Undrar du ibland hur Simon & Garfunkel hade låtit om de var unga idag? Isåfall behöver du inte fundera längre. Milk Carton Kids heter en duo från Kalifornien som plockat med sig alla de rätta ingredienserna och gjort ett modernt sound av något gammalt men ändå fortfarande låter gammalt. Lite av ett cirkelresonemang jag vet, men lyssna så fattar du.
Igår Gram Parsons, en av skaparna till country-rocken. Idag den moderna arvtagaren Jeff Tweedy och hans Wilco. De tidiga pionjärerna inom alt-countryn Uncle Tupelo splittrades till två nya band. Son Volt och Wilco. Wilco har hållit ut längst och haft störst framgångar av de två. You and I är ett spår från Wilco (The album) från 2007. Ett styrkebesked från ett band som hållit hög kvalitet länge nu.
Ett rockband som spelar country? Är du galen! Så verkade man i alla fall tycka innan Gram Parsons och hans vänner i band som Byrds och Flying Burrito Brothers började föra in country i rocken. Idag är det inga jättekonstiga saker när nästan alla genrer har lyckats para sig med countryn med rätt goda resultat. Idag kan en popstjärna komma ifrån countryvärlden utan att det höjs på ögonbryn (se Swift, Taylor).
Så vi sänder idag en tacksamhetens tanke till ytterligare en hjälte musikhistorien som dog alldeles för ung. Precis som Nick Drake dog han av överdos som 26-åring. Return of the grievous angel släpptes efter Gram Parsons död. En duett med Emmylou Harris som bevisar att Gram Parsons hade helt rätt när han tog in country i rocken. Tack!
Musikhistorien är full av tragiska öden. Berättelser om potential som aldrig uppfyllts. Om artister som gått bort i förtid. Eller bara fejdat bort i glömska. Nick Drake slogs mot sina egna inre demoner i hela sitt liv. Han spelade låtar som var vackra och finstämda men nådde inte riktigt igenom i bruset. Till viss del pga av hans egna problem och ovilja att spela sina låtar live. 1974 dog Nick Drake i en överdos av sin egen medicin. Bara 26 år gammal och med tre album som inte sålt särskilt bra som arv till eftervärlden. För varje år som gått har Nick Drakes musik hittat en ny publik. Hans låtar dyker upp i filmer lite då och då och fler och fler upptäcker honom. Det är hans musik så väl värd. One of these things first är till exempel världens bästa låt och här drar jag mitt strå till Nick Drake-stacken.
I ett minnesvärt avsnitt av Simpsons blir Homer och hans alkade polare Barney arga konkurrenter i snöröjningsbranschen. Barney gör en reklamfilm för sitt företag och i den sjunger han duett med Linda Ronstadt. Vilket leder till följande meningsutbyte:
Homer: Wow Linda Ronstadt! How did you get her?
Barney: Ah we´ve been dying to do something together for years.
Jag tänker alltid på den där korta scenen när jag läser Linda Ronstadts namn eller hör en låt. Det är märkligt hur en sån liten obetydlig scen i en tv-serie som pågått i över 20 år kan etsa sig fast så. Jag tror inte ens jag visste vem Linda Ronstadt var när jag såg avsnittet första gången. Nu vet jag att skämtet är att en gigant som Linda Ronstadt så klart inte skulle känna en alkis som Barney.
Läser bok om rasbegreppet i USA och kampen för medborgerliga rättigheter för svarta under 1960-talet. Eftersom det var höjdpunkten för den politiska musiken är dåtidens svarta musik ofta sammanflätad med vad som hände i samhället. Ingen låt kommenterar perioden bättre än Richie Havens Handsome Johnny. Låten handlar om en soldat som slåss med vapen i hand i varje krig för USA. I låtens slutvers slåss han för sina svarta kamraters frihet med sina bara knytnävar. Kraftfull symbolik.
Richie Havens öppnade hela Woodstock-festivalen med Handsome Johnny. När sen JImi Hendrix avslutade med sin version av Star Spangled Banner slöts en cirkel. Inte helt säker på att det på något sätt var planerat men en snygg tillfällighet är det.
Tyvärr finns det inga rörliga bilder på tuben från Woodstock.
Jag förstår nu om du tänker: Nino vem? Du ska inte veta vem den här artisten är om du inte är nördigt intresserad av tysk Diete Bohlen-schlager. När du lyssnar på låten skulle det förvåna om du tyckte den var bra, rent musikaliskt. Men humorvärdet är extremt högt. De usla textraderna på värdelös engelska staplas på varandra i en strid ström. Och jag fullkomligt älskar det! Älskar att bli road. Efter en stund skrattar man inte längre åt utan man skrattar med. Det är gjort med ett så gravallvar att man nånstans ändå misstänker att det är gjort med en liten glimt i ögat.
Textraden: ”Samuraj we both against them all we’ll sail up oh even if we’ll fall” är ren världsklass. Det är inte förrän man ser videon som man inser att låten handlar om en häst som heter Samuraj och inte en riktig japansk krigare.
Det är väldigt lite jazz här i bloggen. Det förklaras av att jag extremt sällan lyssnar på jazz. Ibland är det inte svårare. Är inte direkt redo att gå över. Till den bildade medelålders medelklassen riktigt ännu. Men när Miles Davis Quintet presenterar bevis i form av sådan här låtar så vete fasen om det inte börjar bli dags att ta några fler steg i den riktningen. Problemet är att när man begivit sig dit finns det ingen väg tillbaka.
http://open.spotify.com/track/1RvyGRFMi8MRv8Kd5EbY8D
Det var länge sen vi hade en riktig soulstänkare här i bloggen. Inget passar bättre en fredagkväll. Svänget i den här låten är så bra att Spencer Davis Group lånade grunden och fick en jättehit med Gimme some lovin´. Jag tror inte Homer Banks misstyckte det minsta.
Lyssnar igenom The Strokes nya skiva. Slås av hur förtvivlat de försöker låta 2013. De vill det så gärna att det knyter sig fullständigt. Det är inte så konstigt. För i början av 2000-talet var det The Strokes som alla ville låta som. De var så inne att alla band som ens såg ut som de lite grann och kunde hävda någon form av koppling till NY blev upphaussat. Tänk att ha varit där och sitta 10 år senare och titta tillbaka på den tiden. Hellre att ha varit där en gång i tiden än att aldrig ha varit där, gissar jag.
