Jag hade någon tanke om en slags tillbakablickande musikodyssé men det skulle ta en jäkla tid och bli ett överlångt jäkla inlägg. Den idén får portioneras ut. Och skall så göras. Utan skam.
Men något visst är det ju med jämna tal och halvt till tusen så återigen: what to do?
Jag gör inte så mycket mer än ber dig läsa en annan blogg. En blogg skriven av en människa med fantastiskt språk och mod. Bloggen innehas av Kristian. En mycket god vän till några av mina vänner, musiker, dalmas, livsnjutare, bland mycket annat. Han är också drabbad av cancer och det ser mörkt ut.
Man behöver inte känna eller ha någon koppling till Kristian för att bli starkt berörd av det han skriver.
Det är öppet, ärligt och vackert.
Så till dig Kristian: jag bugar mig för din livsvilja, din förmåga att se din omgivning, beskriva den och älska den.
Du är en inspiration.
Klicka här under för att komma till I kroppen min.
Det är fullt upp. Bakom kulisserna på Obladoo. I skolan. Jag ska inte ta credd som inte är min att ta så i ärlighetens namn lägger jag mest krut på skolan. Det är uppsatstider och det är roligt. Lite läskigt. Men roligt. I fredags intervjuade jag Elin Larsson i detta syfte. Trevligt. I slutet av veckan kommer jag också se henne spela, med ingen mindre än Lena Willemark som ett moment av konferensen Musikliv i balans. Trist konsert. Not. Längtar till torsdag. No joke.
Förra natten stavades strukturalism, tabu-teori och historieskrivning. Judy är så att säga trött. Så hon går och lägger sig med Ja till Liv! Lite som samma, fast olika. Vet jag iofs inte, har ju inte läst än. Menar mest att Liv Strömquist knows her shit.
Liksom.
Ba.
Imorrn ska jag klura på en tävling jag tänkte ha här, men inte riktigt vet hur jag tycker att själva tävlandet ska gå till. Nån som är tävlingsmaster och vill komma med förslag? De som inte har fb kan maila. Eller twittra. Mamma kan ringa. Eller chatta på wordfeud. Mamma alltså.
Ska även ägna mig mer åt historieskrivning, eller snarare reflekterande runt de som skriver historien.
Och så är jag fett nyfiken på vilka låtar som är med på Absolute Music 3.
Jag vet inte riktigt vad som gjorde’t, men det verkar som vi blivit ett snäpp fler här på blogg’n. ROLIGT! Hej!
(Tyck om mig.)
Vi har blivit fler bloggare på obladoo också, det vet jag dock precis hur det gick till. Mina polers Hanna & Anna skriver om sina liv som världens bästa stråk på bloggen HannaAnna (dodoodododo).
Tillbaka till mig, eller mer min önskan: det här med att sova nattetid har varit lite vajsing större delen av mitt liv. Så kallad B-människa. Enligt någon forskning. Nattmänniska i folkmun.
Hursom.
Jag gillar att läsa bloggisch på mobilen när ögonen ska bli trötta, men jag behöver utöka. Så. Tips på smarta, roliga, intressanta bloggar någon? Sin egen eller andras. Hit me!
Vi kan väl köra en sån att man gärna får ge sig till känna och bara säga hej också? Om en vill.
Förresten tyckte jag himlarns mycket om Komma Rusande på Stadsteatern här i Stockisch. Rekommenderas hjärterligen. Berörande var den.
Jag har en liten allmän motivationskris. Vilket egentligen är helt ok, det är väl å det närmaste sunt att man ibland ifrågasätter vad man håller på med. Det är alldeles för lätt att fastna med fokus åt håll som suger inspirationen ur en istället för att tillföra ny. Så jag håller på och försöker reboota lite. He ska nog bli bra me he!
Låtom oss foka på en inspiratör: Beth Ditto. Ball som få. Hon verkar fatta crazypartheyprylen vilket alltid innebär omfamnande från min sida.
Som knodd ville jag ofta se ”filmen med den galna fransmannen”. Jag förstod inte så mycket, men det gjorde inget. Kul var han.
Är inte mycket jag fattar nu heller, men nostalgin bygger bro där språket brister.
I somras (uuub…) lyckades jag luska ut vad galningen i fråga heter: Louis de Funès. Han har gjort flera filmer som Le Gendarme, eller konstapeln, men det är den här som får mig att gå i barndom.
Dessutom tycker jag om låten Douliou Dou St Tropez. Det är något med den här typen av musik, den är som busig. Jag fascineras av dansen också, de ser fräcka ut. Människor som har ett rörelsemönster liknande denna dans brukar av mig uppfattas som för jäkla trevliga ena utan att behöva öppna munnen. Det betyder inte att man ska twista järnet, det är liksom en subtilitet över det som sätter pricken över i’et. Ljudet i klippet är lite si sådär, här är en spotifylänk till ett lite bättre sådant.
Jag hittade en version med Jenny Rock också. Personligen föredrar jag den från filmen som sjungs av Geneviève Grad, men jag kan inte låta bli att fundera över att jag tycker att många (fet brasklapp på att jag inte är någon expert här) franska sångerskor sjunger lika. Det är rakt och osentimentalt. Min före detta sångpedagog hade nog refererat till tekniken speech, det vill säga att rösten ligger lite som i talläge. Vilket som så gillar jag det. Lyssna på France Gall till exempel,eller Jane Birkin. Det toppas med falska gliringar som man, eller i alla fall jag, inte för allt i livet vill önska bort.
