Treater
Förra lördagen var jag på premiären för Treater på Intiman. Det var en heldag. Konceptet är tre föreställningar som tillsamman berättar en historia. Man kan se en föreställning fristående, men för att få hela berättelsen måste man se alla tre. På lördagar spelas de över en hel eftermiddag där upplägget blir som följer.
Under veckan spelas en föreställning per kväll.
Från Blixten & Co’s hemsida:
Vi befinner oss i ett hus på den engelska landsbygden. På ovanvåningen ligger husets ägarinna – en ragata till moder – på bottenvåningen förbereder sig hennes dotter Annie (Vanna Rosenberg) för att resa iväg på ett hemligt rendez-vous under helgen. Hennes bror Reg (Johan Ulveson) och hans hustru Sarah (Maria Kulle) kommer för att ta hand om mamman. Sarah tror att Annie ska resa iväg med sin gamle vän Tom (Johan Rheborg), som troligtvis är förtjust i Annie, men aldrig vågat visa det. Men Sarah får en chock när hon inser att det i själva verket är Annies svåger, Norman (Erik Johansson) som bjudit ut henne. Och att Norman helt sonika dyker upp vid huset, gör ju ingenting bättre. Snart sätter förvecklingarna, missförstånden och känslorna igång i full fart. Med Norman som katalysator visar sig alla de andras olika behov i gräll dager. Det är Reg, som säger sig drömma om ett lyckligare äktenskap, samtidigt som han innerst inne längtar tillbaka till sin barndom – hans hustru Sarah som vill bli sedd – Tom som behöver guidning i känslolivet – och Annie som rastlöst söker kärlek. Alla krockar de med den tillsynes iskalla Ruth (Josephine Bornebusch), Normans fru, som på Sarahs inrådan kommer till platsen. Hon försöker styra upp situationen, men faller ändå själv för Normans oslagbara charm. Men frågan är hur länge Norman lyckas hålla allas behov av honom uppe?
Treater består av tre fristående pjäser – Matsalen, Vardagsrummet och Trädgården. Pjäserna utspelar sig under samma helg, på samma plats. Vi betraktar det dråpliga händelseförloppet – som visar sig vara lite olika om man ser vad som utspelar sig i vardagsrummet – matsalen – eller ute i trädgården.
Det var inte utan en undran om det skulle bli jobbigt att se föreställningar på rad som jag gick dit, men tiden gick fort. Det blev aldrig långtråkigt. Snarare gör längden att man lär känna karaktärerna och trivs med att sitta och följa hur hela härvan ska sluta.
Pjäsen hade urpremiär 1973 och är skriven av Alan Ayckbourn. Här kan man läsa mer om pjäsens uppkomst.
Min favoritkaraktär är Ruth. Mycket för att det är den karaktär som bär på någon form av genusmedvetenhet med repliker där efter.
Det närmsta jag kommer att tänka på är att det var trevligt, lite som Änglagårdtrevligt. Inte för att göra några stora jämförelser dem i mellan i övrigt. Men det var en liknande känsla jag bar på när jag gick där ifrån.
