I den storslagna Olle Adolphson-boxen ”Tystnaden smyger som en katt”, skriver Tomas Andersson Wij en fin text och i den har ett citat fastnat hos mig. ”Tiden har ingen makt över den bästa musiken” och det stämmer ju så bra. Den bästa musiken kommer stå emot tidens tand i all oändlighet. Sam Cookes ”A change is gonna come” är ett typexempel på det. Inspelad 1963 känns den ändå lika aktuell idag textmässigt. Dessutom är musiken fjäderlätt med vackert stråkackompanjemang. Det är förvånande att den här låten inte varit med i bloggen tidigare för det är faktiskt världens bästa låt.
Tyvärr har inga liveinspelningar sparats till eftervärlden. Sam Cooke blev ihjälskjuten på ett hotell i Los Angeles kort efter att låten släpptes på singel och fick aldrig uppleva genomslagskraften i det han skrivit.
Michael Penn är en doldis som samtidigt är rätt känd. Hans bror heter Sean Penn, även avlidne Chris Penn var hans bror självklart. Dessutom är han gift med indie-drottningen Aimee Mann. Men det är inte därför han är här, nej han har även gjort världens bästa låt idag. Låttiteln syftar på ett militärsjukhus och albumet låten är hämtad ifrån handlar om USA och amerikansk kultur åren omedelbart efter andra världskriget. Ett samhälle som brottades med stora trauman och trasiga människor samtidigt som ekonomin och kulturen blomstrade som aldrig förr.
En gång back in the day gick jag på konstmuseum för att jag gillade en tjej och hon gillade design och formgivning och det var just en sådan utställning där då. Jag låtsades fatta allt men det enda jag egentligen gillade (förutom tjejen) var en del av utställningen där de visade musikvideos och jag minns att jag stod där och lyssnade på hela den här låten och samlade kraft för att orka ta mig igenom hela utställningen. Det blev så klart inget med den där tjejen men jag blev konstigt nog faktiskt intresserad av form och design. Så kan det gå.
Annars är det inte Jimi Hendrix mest kända låt men den har ett driv och en energi som tilltalar mig, oftast mycket mer än hans lite långsammare bluesgrejer.
När jag ser videon är jag plötsligt tillbaka på konstmuseet.
Mark Ronson föddes in i en kreativ familj med pengar och det har så klart öppnat alla sorts dörrar för honom genom karriären. Fast det stör mig inte särskilt mycket när man har den goda smaken att göra musik tillsammans med Q-Tip och skriva låtar som den här. En riktigt bra låt kan fastna som klister i hjärnan och det gör den här för mig. Une, deux troi!
Självklart är det här objektivt sett inte världens bästa låt men den har nån slags je ne sais qoui. Låten är ett utmärkt exempel på att komma vid helt rätt tidpunkt. Det var så här hitsen skulle låta den veckan den här slog, ett halvår senare och vi hade förmodligen aldrig hört den. Förresten, om Men without hats hade bildat ett superband med Men at work, hade de hetat Men without work?
Videon är ett pärlband av märkliga idéer: En dvärg som springer i högt gräs? Medeltidsstuket? Vad är det för konstig dans? Men det är 80-talet och allt fick passera och folk gillade det.
Hittade skivan Like a prayer i vinylhögen och visst är det fortfarande bra. Medan skivan fortfarande snurrar i bakgrunden funderar jag på fenomenet Madonna. Tänk att hon lyckats vara en relevant artist i snart 30 år. För en kvinnlig artist i den notoriskt snabbrörliga popbranschen är det remarkabelt. Det är en sak att vara artist i 30 år, en helt annan att fortfarande vara kreativ och att det man producerar här och nu får ett genomslag. När hon gör Superbowls halvtidsshow 2012 är folk nyfikna på hur hennes nya singel ska låta. det känns som att Madonna är den som sätter standarden. Lägger man sen till hela den modedelen till ekvationen får man ett popkulturellt fenomen, varken mer eller mindre. Utan Madonna är det svårt att tänka sig Lady GaGa.
Eftersom det är Like a prayer-skivan som snurrar här så får Madonnas bidrag till Världens bästa låt bli Express yourself. Jag är ju en sucker för melodier och jag har alltid rankat den här högt. Det håller helt klart fortfarande även om produktionen känns daterad. Nackdelen med att ligga i framkant och vara rätt i tiden är att det i efterhand låter daterat. Smällar den här låten kan utan problem kan ta.
Ironi och satir i skriven form är en svår konst att bemästra. Utrymmet för att bli feltolkad är väldigt stort när man bara har det skrivna ordet att förhålla sig. Fråga Jonathan Swift som skrev ”Ett anspråkslöst förslag” och av många blev tagen på orden istället för att bli läst mellan raderna. I musiken är det så klart precis lika svårt. Det en artist sjunger måste ju vara det artisten menar, särskilt när artistiska uttryck så ofta ska tolkas personligt. När synsättet är att texter ska vara innerliga, sanna och helst självupplevda löper man alltid risken att en satirisk text tolkas bokstavligen. Vi kan kalla fenomenet Lex Born in the USA. Randy Newmans Sail away är skriven utifrån en amerikansk slavägares perspektiv och låter som en glättig reklamaffisch där fördelen med att vara slav i USA ställs mot det torftiga livet i Afrikas djungel. Det är en bedrift i sig att få en låt med den grundpremissen att både vara bra som låt och säga något om sin samtid. Därför är det världens bästa låt idag.
Efter att ha läst Obladoos eminenta hyllning till The Faces blev jag inspirerad och tänkte komplettera med en utvikning om Rod Stewart. För den breda publiken är förmodligen Rod Stewart mest känd för låtar som Do ya think I´m sexy och för sitt vidlyftiga privatliv. De senaste åren 20 åren har det kanske inte hänt så mycket i kreativ väg för Roddan, det är mest utspädda coverskivor. Men jävlar i havet vilken pipa han hade när det begav sig! Som ett exempel på det har jag valt en pianoversion av Windy town som världens bästa låt. Den är en lite mer sentida låt och just den här avskalade versionen finns med på Rod Stewart Sessions som kom för några år sen. En samling värd hela entrépengen. Windy town är också typisk för Rod då han så ofta tolkat andras låtar och många av dem har han gjort helt till sina egna. I det här fallet är det Chris Reas original.
Att Bill Medley varit ena halvan av Righteous Brothers och att Jennifer Warnes spelat in Up where we belong hade man inte en aning om när man var ung och bodde på vischan. Då, när Dirty Dancing var filmen alla tittade på hela tiden, framstod Medley/Warnes som två gamla stofiler som råkade framföra låten till filmens slutscen. Det var knappast Bill Medley vi killar ville vara. Varje gång man ser Dirty Dancing kommer minnesbilderna över en. Få filmer präglade oss så mycket som den här. Att mina kompisar hade den här som bröllopsmarsch säger allt. Det påminns man om varje gång man hör den här låten.
I backspegeln kan man konstatera att väldigt mycket bra musik introducerades för oss genom filmen och soundtracket.
