Simon & Garfunkel: The only living boy in New York
Inspirerad av Anders Lundqvists fina text om Paul Simon på Globen började jag lyssna på herr Simons alster. För att balansera upp hyllningen av hans solokarriär tänkte jag istället lyfta fram en låt från Simon & Garfunkel-perioden. Precis som i exemplet med Bowie för några dagar sen så är det nästan omöjligt att välja ut enda låt och sätta i en glasmonter och beundra som världens bästa. Trots alla reservationer och brasklappar så utser jag The only living boy in New York till världens bästa låt. En för många lite bortglömd låt som kommit bort en del bland alla klassiker. Att låten ligger på en undanskymd plats på samma platta som Bridge over troubled water och The Boxer har förstås varit avgörande. Den representerar på ett underskönt sätt allt som var bra med Simon & Garfunkel. Storslagen, drömsk men med en bitterljuv underton och så de två sångrösterna som kompletterar varandra så bra. Texten är en rörande hyllning från Paul till vänskapen med Art och när man hör låten har man svårt att ta in att de inte kunde komma överens och fortsätta spela ihop.
Klippet är taget från den återföreningsturné som gjordes för ett antal år sedan och som kallades Old Friends.
