Så fort jag gjort en årsbästalista kommer jag ihåg eller upptäcker grejer som lätt hade platsat.
Som Azealia Banks låt 212.
Lyckades fumla mig förbi den helt.
Så vi tar den nu.
Pga fett bra.
I övrigt går jag mest runt och väntar på att Tegan and Sara’s nya skiva Heartthrob ska komma upp på Spotify.
Återkommer om den saken när det sker.
Här skulle jag kunna gnälla om uppsats men istället:
Se Michael Jacksson-dokumentären på svtplay om du inte gjort det.
Ba gört.
Dags för årssummering people!
Min ovilja att ranka har inte förändrats sen förra året så här följer, i någorlunda bokstavsordning, 50 låtar som i mitt tycke bör nämnas i bokslutet av musikåret 2012. Många nämnda, många glömda.
The 2 Bears – Bear Hug
Alpine – Hands
Amanda Palmer – Melody Dean
Anna Von Hausswolff – Mountains Crave
Babian – Östersjöns vida vatten
Beth Orton – Mystery
Cajsa Siik – Dali
Carolina Wallin Pérez – Andra sidan jorden
Cat Power – Ruin
Cleo – Say I don’t (feat. Kristin Amparo)
Dear Neighbour – Lover
Edda Magnason – Jona
Elliphant – Tekkno Scene
El Perro Del Mar – Hold Off The Dawn
First Aid Kit – Emmylou
Frank Ocean – Thinkin Bout You
Frankie Rose – Know Me
Frida Hyvönen – Terribly Dark
Gus By Heart – Young & Old
Icona Pop – I Love It
It’s A Bird! It’s A Plane! – Crow Hill
Johanna Knutsson – Groove Support
Jukebox The Ghost – Somebody
Kings of the Universe – Watching Over You (Original Mix)
Laleh – Elephant
Lilla Namo – Höj volymen
Lindha Kallerdahl – In my head
Linnea Olsson – Ah!
Locussolus – Telephone (Mediterranean Mix)
Lucy Rose – Bikes
Markus Krunegård – Everybody Hurts
Mariam The Believer – The String of Everything
Me & Skinny Joon – Fight
Michael Kiwanuka – Tell Me A Tale
Miike Snow – Bavarian #1 (Say You Will)
Min Stora Sorg – Kallt och tyst
Mumford & Sons – I Will Wait
Nelson Can – Apple Pie
Nico Vega – Easier
Rebekka Karijord – Prayer
Robert Glasper – The Consequences Of Jealousy (feat. Meshell Ndegeocello)
Skator – Kalla Vita
Susanne Sundfør – The Silicone Veil
Taken By Trees – Dreams
The Tallest Man On Earth – 1904
Tegan And Sara – Closer
THEESatisfaction – Bitch
The Ting Tings – Hang It Up
Todd Terje – Inspector Norse
Typewriter Monki – Thank God for Spotify
HÄR är hela listan på spotify. Utom Nico Vega.
I övrigt ges ett hedersomnämnande till Hultsfred 2012. Ett oerhört kärt återseende.
Me & Skinny Joon ligger mig varmt om hjärtat.
Jag vill att det ska gå bra för dem och jag vill göra vad jag kan för att det ska gå bra för dem.
För de är bra. Det är inget snack.
En av de saker jag faktiskt kunnat göra är att föra samman Me & Skinny Joon med Hans Berg vilket resulterat i att hans awesome remix av Can’t Get Enough ligger som andra spår på den nysläppta singeln Fight.
Låtom oss prata om Fight. Att Me & Skinny Joon gick rakt in i hjärtat på mig beror på att Ida Lindberg gör underfundiga melodier som sätter sig direkt. Och jag gillar sånt.
Det är smart och hittig electropop och vi kan säga så här, den nya låten är på intet sätt ett steg tillbaka. De har lagt ner lite mer energi på produktionen som nu är riktigt fet, i brist på avancerade ord. Vill ärligt talat inte använda fancy ord för det jag känner när jag lyssnar på Me & Skinny Joon är så himla rakt. Reptilhjärnan gottar sig. Samtidigt finns en stark integritet i musiken, glättighet göre sig icke besvär.
Fight borde spelas på alla dansgolv som anser sig ha någon form av dagsaktuell inriktning. På alla andra dansgolv också för den delen. Så även Hans Bergs remix.
Så HÄR är länk till spotify. Om jag får bestämma klickar alla på den och huttar in låtarna i lämpliga spellistor. Det här förtjänas att lyssnas på.
Ja, jag är lite religös i frågan. Men den som läst den här bloggen ett tag torde ha märkt att jag vurmar för balla kvinnor som gör grymma grejer. Det är så jäkla inspirerande.
Det ryktas om en kommande video, var så säker på att den kommer dyka upp här.
Tills dess: Spotify people! Eller iTunes!
Och sist med inte minst ett meddelande till samtliga i GBG + närliggande kommuner:
I morgon torsdags spelar Me & Skinny Joon på Lokal Bar & Resturang. HÄR är fb-eventet. Gå och titta på en av nutidens bästa up’n'ncomer’s!
Fin dag i lördags!
De blev gifta.
Som förväntat.
Och jag fick träffa lite gamla rävar och leverera ett litet nostalgimoment på dansgolvet.
Och nu tänker jag ta tillfället i akt att lägga upp följande låtar när jag ändå är inne på äktenskapsspåret.
Billy Idol – White Wedding
Billy Idol – Rebel Yell
Och sist men inte minst. The New Morty Show – White Wedding/Rebel Yell
Här är albumversionen med New Morty. Tycker den är strå’t vassare.
Fast allra vassast var den nog i en gympasal på Tjörn.
Men det är en annan historia.
Det är ju helt fantastiskt med facebook.
Skiter i att jag låter som en tanta när jag säger det.
Om det inte vore för fb hade jag nog aldrig fått reda på den där låten jag nämnde i förra inlägget.
Men så ba vips!
Det var självaste Per Wiker som knäckte nöten.
Jag har hört den här låten en gång.
Tror jag satt med min mor i ett väntrum.
Någon hade önskat den på radion.
Vi blev väldans förtjusta i den.
Men la så klart inte artistens namn på minnet.
Skulle tippa på att det kanske var för en 10 år sen .
Den har gäckat mig sen dess.
Så idag, den 8e november 2012, är en stor dag.
Christina Kjellsson är det som gjort låten som i all enkelhet heter Finland.
Tack Per. Tack!
När jag nu ändå är inne på Finland tänkte jag tipsa om bloggnätverket Ratata.
I princip varje gång jag ramlar in på en ny blogg där är det en rolig jävel som skriver den.
Till exempel Pajkvinnan, eller Paj-oncé. Oklart. Rolig är hon hur som.
Så brutalt fantastisk bitter ton i träffsäkerheten.
In å läs nu ba.
Och lyssna på Christina Kjellsson. Här är ho på spotify.
Hallo. Jag befinner mig i ett lite knäppt läge just nu. Ligger efter med skoluppgifter vilket ger en känsla av att jag inte får göra något annat innan de är gjorda. Så jag tappar takten här. Och blir osocial. Och stressad. Och inte fasen går det bättre med skolarbetet för det.
Vey vey.
Tyckte ändå jag skulle får ur mig något och kom att tänka på en låt som jag inte vet vad den heter men jag vet att den finns för jag har hört den.
Faktiskt.
Men det kommer krävas ett visst grävande för att luska ut den verkar det som.
Frustrationen när google inte levererar.
Får ringa P1 eller nåt.
I alla fall resulterade mitt letande i att jag nog för första gången finner mig lyssnandes på Lars Winnerbäck.
Självmant.
Ingen speciell anledning att jag inte lyssnat på honom innan. Har väl mest bara funnits en massa annat att lyssna på som prioriterats utan större eftertanke.
Har dock noterat att Winnerbäcken är onekligt populär bland många.
Ett fint minne har jag i alla fall från en av hans låtar. En vän sjöng En svår och jobbig grej när vi gick på musikfolkis utanför Kalmar för en kanske 8 år sen. Det var himla fint.
Vännen i fråga är Leo från Dear Neighbour. Så här kan de låta.
Saknar folkislivet ibland. Man blev ju en smula knäpp av att bo på vischan och knappt vara någon annanstans är på sitt rum eller i musikhuset. Men det var fasen så jäkla kul. Och fullkomligt underbart att bara ägna sig och musik hela tiden.
Inte behövde man laga mat heller.
Lyxen med det.
Oh well. Då var då och nu är nu. Ska göra mitt bästa för att den här tentan så snart som möjligt ska försvinna ur mina ögon som en svår och jobbig grej.
Ajjemen! Köpte just biljett till Refused på Annexet den 8e december.
Känns bra.
Jag vet att många som såg dem då säger att det aldrig kan bli lika bra nu.
Men en annan såg dem aldrig då, så det kan bara bli bra nu.
Enda failet vore att aldrig se dem.
Den skiva med Refused jag själv lyssnat mest intensivt på är den här.
Spelade av den på kassett och lyssnade på i den dåvarande diktafonen på väg till och från skolan i Rättvik.
De där diktafonerna hade vi för övrigt mycket roligt med. De användes för att spela in fiolläxor.
Gehörsbaserad inlärning ftw.
Det var dock inte läxorna som var det roligaste (även om det var kul att spela), det var möjligheten att speeda upp det inspelade. Eller sakta ner. Finns ett otal band i någon gömma med flera timmars överförtjust dravel och kiknande skratt.
Tillbaka till Refused dock. Jag äger två skivor. Ingen av dem är The Shape of Punk To Come. Någon kanske undrar hur fan det kan komma sig. Mitt svar är att jag utforskade Refused helt utan vägledning. Stod i skivaffären. Tog det jag av en eller annan orsak fastnade för. En stor del av mitt musikorienterande fungerade så. Kan komma in mer på andra fynd som gjordes en annan gång.
Så. Förutom Songs To Fan The Flames Of Discontent har jag också This Album Contains Old Songs And Old Pictures Vol.2 . Eller demokompilationscd’n.
Och jag gillar dem ju uppenbart utan att ha lyssnat nå värst på THE Refused-skiva.
Lyssnar just nu dock. New Noise har jag ju hört. Svårt att inte.
(Y)
Och nu.
Videos.
