Långt före den här bloggen, till och med långt före ens bloggar som fenomen existerade, utnämnde jag den här låten till världens bästa. Det finns nedskrivet och bevarat i en sån där mina vänner-bok som alla fyllde i. En kompis som såg mitt val av låt frågade varför jag valt just den. ”För att det känns som att bli överkörd av ett jävla tåg när man hör den”. Det stämmer fortfarande:
Tori Amos underbara låt och pianospel platsar utan vidare i den kanon över världens bästa låtar jag bygger åt mig själv. Minns att den var med i en film där i början av 90-talet som hette Livets hårda skola där ett gäng ungdomar försöker anpassa sig till livet på college. Cornflake Girl tror jag spelades i en lesbisk kärleksscen, vilket fick mig att begå misstaget att tro att det här bara var musik för lesbiska tjejer. Ja jag vet hur befängd tanken är men jag var typ 17 och då fattar man inte alltid allt.
Skomakare bliv vid din läst säger man ofta, eller ofta och ofta, det är ett uttryck åtminstone. Jag är inte så säker på att det där gäller längre. Det blir allt vanligare att vi provar på olika saker i våra liv, vi jobbar allt mer sällan med samma sak i hela våra liv. Våra identiteter är inte huggna i sten som de kanske var när uttrycket en gång myntades. Ska vi föra över resonemanget till musikvärlden så hade man istället kunnat säga ”skådespelare bliv vid din läst”. Skådisar som provat på musiken har inte alltid varit en klockren kombination. Låt oss kalla det Lex Bruce Willis eller se Johnson, Don. Ibland smäller det dock till. Som i fallet Jeff Bridges. Inte den mest uttrycksfulla rösten men den passar det där slitna, väderbitna som filmen Crazy Heart försöker fånga.
När jag hörde textraden ”Funny how fallin feels like flyin for a little while” svartnade det nästan för ögonen. Så fullständigt briljant i all sin enkelhet.
Liveklippet är inte superbra men kul att se Elvis Costello och T-Bone Burnett köra:
Fortsätter min lilla retrospektiva dagbok med A tribe called quest. Ett tag hängde vi nästan ohälsosamt mycket hemma hos varandra, jag och mina kompisar. Det fanns liksom inte så mycket att göra i min lilla bruksort. Så vi hängde hemma hos varandra. De som hade soffa, tv och stereo på sina rum såg man alltid till att vara hemma hos. Jag hade inget av det där, alltså var jag aldrig hemma om kvällarna. Det roliga var att alla hade så olika musiksmak. Hos J lyssnade man på metal, hos M1 var det hardcore, hos M2 grunge, hos C 70-talsrock och Snoop och hos M3 old-schoolrap.
Idag blir det en låt som vi ofta återkom till där hos M3: A tribe called quests humoristiska och svängiga låt om utbytesstudenten Lucien från Frankrike som kommer till USA och försöker hänga med.
Förresten här har låten man har samplat. Varje gång jag hör en riktigt bra sampling blir jag lika imponerad. Det är ett bevis på stor musikalitet att ta en jazzlåt från 70-talet och göra det till en svängig raplåt.
Bloggen har blivit som en retrospektiv dagbok. En låt man hör sätter igång något minne eller ett minne får en att tänka på en låt man hörde just då. Det funkar åt båda hållen. Just idag åkte jag förbi universitetsområdet här i stan och såg att det var nollning på gång. Minnet tog mig tillbaka till 1998 när jag själv blev nollad på samma plats. Då var man helt ny på campus och hade till och med flyttat hemifrån för första gången. Då var Manic Street Preachers största rockbandet. De vevades om och om igen på ZTV och blev någon form av soundtrack till den där omvälvande tiden. När man ser nollningen med nästan 15 års distans är det inte med längtan som främsta känsla.
Annars var Manics ett ganska märkligt band med småkonstigt byggda låtar. Framförallt var många av refrängerna svårsjungna. Sätt dig och sjung med i A design for life, Motorcycle Emptiness eller If you tolerate this så förstår du vad jag menar.
Manic Street Preachers – If You Tolerate This Your Children Will Be Next
När MTV kom till byn och revolutionerade musiklyssnandet i början av 90-talet var Paul King en av kanalens största profiler. Han var VJ, det coolaste man kunde vara på den tiden. När man tänker efter är det fortfarande det. Under ett program som Paul King presenterade spelade man en video med ett band som Paul King himself verkade sjunga i. Videon var så dålig att man trodde det var ett skämt. Det var det inte. Med dåtidens grunge-glasögon framstod både låten och videon Love and pride som det absolut sämsta med hela 80-talet. Pastellfärgade videos med plastig musik. Ju längre avstånd man lagt mellan sig själv och den där tidsperioden desto mer uppskattar man det. Det spelar ingen roll om det är minnena av sin svunna ungdom som gör en sentimental.
Det är dags att ge Paul King och hans band King en liten upprättelse.
Amerikaner är bäst i världen på en hel hög med saker. En av dem är innerliga, personliga berättande countrylåtar. Hela tiden balanserande på gränsen mellan patetiskt och äkta, sentimentalt och känslofullt. Loretta Lynn´s Coal miner´s daughter är en sådan. En självbiografisk text om hennes fattiga, enkla bakgrund men som var fylld av kärlek och stolthet.
Rätt länge tyckte jag att människor som föredrog vinyl framför cd var reaktionära stollar. CD-formatet var behändigare, tog mindre plats och var framförallt modernare helt enkelt. Det är mycket möjligt att de som föredrar vinyl fortfarande är reaktionära bakåtsträvare. Skillnaden nu är att jag är en av dem. Får ytterligare vattenstänk på vinylkvarnen när jag sätter igång en Wilson Pickett-samling från 1967. Musiken får ett helt annat liv på vinyl. Men strunt i det tekniska, herregud vad karlen sjunger! Som om han försöker slå en bro till Gud. Världens bästa låt? I think so.
Tänk att Gary Numan redan i slutet av 70-talet gjorde den perfekta låten till mitt nya liv som bilburen långpendlare. Kombinationen av elak electronica och temat i texten är som gjord för att lyssna på i bilen när de småländska skogarna svischar förbi. Det är förvisso högst tveksamt om det var riktigt det Gary Numan tänkte på när han skrev låten. Fast som vi konstaterade i bloggposten om Rage Against the Machine så kan ju aldrig en artist bestämma hur låten tolkas och används av de som lyssnar.
Inledningen till videon kan vara det läskigaste som förekommit i en video. Kolla in Garys stirrande skräckinjagande blick som förstärks av det närmast hotfulla introt.
Hör någon sån där smart samtidsanalytiker prata om det moderna samhället och dess musikkonsumtion. Om musik och identitetsskapande i internets tidevarv. Fastnar för tesen att idag är det inte vad du lyssnar på som är det viktiga och som säger vem du är. Det är snarare hur du presenterar och skriver om det som är det primära. Kände mig väldigt träffad. Det är den här bloggen definierad. Med det inte sagt att jag är ”inne” eller ”rätt”, bara att jag gör precis vad alla andra gör just nu.
Därför blir det ingen lång analys om världens bästa låt idag. Bara låt Coles corner och Richard Hawleys röst omsvepa dig som en varm filt.
