Det finns så klart en anledning till att Beatles fortfarande inte varit med i bloggen. Det går liksom inte att närma sig musikhistoriens viktigaste band på ett vettigt sätt. Allt är redan sagt och skrivet och dessutom så mycket bättre än vad man själv kan drömma om. Beatles är med flera mils marginal den musik jag knarkat allra mest. Jag kunde ett tag texterna till alla låtar. Till slut blev förhållandet lite väl intimt och jag var tvungen att distansera mig och gå vidare till Dylan och Stones och sen vidare vidare vidare. Hela tiden till nya musikupplevelser. Ibland så långt ifrån Beatles att de kändes som töntar från ett tidigare liv som well, tönt.
Denna distans till Beatles försvann när jag såg filmen Social Network. Genom hela filmen används kantig och nervig musik skriven av Trent Reznor till att i sista scenen explodera med Beatles. Förutom att Baby you´re a rich man passar närmast oförskämt bra till filmen så påminner det också om hur extremt bra låtar Lennon/McCartney skrev på 60-talet. Baby you´re a rich man känns inte ens färdig som låt och ändå skiner låtskrivandet igenom som en blinkfyr.
Självklart inser jag att det på en ranking över Beatles bästa låtar genom tiderna hamnar den här sällan ens topp 50. Fast här och nu idag, är det världens bästa.
Av alla musikhistoriens myter är den om Robert Johnson den mest kittlande. Ni kan den allihopa, hur Robert Johnson sålde sin själ till djävulen vid ett vägskäl för att kunna spela blues som ingen annan. Det är en extremt tilltalande bild: en grusig fyrvägskorsning, bomullen vajar i skymningsvinden och en sliten Robert Johnson möter djävulen med ett förslag han inte kan tacka nej till. Hörde nyligen att man förmodligen hittat ett tredje fotografi som med säkerhet föreställer blueslegendaren. I dessa dagar med överexponerade artister är tanken svindlande att en av musikhistoriens stora knappt ens finns på kort. Tankarna rinner iväg, hur såg samtiden på Robert Johnsons berättelse? Skapade han myten själv som pr? Turnerade han runt inför en oförstående publik eller fattade man att det här var något speciellt? Säkert kan man ta reda på svaret men för en gångs skull ska inte en googling förstöra en bra historia. Jag har min egen bild av Robert Johnsons Amerika. En mytisk bild jag tänker fortsätta odla tills någon sticker hål på den fantasin.
Ikväll har jag återigen det stora nöjet att få spela mina svängigaste vinyler på lokal. Att lägga en soulskiva på tallriken och se folk börja digga är en kick och det närmaste man någonsin kommer rockstjärnelivet. Inte kattskit!
I serien: Soullåtar med fantastiska texter, har vi nu kommit fram till del 12. I dagens låt berättar The Contours vad som är viktigaste när man letar tjej. Det är så klart inte hur de pratar, ser ut eller för sig. Det är plånboken som det är viktiga, det ger resten så att säga. Vi förlåter självklart Contours detta tramp i klaveret eftersom låten är bra. Skriven av ingen mindre än Smokey Robinson.
Vad har vi annars på The Contours? En av de tidigaste grupperna på Motown. Fick en brottarhit med Do you love me? som fick en andra sommar när den var med i Dirty Dancing. Som de flesta gamla soulgrupper har de bytt medlemmar oftare än man orkar räkna och förmodligen turnerar någon urvattnad version av Contours fortfarande.
Har en liten lista där jag lägger in alla förslag till världens bästa låt, det är ju inte alltid snilleblixtarna kommer exakt när man sitter vid datorn och ska blogga. Tydligen fick jag en snilleblixt i maj att Rocky Burnette skulle ha gjort världens bästa låt. Jag skrev aldrig om låten då och sen har den blivit liggande. Nu kan jag inte ens minnas vad det var jag tänkte då, om låten påminde mig om nåt särskilt eller om det fanns någon intressant historia bakom. Det enda som återstår är låten i sig och den är ju faktiskt världens bästa.
Det fanns en tid när jag hela tiden förväxlade Los Lobos med Gypsy Kings. Band med latino-rötter som band med latino-rötter verkar man musikaliskt underutvecklade hjärna ha tänkt. Skämmigt. Det här ligger inte så långt bak i tiden som man kunde ha hoppats. Nu vet jag så klart bättre. Los Lobos är ju bandet från LA som kombinerar amerikansk country och traditionell rock n rollmed mexikanska influenser och får det till en svängig gryta. Ett av de stora fynden på senaste vinyl-rundan var utan tvekan Los Lobos tidiga EP …And a time to dance. Öppningsspåret är utan tvekan världens bästa låt. Du tror mig inte? Jag presenterar bevis 1 A:
Försöker varva ner efter en extremt intensiv helg. En helg med massor av musik, vänner och rusdrycker. Det är i princip omöjligt att sammanfatta en helg med en enda låt. Carla Thomas gamla soulstänkare är dock med mig i huvudet sen vinyl-djandet i fredags kväll. Som sammanfattning på helgen duger den, som låt är den fantastisk. Världens bästa helt enkelt.
Det är så synd att många av de här gamla soulklassikerna inte finns i så många liveversioner. Det är en skatt som tyvärr verkar gått förlorad. Så håll dig tillgodo med det här:
Hör en av de mest vedervärdiga cover/samplingar som någonsin gjorts. Pitbull slaktar Mickey and Silvias gamla hit Love is strange. Vill inte länka till den, besparar er det. Tvättar istället av mig smutsen med originalet som är en riktigt 60-talspärla. Givetvis hittade man låten tack vare upprepade tittningar på Dirty Dancing i sin ungdom. Någon gång borde sociologer forska på vad den filmen gjorde med oss som växte upp på 80-talet.
Även om shuffle-versionen i Spotify är ganska värdelös och spelar vissa låtar i ens spellistor 15 ggr och andra inte alls så lyckades den idag landa på den här pärlan. La roux är en electroduo från England som har en ljudbild som inte ligger…
Även om shuffle-versionen i Spotify är ganska värdelös och spelar vissa låtar i ens spellistor 15 ggr och andra inte alls så lyckades den idag landa på den här pärlan. La roux är en electroduo från England som har en ljudbild som inte ligger särskilt …
