Jag vill att det ska gå bra för dem och jag vill göra vad jag kan för att det ska gå bra för dem.
För de är bra. Det är inget snack.
En av de saker jag faktiskt kunnat göra är att föra samman Me & Skinny Joon med Hans Berg vilket resulterat i att hans awesome remix av Can’t Get Enough ligger som andra spår på den nysläppta singeln Fight.
Låtom oss prata om Fight. Att Me & Skinny Joon gick rakt in i hjärtat på mig beror på att Ida Lindberg gör underfundiga melodier som sätter sig direkt. Och jag gillar sånt.
Det är smart och hittig electropop och vi kan säga så här, den nya låten är på intet sätt ett steg tillbaka. De har lagt ner lite mer energi på produktionen som nu är riktigt fet, i brist på avancerade ord. Vill ärligt talat inte använda fancy ord för det jag känner när jag lyssnar på Me & Skinny Joon är så himla rakt. Reptilhjärnan gottar sig. Samtidigt finns en stark integritet i musiken, glättighet göre sig icke besvär.
Fight borde spelas på alla dansgolv som anser sig ha någon form av dagsaktuell inriktning. På alla andra dansgolv också för den delen. Så även Hans Bergs remix.
Så HÄR är länk till spotify. Om jag får bestämma klickar alla på den och huttar in låtarna i lämpliga spellistor. Det här förtjänas att lyssnas på.
Ja, jag är lite religös i frågan. Men den som läst den här bloggen ett tag torde ha märkt att jag vurmar för balla kvinnor som gör grymma grejer. Det är så jäkla inspirerande.
Det ryktas om en kommande video, var så säker på att den kommer dyka upp här.
Ajjemen! Köpte just biljett till Refused på Annexet den 8e december.
Känns bra.
Jag vet att många som såg dem då säger att det aldrig kan bli lika bra nu.
Men en annan såg dem aldrig då, så det kan bara bli bra nu.
Enda failet vore att aldrig se dem.
Den skiva med Refused jag själv lyssnat mest intensivt på är den här.
Spelade av den på kassett och lyssnade på i den dåvarande diktafonen på väg till och från skolan i Rättvik.
De där diktafonerna hade vi för övrigt mycket roligt med. De användes för att spela in fiolläxor.
Gehörsbaserad inlärning ftw.
Det var dock inte läxorna som var det roligaste (även om det var kul att spela), det var möjligheten att speeda upp det inspelade. Eller sakta ner. Finns ett otal band i någon gömma med flera timmars överförtjust dravel och kiknande skratt.
Tillbaka till Refused dock. Jag äger två skivor. Ingen av dem är The Shape of Punk To Come. Någon kanske undrar hur fan det kan komma sig. Mitt svar är att jag utforskade Refused helt utan vägledning. Stod i skivaffären. Tog det jag av en eller annan orsak fastnade för. En stor del av mitt musikorienterande fungerade så. Kan komma in mer på andra fynd som gjordes en annan gång.
Första säsongerna är bättre än de senare. Man kan säga att det ballar ur en smula… Men är man hooked tittar man till det oundvikliga slutet.
I ALLA FALL
Ett återkommande band i serien är Betty. De har gjort… signaturmelodin? Säger man så nu för tiden? Låter som att Lennart Svan ska hoppa fram med sina Gäster med gester när som. Den har de gjort i alla fall. OCH de kommer och spelar i Stockholm snart.
Den 15 september närmare bestämt.
På Club KG.
Plats Kolingsborg.
DJ’s: Swedish Dyke Vibes.
Visuales: God Save The Queer.
Det var en återkommande tanke som kom när jag stod med mina paws i luften i Globen igår.
Respekt.
Jag har respekt för Lady Gaga.
Haters gonna hate.
Jag har respekt.
För det första gillar jag att gå på en konsert där många av besökarna engagerat sig i att se crazyparthey ut.
För det andra gillar jag little monsters-prylen. Hon värnar om dem. Vid ett tillfälle uppstår ett smärre strömavbrott, Gaga utnyttjar den oplanerade tiden till att låta de fans som fått en plats i the monster pit ställa frågor till henne. De som får chansen får även dåndimpen. Några andra lyckostar får komma upp på scen. VM i dåndimp på dem. Och jag står och sympatiserar med dem. Man ser vilken stor grej det är.
För det tredje har Gaga en stadigt bunt med redigt bra poplåtar. Och hon levererar dem awesome.
För det fjärde utstrålar hon en självklarhet och medvetenhet. Hon vet vad hon gör och vad hon vill förmedla. Och hon får det att kännas personligt.
För det femte äger hon sin egen sexualitet. Viktig grej.
Den tidigare nämna tentaveckan är nu här och det går inte i närheten så fort som vore önskvärt. Veckan tickar på duktigt, tyvärr har inte tentaskrivandet samma tidsrytm. Men en kämpar på. 2 av 3 frågor är klara (tror jag), den tredje är påbörjad men behöver nog tyvärr omstruktureras.
Lite kul har dock hunnits med. Igår var jag och såg ett utdrag av Ängelen på Maximteatern. Att jag är förtjust vet vi sen innan. Himlarns så fint att få se ett stycke livs levande.
Vad mer?
Jo. Som Carolina Wallin Pérez skrev på sin hemsida: Melodifestivalen är över, men det är nu allting börjar! Singeln sanningen är släppt och den 25 april kommer nya skivan. Klicka på bilden för att lyssna!
Jag vet att flera av kollegorna på Obladoo befinner sig på Mosebacke för att fira Staffan Hellstrands skivsläpp nu. Dessutom firar Marie Laveau 7 år as we speak. Jag ska inte låtsas som att jag inte är frestad. Eventuellt blir jag motiverad och klar snart. Eller så blir det tenta hela natten.
Me and Skinny Joon spelar på Southside vid Zinken i kväll. Tillställningen kostar 50 pix och då får man även se Martin Ekman på scen. 20.00 börjar det, evenemang på fb hittas här.
I övrigt har jag plöjt Kobra idag. Fina grejer. Intressanta ämnen. 50 cent, rösten, white trash och Charlotte Rampling. Har du inte sett rekommenderas det! Speciellt white trash-avsnittet. Det pratas bland annat om hur vi låser varandra i roller genom språket.
Tänkvärt så det osar om det.
Vad mer? Inte så mycket. Skrev färdigt en tenta vid fyrasnåret i natt och har därmed tagit något av en paus idag.
Ska strax ta min förkylda näsa och gå på en liten release för Cecilila Helles debutroman Glysas öga. Alltid intressant med sådana tillställningar, är för jäkla glad att jag fick ta med en vän den här gången.
