Likt Proust och hans Madeleinekaka finns det vissa låtar som alltid tar en tillbaka till en annan plats i en annan tid så fort man hör dem. Purple Rain tar mig alltid tillbaka till Pizzeria Pinocchio, min uppväxtorts bästa (nej inte enda) pizzeria. Där fanns en jukebox från vilken Purple Rain strömmade nästan varje gång man var där. Det fanns säkert andra låtar men jag kan ärligt talat inte komma på att jag hörde någon annan låt. Vem som hela tiden valde att spela den låten vet jag inte och kommer förmodligen aldrig få reda på. Eftersom man då var ganska ung och mest lyssnade på grunge var Prince rätt ute och det gick inte att gilla honom ens lite ironiskt. Kråsskjortor och lila gitarrer var inte riktigt stilidealet om man säger så.
Det är tur att man blir äldre, visare och mognare och kan uppskatta bra musik för att det är bra och skita i trender och ideal. Så jag erkänner att Purple Rain är världens bästa låt och att den där anonyma människan som matade jukeboxen med mynt för att sprida Purple Rain på Pizzeria Pinoccio var en hjälte i det tysta. Sen att jag alltid får smaken av Capricciosa i munnen när jag hör låten är smällar man får ta..
Jag har inte hämtat mig från Loreens seger i Eurovision ännu. Bästa låten i de sammanhangen på mycket mycket länge, kanske till och med någonsin. Men Loreen har vi redan hyllat här i bloggen en gång innan och därför hyllar vi idag låten som Euphoria har lånat introt ifrån, Herbies eurodisco-plåga ”Right type of mood”. På tiden det begav sig var jag svårt skadad av grungevågen och allt som andades plast var skit, tills den här kom och jag och mina kompisar motvilligt fick erkänna att det faktiskt var helt ok att sjunga med och till och med dansa lite till sån här musik. Textraden: ”Mr Magoo, you may be blind but I can still see you” är nog den jag citerat flest gånger, ärligt.
Musiksmaker och trender kommer och går men soulen består. Hur mycket nytt man än upptäcker så känns det fortfarande som att komma hem när jag lyssnar på soul. Som att komma till föräldrahemmet ungefär, även om det i mitt fall mest blir en liknelse för i mina föräldrars hem spelas bara dansband. Världens bästa låt är Marlena Shaws version av California Soul. Lyssna framförallt på det snygga stråkarrangemanget och sveps sen bara med i det sena 60-talets soul-funk.
Jag gissar att jag var 14 första gången jag hörde You really got me. Det var en omtumlande upplevelser för en nybörjare i musikens värld. Jag ägde 3 skivor då, Absolute Music 12, 13 och Sha-Boom. Mitt musikaliska universum var trångt som en fågelholk. Efter att ha fått låna en skiva med Kinks spelade jag in den här låten om och om igen på ett helt kassettband (look it up kids) och lyssnade skithögt i hörlurar. Det var något med gitarrsoundet och den skrikiga sången som gick rakt igenom hjärtat. För att inte tala om det galna gitarrsolot. Dessutom fick man allt det på strax över två minuter. Lycka!
Undertecknad har under den senaste veckan utvecklat en mycket motvillig förtjusning för Zooey Deschanel. Allting med henne verkar vara konstruerat i ett laboratorium för att tilltala killar som jag. Hennes luggfrisyr, stora ögon bakom svartbågade glasögon, hennes ständiga refererande till popkultur. Det blir liksom för mycket men ändå strecktittar jag på hennes tv-serie New Girl och tänker att den där Zooey är vad man letar efter.
Självklart skriver hon indie-låtar och spelar i indie-band också. Hon bildar duon She & Him tillsammans med creddiga och begåvade M.Ward. De spelade så klart in skivan i Portland, Mekka för hipsters och givetvis låter det väldigt bra.
Visst kan eftertänksamma och vemodiga låtar passa även de tillfällen i livet när man mår riktigt bra? Jag känner ofta så, att man får en extra skjuts och styrka av att lyssna på deppiga låtar när man själv är stark. Det är som om både musiken och en själv når en helt ny nivå. ”Stuff that works” är en sådan låt i mitt liv. Låten skrevs och spelades in av Guy Clark men jag hörde den på radion för första gången i Jack Ingrams version, som återfinns på hyllningsplattan till Guy Clark. Den spelades på radio kvällen innan jag skulle göra min mest spännande resa och den känslan har dröjt sig kvar sedan dess.
Du har förmodligen ingen som helst aning om vilka Relient K är eller hur de låter. Det hade varit väldigt hjälpsamt om du lyssnade på världens bästa låt innan jag berättar mer:
Visst svänger det på rätt bra? En liten pärla till låt, som en perfekt fusion av popsnideri och lättpunk. Men varför detta hemlighetsfulla och märkliga blogginlägg? Jo Relient K är ett uttalat kristet band. Att vara öppet kristna och troende är musiklyssnarens kryptonit. Man stänger av öronen direkt för att man väntar sig patetiska texter som hyllar Jesus, (se Jeremy Camp – Jesus Saves ). Fast jag har just bevisat att det görs fina bitar även i denna mest utskällda av genrer. Boom!
Efter att ha läst Obladoos välskrivna hyllning till Mink DeVille kändes det som ett måste att ta med min egen favorit ur den DeVillska låtskatten. Min låt är inte från Mink DeVille-perioden utan ett soloverk av frontmannen Willy. It´s so easy var med i soundtracket till Tarantinos Death Proof (tänk vad mycket musik man upptäckt tack vare hans filmer) och skrevs ursprungligen till en annan film, Cruising från 1980.
Låten är en riktig stänkare och det som framförallt slår en är Willy DeVilles skitiga och elaka röst som i verserna kan låta riktigt tillbakalutad.
Slagsmålsklubben visar att musik inte alltid behöver text, den kan förmedla något ändå. Sponsored by destiny är en jäkligt stark melodi. Hade den haft en text hade den förmodligen blivit en hit, allra minst en dansgolvshit. Det är den begränsningen man sätter på sig själv när man gör instrumentala låtar, de blir sällan hits. Å andra sidan är SMK inte ett dugg intresserade av att göra hits.
Slagsmålsklubben tog sitt namn från filmen Fight Club och började göra svensk elektropop i början av 2000-talet. De har hela tiden gjort allt själva och detta tillsammans med en inställning att inte göra någonting på skivbolagens villkor eller någonsin sälja ut och bli mainstream har gett bandet en kultstämpel.
