Just nu grottar bloggen ner sig väldigt mycket i barndoms- och uppväxtminnen och tanken med bloggen är ju att kora världens bästa låt, inte världen bästa låt det året jag var 10 år gammal. Därför blir det här avslutningen på ”uppväxt-trilogin”
Jakob Hellman är beviset på att musik man hör en gång i tiden och avfärdar som dåligt kan få en helt annan innebörd när man hör det senare i livet. När den här kom tyckte jag att det var det töntigaste jag hört. Man satt och väntade på att få höra Sha-boom eller något annat stenhårt band och så kommer det en lallare med gitarr och klarinett och sjunger på svenska. Det hånskrattades många gånger åt Jakob Hellman hemma i pojkrummet. Snabbspola 7 år fram i tiden och ex-antal ”vi kan väl bara vara vänner” och Jakob Hellman hade helt plötsligt något att säga. Jag har förlåtit den där 12-årige pojken och det här är mitt sätt att säga förlåt till upphovsmannen.
Ännu en låt från den där perioden när man var 9-10 år gammal och allt som var catchy och glatt satte sig som klister. På den tiden var det ett smärre mirakel när man såg en musikvideo på tv (för att inte tala om tecknad film). Den här måste ha visats på SVT säkert 3 ggr där i mitten av 80-talet och större hits än så gick väl knappast att ha på den tiden. Inte konstigt att ens musikaliska värld var ganska smal när man var liten. Det hjälpte knappast till att ens föräldrar var dansbandstalibaner.
Kul för Genesis också att de äntligen lärde sig skriva riktiga låtar och blev ett framgångsrikt band…
Ett besök i uppväxtorten rör alltid upp en massa känslor som nostalgi och sentimentalitet. Då var då och nu är nu och vetskapen att då aldrig kan bli nu rullar över en när man åker igenom ett förfallet centrum. Då var man sorglös och insikten att framtiden inte skulle finnas där kom långsamt och gradvis.
Jag får alltid Springsteens My hometown i huvudet i de här lägena. En låt om en stad som långsamt förfaller och sett sina bästa dagar men som man ändå någonstans alltid kommer att referera till som min hemstad.
Ja det är ok att kapitulera fullständigt inför myten och klyschan New York. När man åker över Brooklyn-bron eller anländer till stan från JFK och ser skylinen träda fram, en skyline man sett så många gånger på bilder men som man plötsligt inser finns på riktigt. Känna stan vakna en lördag morgon utmed Madison Avenue eller inse att man har en upplyst Chrysler building runt hörnet, frågan är om man kunna uppleva något häftigare om man är populärkulturnörd.
Varför kom det här upp just idag? Vet inte, ibland är hjärnan i New York bara. Ingen låt fångar det bättre än den här:
Kollar igenom bloggen och inser att jag inte en enda gång hyllat doo-wop! Det rättar vi till genast. Jag blev påmind om låten av stadens lokala tv-kanal som hade den goda smaken att visa en konsert med 60-talsnostalgikern Hans Edler som inte bara är halvkass på att uttala engelska, han sjunger rätt illa också. Men å andra sidan spelade han en låt med Dion och det ledde mig till den här låten så Herrens musikvägar äro outgrundliga. (Nej jag hade inte behövt titta på hela konserten, jag vet, men nu gjorde jag det ändå…)
Det är överraskande många artister från det amerikanska 50 och 60-talet som har italienska rötter. Dion DiMucci var inget undantag och visst anar man den italienska dialekten när han sjunger?
Hey, hey, hum-ba-diddy-diddy är en jäkligt bra textrad!
Jag erkänner: jag är hög som ett hus efter en lyckad kväll ute på lokal. Så hur ska man hitta en låt som kan motsvara den lycko-känsla man har långt ner i magen? Tja, varför inte ta avstamp i glad retro-rock? Middle Brother är ännu ett band i den där ”låta som det gjorde för länge sen”-genren och det skriver jag helt utan ironi. Låta som det gjorde för länge sen är i min bok helt rätt väg att gå. Den här låten doftar platta landskap och hårt leverne i Kaliforniens högland.
Håll till godo med ett halvtaskigt liveklipp där man ändå fattar att rutiga flanellskjortor är the shit.
”Do you like good music?” är den bästa öppningsraden på en låt. Hur kan man svara nej på den liksom? Resten av texten med sitt namedroppande av andra fantastiska soulartister är väldigt ödmjuk och en fin gest. Ganska långt ifrån den moderna erans självförhärligande musik där man helst ska sjunga om sig själv.
Arthur Conley var en riktig entertainer så njut av det här liveklippet:
Om bloggen under sina tre månaders livstid haft en stor brist så är det att det varit på tok för lite tyskt. Det råder vi bot på idag med den bästa låt som gjorts i Tyskland, någonsin. Det är när man ska förklara storheten i såna här ikoniska låtar som man anser att ens litterära begåvning och språk helt enkelt inte räcker till. Jag förstår någonstans att man kan tycka att Kraftwerks musik är själlös och fyrkantig men för mig är den, framföralllt i den här låten, väldigt vacker och full av liv. Att det är på tyska bidrar så klart till skönhetsupplevelsen. Bara namnen på bandmedlemmarna räcker ju för att fatta vad det handlar om: Ralf Hütter, Florian Schneider, Wolfgang Flür och Karl Bartos. Snyggt!
När jag var 10 år gammal var det här min absoluta favoritlåt. Jag hade den på kassettband och slet ut det där bandet fullständigt. Jag erkänner att låten kanske inte åldrats med värdighet, om den nu ens ansågs som bra på tiden den begav sig. Har läst nånstans att man får aldrig större idoler i livet än de man hade när man var 10. På mig stämmer det precis. Varje gång jag hör den här så förflyttas jag tillbaka till pojkrummet och kan till och med få samma känsla som då när säckpipepartiet kommer, mitt favoritparti. Jag vet att det är något fundamentalt fel med en 10-åring som gillar säckpipor…
Dagen efter kalas är aldrig snyggt. Vet inte riktigt varför Elvis Costellos låt om att bli gammal och dement har fastnat just idag men någon form av undermedvetet är det alldeles säkert. En bra låt är det hur som helst, världens bästa faktiskt.
