Har observerat ett irriterande fenomen på youtube. I kommentarfältet ska man skriva vad som gjort att man lyssnat på låten. Till exempel, du har lyssnat på Righteous Brothers Unchained melody och då skriver du ”The movie Ghost brought me here” som om man måste förklara sig varför man lyssnat på en viss låt. Det är ju inte så att omvärlden kan se vilka konstiga låtar du lyssnat på och måste förklara ditt märkliga beteende. Precis när jag sitter och irriterar mig som mest på detta fenomen inser jag att det är precis det jag gör här i bloggen. Berättar vad som ”brought me here”. Så istället för att irritera mig så omfamnar jag nu detta och presenterar:
”Demi Moores dansande i Striptease brought me here”. Det är bara att erkänna att det var via en något avklädd dansscen i kalkonfilmen Striptease som jag hörde Little bird första gången. Om det var låten eller Demis dansande som gjorde att jag såg scenen flera gånger kan vi väl låta vara osagt men faktum kvarstår. Det är en fantastiskt snygg låt och en mycket värdig världens bästa låt.
Orden ”Oh sinnerman, where you gonna run to?” passar aldrig bättre än när man själv varit ute på stan och slirat. Man har syndat och det finns ingenstans att fly undan konsekvenserna morgonen efter.
Nu var det förmodligen inte alls det man hade i åtanke i slutet av 1800-talet när denna folksång skapades i kyrkorna i södra USA. Den har spelats in i massor av versioner och den mest kända och bästa är Nina Simones från 1965.
Tyvärr finns inga liveinspelningar där Nina Simone framför Sinnerman att finna på tuben:
Det har varit väldigt mycket Patti Smith den senaste tiden, visst har det? Memoarboken Just Kids 2010, Polarpriset 2011 och nu ett nytt album, Banga, 2012. Så ja om man med ”senaste tiden” menar de två senaste åren så har jag rätt. Patti Smiths största stund som rockartist är fortfarande brottarhiten Because the night från 1978. Historien är om hur Bruce Springsteens låt hamnade hos Patti Smith är välkänd. De spelade in sina respektive album samtidigt vägg i vägg med samma producent. Springsteen tyckte inte låten passade in på hans album och gav den till Patti som arbetade om den och voila. För övrigt så måste brusan varit inne ett sjujävla kreativt stim där i slutet av 70-talet med tanke på hur många bra låtar han skrev som aldrig ens kom med på hans album.
Idag hyllar vi musikvärldens snyggaste klädda man, Roxy Musics sångare Bryan Ferry. Alltid oklanderligt klädd och tillbakalutad i sin framtoning. I ett sent 70-tal full av punkare stod han där i smoking och fluga och var belevad och bedagad på samma gång.
More than this kom visserligen så sent som 1982 och då var New Wave igång för fullt, en genre Roxy Music varit med och skapat och då var det fullt legitimt att vara modeintresserad och klä sig propert.
Jeff Lynne är min drog. Kan inte få nog av hans melodi-slingor, slicka ljud, falsettkörer och stråkar. Allt är bara så perfekt. Man vill lägga sig i en kokong som bara spelar Jeff Lynne-låtar. Om helvetet är en plats där Socialstyrelsen sätter reglerna så är himlen en plats där Jeff Lynne är DJ.
Ja ni märker ju själva hur långt nere i drogträsket jag är. Måste hitta något att tända av med men det får vänta till imorgon. Ikväll njuter vi av Electric Light Orchestras finaste stund:
Det har varit mycket analyserande och navelskådande i den här bloggen den senaste tiden. Till och med ett och annat försök att skriva någon intressant berättelse. Idag struntar vi i allt sånt där och konstaterar bara att brittiska Djanga Django gjort världens bästa låt idag. Den har en märklig förmåga att bara suga in en i ljudbilden och vilja lyssna igen och igen. I sanning inte det sämsta.
Videon ser ut som något som kunde varit en Gary Numan-video från 80-talet. Ständigt detta 80-tal.
Få städer i USA har genomgått en sådan genomgripande förändring de senaste 30-40 åren än Detroit. Utflyttningen ur stadskärnan av den välbärgade medelklassen har lämnat en stadskärna i nästan totalt förfall. De stora biljättarna som haft Detroit som hem sedan tidigt 30-tal har genomgått flera stora kriser som alla krävt offer i form av nedläggning för klassiska bilmärken som Buick och Oldsmobile. Arbetslösheten och kriminaliteten är höga och den stad som haft en stor del i den amerikanska musikhistorien, vilket smeknamnen Rock City och Motown vittnar om, är kanske inte en stad man längre är så stolt över.
Detroitbaserade indierockarna Dale Earnhardt Jr Jr (döpta efter Nascar-legendaren med samma namn) bestämde sig för att göra en cover av Gil Scott-Herons politiskt laddade We almost lost Detroit och resultatet är en poppärla och en glödande kärleksförklaring till en hemstad som är nere för räkning. För sånt får man utmärkelsen Världens bästa låt.
Pearl Jam är min madeleinekaka. Likt Proust förflyttas jag tillbaka till min ungdoms dagar. Grungen i allmänhet och Pearl Jam i synnerhet är startpunkten för mitt musikintresse och alla låtar sitter djupt rotade i min själ och är dessutom intimt förknippade med min uppväxt i en liten småländsk bruksort. Midsommarnattens vingliga cykelfärd hem genom en regntung stad tar mig tillbaka i tiden. Solen är på väg upp, björktrastarna låter i varenda buske och en tonårstjej kramar krampaktigt en lyktstolpe medan hon fontänspyr under överinseende av en väldigt förstående pojkvän. Man har ju upplevt det här förut och när shuffle-funktionen matar fram State of love and trust är cirkeln sluten.
Kan ärligt säga att jag faktiskt fortfarande inte riktig vet vad låttexten handlar om trots att jag sjungit den säker tusen gånger och kan den utantill. Kanske tycker inte ens mitt 35-åriga jag att den är sådär jättebra längre. Men för 17-årige jag var den oumbärlig som en livboj på Titanic.
Den här versionen överförde jag från min kompis vhs-inspelning till ett kassettband. Det kändes då som höjdpunkten av den tekniska utvecklingen.
Efter att ha blivit golvad av Tom Petty and the Heartbreakers på Globen förra veckan har jag haft lite av ett Tom Petty-tema i stereon. Någonstans i slutet av den långa dokumentären Runnin down a dream slår det mig dock: Jeff Lynne är fan ett popgeni. Frontman i fantastiska ELO, låtskrivare åt andra, viktig del av Travelling Wilburys och inte minst medlåtskrivare till några av Tom Pettys allra största hits.
Som lök på laxen gjorde han också ett underskattat soloalbum under tidigt 90-tal där världens bästa låt finns med. Lyssna och njut:
Det borde faktiskt finnas en blogg som heter världens bästa Nicke Andersson slog det mig. Allt den mannen rör vid blir till guld. Mångårig trummis i Entombed, gitarrist och frontman i Hellacopters med hobbysoulprojektet The Solution till dagens Imperial State Electric. Det är en imponerande CV. För min och självklart många andras del är det Hellacopters som satt djupast spår. Med Hellacopters lyckades man göra musik som kändes tidlös trots att man plöjde i fåror där många lagt ner skäret tidigare.
Just I´m in the band brukar i mitt fall alltid bli I´m with the band då många av mina kompisar haft och har band och man har fått varit en hangaround till de coola killarna. Att utropa Hey I´m with the band är väl iofs inte lika coolt.
