliggande kommuner:

I morgon torsdags spelar Me & Skinny Joon på Lokal Bar & Resturang. HÄR är fb-eventet. Gå och titta på en av nutidens bästa up’n'ncomer’s!

 

500: Homage till kroppen din

Publicerat den: 19 september 2012 18:24 | Kommentarer | Taggar:

Så. Inlägg 500. What to dooo?

Jag hade någon tanke om en slags tillbakablickande musikodyssé men det skulle ta en jäkla tid och bli ett överlångt jäkla inlägg. Den idén får portioneras ut. Och skall så göras. Utan skam.

Men något visst är det ju med jämna tal och halvt till tusen så återigen: what to do?

Jag gör inte så mycket mer än ber dig läsa en annan blogg. En blogg skriven av en människa med fantastiskt språk och mod. Bloggen innehas av Kristian. En mycket god vän till några av mina vänner, musiker, dalmas, livsnjutare, bland mycket annat. Han är också drabbad av cancer och det ser mörkt ut.

Man behöver inte känna eller ha någon koppling till Kristian för att bli starkt berörd av det han skriver.

Det är öppet, ärligt och vackert.

Så till dig Kristian: jag bugar mig för din livsvilja, din förmåga att se din omgivning, beskriva den och älska den.

Du är en inspiration.

Klicka här under för att komma till I kroppen min.

http://ikroppenmin.blogspot.se/

DEN ÄR FÄRDIG NU!

Publicerat den: 01 juni 2012 22:54 | Kommentarer | Taggar:

Och inskickad. Återstår att se om den blir godkänd. Men det skiter vi i nu.

DOOOOOOOP!

Just nu: Blackface på Bio Rio

Publicerat den: 13 maj 2012 15:01 | Kommentarer | Taggar: , ,

Just nu hålls ett samtal som beskrivs som ett samtal om svarta stereotyper, underhållning och antirasistiska strategier på Bio Rio.

Moderator är Nathan Hamelberg. I panelen sitter Oivvio Polite, Ylva Habel, Tobias Hübinette, Jacob Kimvall och Maria ”Decida” Wahlberg.

För de som inte befinner sig på plats bambusras det hela ut för alla att se och höra på eachonetachone.se.

Skokrämssmink, spex och negerbollar, är det roligt? De senaste årens diskussioner om rasism mot svarta i Sverige visar tydligt att vad som är humor råder det delade meningar kring. Så även om vad som är bra konst.

Skandalen kring Makode Lindes tårtinstallation på Moderna Museet är ett exempel på hur yrvaken och naiv debatten om rasism och stereotyper i Sverige kan vara.

Med detta seminarium vill vi lyfta de frågeställningar som har väckts och rikta ett särskilt fokus mot fenomenet blackface. Är detta en symbol som bör lyftas fram, diskuteras och användas, eller borde vi avstå från att leka med elden genom att blåsa liv i gamla rasistiska stereotyper? 

Under samtalet visas historiska och samtida exempel ur film, konst och media. Vi kommer bland annat att visa klipp ur film och musikvideos och diskutera hur minstrel show har blivit ett tema inom samtida hiphop.

 

Angående en viss tårta

Publicerat den: 21 april 2012 14:49 | Kommentarer | Taggar: , , ,

Jag tror det har varit ganska svårt att undgå Makode Lindes tårta som bjöds till de närvarande under firandet av World Art Day på Moderna muséet. Förutom de spontana reaktioner som först hördes här och var började sedan olika personer börja förklara hur verket skulle tolkas. I de fall jag sett handlade de flesta förklaringar om varför de som tagit illa upp misstolkat verkets intentioner.

Jag är ingen konstkännare. Det ska sägas. Ett intryck jag fått är att detta dock inte är ett måste. Ligger det inte i konstens vara att det finns lika många tolkningar som det finns människor som möter den? Ibland känner jag dock att de fria tolkningarna i mig själv lyser med sin frånvaro, all konst är inte så konkret att den direkt talar till mina referenser och väcker tankar. Vid de tillfällen jag fått chans att få ett konstverk förklarat för mig har jag oftast funnit det hjälpsamt då endel verk inte säger mig värst mycket alls om jag inte får en kontext att utgå ifrån.

Makode Lindes tårta hör inte till den konst som lämnar mig intryckslös. Alls. Det består av en massa delar jag kan referera till och tankarna sätter igång omedelbart. Den första tydliga reflektionen efter ett visst tankekaos är: Hur fan ska jag förhålla mig till det här? Erfarenheten säger att när jag tänker och känner så gör jag bäst i att vara tyst, lyssna och läsa innan jag tror mig ha något svar på någonting alls.

En sak. Som jag förstår det är Lindes performance av sådan art att den fortfarande pågår. I och med att jag skriver det här blir även min text en del av den. Kanske är det så att det är först när debatten runt det hela ebbat ut som verket hamnar i ett historiskt tillstånd, kanske kan det återuppväckas igen. Huruvida det är ett bra verk eller inte beror väl på vilka faktorer man menar avgör en sådan sak. Konst är onekligen inte enbart till för att vara vacker. Min egen definition av vad som gör konst potentiellt bra är i grunden att den måste säga mig något. Står jag intryckslös tycker jag oftast inte nå värst alls. Lindes verk har lämnat intryk vilket gör att jag vill påstå at det inte är menlöst. Meningarna är snarare många. Jag tänker inte definiera verkets kvalitet. Det är inte alltid huruvida något är bra eller dåligt är relevant.

Det jag tror behövs för att tolka Makode Lindes verk är en del frågeställningar. De positioner vi har i olika kontexter påverkar våra tolkningar och vårat agerande. Något jag saknat i den debatt jag tagit del av är en insikt om tyckarens egen position. Vem är jag som uttalar mig? Jag som skriver denna text är: 28 år, vit, kvinna, boendes i Stockholms innerstad, etnologistudent, född i Sverige med svensk mamma och fransk pappa. Jag har fler identitetsmarkörer än så, men dessa är de som jag i alla fall just nu finner mest relevanta i detta sammanhang. (Edit: Icke att förglömma skriver jag här på Obladoo där jag kan publicera den här texten!) Mitt syfte med den här texten är att försöka redovisa hur jag tänker, för mig själv och för den som vill läsa. Det jag skriver utgår från mig och är definitivt influerat av mina etnologiska studier och dessutom en prövning av dem.

Det som fick mig att vilja försöka skriva den här texten var den här artikeln från Pambazuka News: The missing ingredient in Sweden’s racist-misogynist cake . Innan jag läste den upplevde jag att det fanns bitar som fattades. Det talades om postkoloniala perspektiv men med skevheten att talaren i flera fall var en vit västerländsk man. En del av det koloniala förtrycket är att väst ansett och anser sig veta bäst. Uttrycket den vite mannens börda bygger på hur den vite mannen mannen måste styra upp resten av världen eftersom den inte skulle ha kapacitet att göra det själv. Om den nu måste styras upp. Och hur den nu måste styras upp. Det här blir en jäkla lång text så jag hänvisar till nyss nämnda artikel då Shailja Patel säger det bättre än mig.

Det jag vill lyfta är:

Vem eller vilka har tolkningsföreträde i fallet rasisttårtan?

Vilka kommer till tals? Varför? Från vilket position bygger de sina tankar?

Vilka är tysta? Varför?

Vilka reaktioner behandlas som mer rättfärdigade än andra?

Vem är Makode Linde? Vilka aktörskap åberopar han? Vilka andra positioner agerar han ifrån som han själv inte lyfter?

Vilka är det verket representerar? Hörs de? Tillfrågas de? Hur blir det när Linde på sitt sätt för deras talan?

Att det hela utspelade sig på Moderna muséet, vad spelar det för roll?

Vilka var inbjudna att närvara? Var det öppet för alla? Vilka valde i så fall att gå dit?

Vilka fler frågor kan man ställa sig?

 

Det är här någonstans jag befinner mig i tankarna just nu. Ibland måste man uttala det man tänker för att få grepp om det. Nu har jag gjort det. Reflektioner tas gärna emot. Länkar jag kan ha missat likaså. Jag återgår till att vara tyst i frågan igen. Tänka lite till. Och några svar tänker jag inte ge, jag har inga. Jag menar nog mest att ibland tycker vi lite väl mycket och frågar lite för lite.

Om tårtan är ett av årets största svenska konstögonblick eller inte ger jag ärligt talat blanka fan i. Det är bara ännu ett sätt att mäta sakers värde i framgång. Faktum är att den är här, vad gör vi av det?

Edit: Andra läsvärda länkar 

http://feministisktperspektiv.se/2012/04/20/rasismen-var-aldrig-osynlig/

 

Ann Petrén

Publicerat den: 06 april 2012 13:13 | Kommentarer | Taggar: , ,

Operasexism

Publicerat den: 04 april 2012 17:56 | Kommentarer | Taggar: , ,

Statens musikverk har samlat lite länkar kring debatten om sexism inom operavärlden.

Klicka här för att läsa och titta!

I övrigt tycker jag Malena Ernman är fett cool.

 

Den ropar efter mycket lessnar ibland på sin egen röst

Publicerat den: 27 mars 2012 21:28 | Kommentarer

Ett pluggande som aldrig tar slut, kurser som överlappar varandra och en blogg som inte direkt kan beskrivas som crazyparthey. Dagsläget kan beskrivas ungefär så. Dock så vet jag inte om jag tror så värst på att ropa högt hela tiden, i vart fall inte för egen del. Det är oftast när jag väl säger något som jag riktigt förstår hur det är jag tänker, men pratar jag hela tiden hinner jag inte tänka och då säger jag nog inte så värst mycket i alla fall. Det finns en tid för allt som det sägs och just nu verkar vara en period för eftertanke. Detta kommer högst troligt innebära att det inom en framtid kommer finnas mycket på hjärtat så om det finns någon som tycker att Judy K är lite väl tyst i nuläget kan jag nog intyga att du kommer kunna tänka tillbaka på den här tiden med viss nostalgi om ett tag.

Lite finns dock på hjärtat även nu. Jag har suttit och skrivit om hur rasistiska diskurser upprätthålls från alla håll och kanter vare sig syftet är att bryta dem eller ej. Tänker inte gå in djupare på det själv, men idag publicerades en debattartikel av Maria Svedland som tar upp saken: I tystnaden vilar förnekelsen av orättvisorna. Den kan man läsa.

 

Det är mycket med det jordiska

Publicerat den: 11 mars 2012 19:06 | Kommentarer | Taggar: , , ,

Framför allt skolan. Sitter och läser texter av de los Reyes, Molina och Jonsson och funderar över hur ”de andra” konstrueras genom sociala processer, hur det bidrar till att upprätthålla världsordningen och vad det finns för samband med idéer om objektiv sanning. Det ni. Intressant är det. Men mycket text.

För den som mer sitter och slöhänger en söndag och vill hitta något att utforska tänkte jag tipsa om en sida som heter Feminist Frequency som drivs av Anita Sarkeesian. Jag tror jag har skrivit om den förr, men endel saker tål att upprepas. Där finns reflektioner kring Lego’s utveckling från en kreativ produkt för hela familjen till en produkt som riktas till pojkar. Det finns också videos där Bechdeltestet förklaras och används. Som i den här videon där årets oscarsfilmer testas.

Bechdeltestet är i grunden väldigt enkelt. Det består av tre punkter som ska uppfyllas:

* Är det två eller fler kvinnor i filmen?

* Pratar de med varandra?

* …om något annat än män?

Anita testar också att göra testet ur ett etniskt perspektiv, dvs finns det två eller fler personer som inte identifieras som vita, pratar de med varandra, om något annat än den vite?

Så. Kika runt där vettja. Så läser jag vidare här.