Från och med idag startar Soul Saturday i bloggen. Varje lördag hyllar vi en soulklassiker. Först ut i den kritikerrosade reportageserien är Al Green, mannen som förde soulen in i 70-talet med sin hybrid mellan Phillysoundet och den djupa söderns mer gospelbetonade musik. Den djupt religiöse Al Green har flera gånger gett upp sin karriär för att uteslutande ägna sig åt att predika i sin egen kyrka i Memphis. Ibland kommer han ur sin pensionering och släpper ett album men han har aldrig låtit bättre än under det tidiga 70-talet.
Take me to the river är ett ypperligt exempel på hur pastor Green förenar ett svängigt blåssound i Phillysound-ådran med ett religiöst tema som hämtat från en kyrka i södern. Prova att sitta still till det här:
Ja vad kan man skriva om Beatles som inte redan är skrivet? Musikhistoriens mest framgångsrika, mest inflytelserika och bäst säljande behöver så klart ingen presentation och det känns nästan lite uppenbart att ha med en låt med Beatles i bloggen. Det hör till och ska göras på något sätt och blir ospännande. Det förringar dock inte det faktum att Beatles var och är riktig riktigt bra. Fast hur ska man välja ut en låt? Jag går på magkänsla och det här är den låt som sipprat in i mitt medvetande på senaste tiden. Mest tack vare Dangermouse och hans Grey Album där musiken från Beatles vita skiva mixas ihop med Jay-Z:s rap från hans svarta skiva. Det låter så här:
Enligt Paul McCartneys egen utsago kom Helter Skelter till som svar på att The Who hade fått titeln som det mest högljudda bandet i världen och Sir Paul ville då bevisa att Beatles minsann kunde de också. Det hade han rätt i:
”Intersport brought me here”. Att upptäcka bra musik via otippade källor och sen surfa in på youtube och kommentera via vilken ostig källa man hittat musiken är det senaste nya svarta. Jag erkänner att jag återupptäckt The Plans energifyllda låt Slow fall genom en reklamfilm för Intersport. Än sen? Vad spelar det för roll varifrån man upptäcker musik? Det är knappast så att jag kommer köpa ett par löparskor från nämnda sportaffär bara för att de har den goda smaken att välja en svängig låt. Däremot utser jag denna låt till världens bästa låt på grund av denna reklam och det är gott nog.
Jag fattade ärligt talat inte jättemycket av vad Broder Daniel sysslade med där i slutet av 90-talet men det var alldeles uppenbarligen en bra plantskola när det ledde till såna här mästerverk. Precis som vanligt är det blåset som gör hela låten.
Hur kan ett svenskt debutalbum låta så här bra? Jag är fortfarande helt knockad av Winhill/Losehills ”Swing of Sorrow”. Alldeles för tagen för att skriva någon intelligent analys om varför jag gillar det eller varför det är världens bästa låt just idag. Jag hade dessutom kunnat ta vilken låt som helst från skivan men det var den här jag hörde först. Det låter som ett vemodigt svenskt band har tagit tidsmaskinen till The Bands och Bob Dylans gemensamma replokal. Hursomhelst är det här årets svenska album, redan nu.
Vart tog saxofonen som skitigt rockinstrument vägen? Intressant om någon musikhistoriskt bevandrad själ kunde ge ett svar. Om det nu finns en särskild tidpunkt när saxofonen kan sägas ha försvunnit, den kanske lämnades på musikens ålderdomshem för att långsamt tyna bort. Eller var det Kenny G:s slicka saxspelande som tog bort all cred ur instrumentet?
Strunt samma, på den tiden när Sonics skitiga garagesound var i ropet så kunde en skitigt saxofon användas lika gärna som att man använde en distad elgitarr. Have love will travel är inte bara en förjävlabra låt, det är en förjävlabra titel också. Världens bästa faktiskt.
Jag får sedan en kort tid tillbaka regelbundna samtal från konstiga utländska nummer i vad jag gissar är nån form av lurendrejeri. Jag vet inte med hundra säkert eftersom jag aldrig vågat svara. Det kan ju vara goda nyheter som någon försöker leverera men jag gissar att de då hade varit lite mer ihärdiga i sina försök att få tag i mig, kanske talat in ett meddelande. Idag kollade jag upp vilket land telefonsamtalen kommer, som om det egentligen spelar någon roll om det är folk från Bangladesh, Benin eller Brasilien som försöker nå mig. Titeln på den här bloggposten har redan avslöjat att det är Kambodja som försöker nå mig. Eftersom den mänskliga hjärnan reagerar blixtsnabbt tog det mindre än tre nanosekunder innan jag började vissla på Kim Wildes 80-tals-hit. Som faktiskt handlar om en man som får ett telefonsamtal och måste sticka iväg hastigt. Idag vill ödet att det här är världens bästa låt.
Igår gick en intressant dokumentär om samplingens historia i SVT:s kunskapskanalen. Den hette ”Sampla, scratcha, stjäla” och kan ses på SVT Play. Den fick mig att lyssna på De La Souls gamla mästerverk ”3 feet high and rising” som dagens bästa låt är hämtad ifrån. Meningarna går isär om sampling är den lates och talanglöses genväg till att göra något som folk vill lyssna på eller om det främjar en annorlunda sorts kreativitet och att klipp och klistra-metoden skapar något nytt. I fallet De La Soul handlar det definitivt om det senare. Eye Know består av samplingar från hela 5 andra låtar som fogats ihop till en helt ny låt som kan stå på egna ben. Man tänker inte ens på vilka låtar som skulle vara samplade. Det bara svänger.
När De La Soul slog igenom i slutet av 80-talet stod man för något annorlunda än den då rådande trenden inom rap och hiphop. Då dominerade hårda tongångar från NWA och Public Enemy. Med sina texter om kärlek och mjuka framtoning blev De La Soul en motvikt till hela gangstascenen.
Vad passar bättre en solig vårdag än en soulklassiker? Ingenting skulle jag tro. Sam & Dave var båda två från Georgia men spottade ur sig hits för Memphis-baserade Stax. I klippet, som kan vara hela Youtubes mest elektriska liveklipp, kompas de av Booker T & The MG´s som var Stax husband och som kompat på massor av klassiska soulhits. Lägg till de sjukt tajta Stax-blåsarna och det är bara att njuta av 7 minuters soulextas.
Har man ägnat fredagen åt att gotta ner sig i hipsterparodin Portlandia får man oundvikligen den här låten på hjärnan. Ett perfekt tillbakalutat och drömskt soundtrack till en serie om tillbakalutade drömmare. Även om min lilla stad inte är särskilt likt Portland och andelen hipsters är rätt låg så kan man skratta gott och igenkännande åt Portlandia. Väl värt en koll!
Washed Out är för övrigt nom de guerre för Ernest Greene, ett stort namn inom chillwave-scenen. Tänk vad man kan lära sig mycket av Wikipedia.
Bakom ridån av en trevlig liten bagatell gömmer sig en text med mycket svärta. Det är det som tilltalar mig så mycket med Buck Owens i den här låten. Han sjunger den som om det vore en kul plojlåt men det döljer sig något helt annat under ytan. Det märker man tydligt om man jämför liveklippet med den inspelade versionen som ligger på Spotify.
