En gång i tiden var svensk hip-hop den snyggaste killen/tjejen i kvarteret. Fredrik Strage skrev till och med en bok om fenomenet. Idag kommer det bara en massa böcker som hårdrock och Strage skriver om allt annat istället. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände men helt plötsligt bara dog det där ut. Inte ens Petters medverkan i Så mycket bättre fick igång hip-hopen som genre, mest bara Septembers skivförsäljning om vi ska vara ärliga.
Den här svängiga biten får stå som påminnelse från en svunnen tid. Toksnygg sampling av en högst medioker Anita Ward-låt ger pluspoäng.
Ännu en av de riktigt stora har gått ur tiden. Att välja en bästa låt ur en sån låtskatt som Etta James har är inte helt lätt men jag har alltid gillat den här. Den är svulstig och bitter och det är väl så man känner när den rätte gifter sig med fel person, gissar jag.
Det spelar ingen roll hur många Idol, Voice, X-factors got talent man håller världen över. Såna här röster hittar de aldrig.
Det är någonting med stämningen i den här låten som jag inte kan släppa och som följt mig hela dagen. Något kusligt och skrämmande som hade passat utmärkt till en drunkningsscen i en film, eller nåt åt det hållet. Det är säkert redan gjort någonstans. Det är ju trots allt så att det mesta man klurar ut har någon annan lite mer kreativ människa redan fattat och genomfört.
Annars är det väldigt befriande att lägga in en låt i bloggen som man inte vet ett jota om. Jag har ingen aning om vilka Hundreds är, varifrån de kommer, om det varit hyllat eller sågat eller om nån överhuvudtaget brytt sig om att de finns. I vanliga fall är jag informationsnarkoman och kollar upp alla nya band jag gillar. Jag erkänner att det är enklast att gilla musik om man vet lite om det och vet att någon annan också gillar. Så med risk för att kommentarsfältet svämmar över om elakheter om Hundreds och mitt val, här är den:
”Varför lyssna på gammal musik när man kan lyssna på ny?” – visdomsord uttalade av vän till mig och de är lika sanna nu som när de sas för ca 5 timmar sen. Vissa låtar bara sätter som ett fiskedrag i örat första gången man hör dem. Band of Skulls senaste singel är exakt en sån låt. Det känns som att man hört den innan but in a good way. Man anar att någonstans sitter en trött musikrecensent som är förtvivlad över att rocken inte är som på hans storhetstid (alltid en han) och skriver rubriken: ”Band of Skulls will save rock n roll”. Har aldrig fattat riktigt från vad rocken måste räddas? Men strunt i honom, du och jag vet ju att det här är världens bästa låt, idag.
Om jag hade fått välja två ingredienser till min rockvideo hade jag också valt bowlingtema och mexikanska wrestlingmasker.
]Två av mina favoritingredienser i en låt är handklapp och visslande. Andrew Bird lyckas få med båda två i sin lilla indie-pärla Oh no från 2008. Den sätter dessutom fingret på en av mina egenheter och det är att ha extremt dålig koll på texter. Den här låten kan handla om vad som helst men eftersom den är trallvänlig så visslar jag glatt med oavsett. Jag körde en snabb googling på texten men den gjorde mig inte så mycket klokare. *visslar vidare*
Under bloggtiteln Världens bästa låt på blogg.se har jag sedan oktober korat just världens bästa låt varje dag. Hur kan man få en sådan pretentiös och ärligt talat förmäten idé? Vem är jag att bedöma vilken låt som är världens bästa? Jag tror att alla rätt ofta utbrister det här är världens bästa låt och just i den stunden man säger det så är den det. Sen spelar det ingen roll om man dagen, timmen eller minuten efter byter till en annan låt.
En ny världens bästa låt varje dag kommer den här bloggen bjuda på, varken mer eller mindre. Vill du se vilka låtar som blivit utsedda hittills så ligger de smidigt förpackade i en Spotify-lista: Världens bästa låt
Även om shuffle-versionen i Spotify är ganska värdelös och spelar vissa låtar i ens spellistor 15 ggr och andra inte alls så lyckades den idag landa på den här pärlan. La roux är en electroduo från England som har en ljudbild som inte ligger…
Publicerat den: 16 januari 2012 20:58
Även om shuffle-versionen i Spotify är ganska värdelös och spelar vissa låtar i ens spellistor 15 ggr och andra inte alls så lyckades den idag landa på den här pärlan. La roux är en electroduo från England som har en ljudbild som inte ligger särskilt …
Lesley Gore är mest känd för låten It´s my party som blev Leva livet i Lill Babs version. I den här låten sjunger hon hjärtat ur sig om att hon vill bli behandlad som en riktig människa och inte en sak. Det är något jag verkligen gillar med …
Publicerat den: 15 januari 2012 22:32
Lesley Gore är mest känd för låten It´s my party som blev Leva livet i Lill Babs version. I den här låten sjunger hon hjärtat ur sig om att hon vill bli behandlad som en riktig människa och inte en sak. Det är något jag verkligen gillar med såna här …
Historien bakom den här låten är kanske känd för de flesta men en snabb titt i backspegeln kan vi ändå ta: I början av USA:s krig mot Irak uttalade sig Dixie Chicks starkt emot både kriget och president Bush. I country-världen är det ungefä…
Publicerat den: 14 januari 2012 14:21
Historien bakom den här låten är kanske känd för de flesta men en snabb titt i backspegeln kan vi ändå ta: I början av USA:s krig mot Irak uttalade sig Dixie Chicks starkt emot både kriget och president Bush. I country-världen är det ungefär det värsta …
På det rätt fantastiska Grammy-museet i LA var det specialutställning om James Browns karriär. Helt makalösa liveklipp på The hardest working man in show business. Det går inte att komma ifrån att James Brown var en showman ut i fingerspetsarna…
Publicerat den: 13 januari 2012 23:45
På det rätt fantastiska Grammy-museet i LA var det specialutställning om James Browns karriär. Helt makalösa liveklipp på The hardest working man in show business. Det går inte att komma ifrån att James Brown var en showman ut i fingerspetsarna. Ibland …
