Det är visserligen lite mer än en vecka han gick bort men självklart måste vi hylla ännu en fallen hjälte, Adam Yauch alias MCA. Beastie Boys var förgrundsgestalter i den tidiga raphistorien och deras bidrag var framförallt att föra in punk och rockelement i rappen. Vilket främst mega-dunder-brottarhiten Fight for your right är ett bevis på. Beastie Boys var dock mycket mera än så. Fantastiska på att klippa ihop element från olika genres skapade de helt nya beats och ett sväng som man inte hittar på så många andra ställen. Helt orädda verkade de också när det gällde att blanda och ge. Det finns låtar och snuttar på deras skivor som nästan inte ens är låtar för att i nästa låt öppna alla spjäll och spruta fram en hit.
Att de är tre distinkta röster lyfter också musiken, framförallt är MCA:s mjuka och raspiga röst en perfekt kontrast till Mike D:s gälla och Ad-Rocks punkiga.
Så vilken låt blir deras och hela världens bästa låt? Ja ni har ju såklart läst rubriken så ni vet redan svaret. Jag har alltid varit svag för Sure shot från Ill Communication från 1994. Flöjtslingan och det tunga trumbeatet är en perfekt bakgrund till en text full av popkulturella referenser.
Det är det bästa svaret på en fråga jag någonsin läst. Don McLean var självklart väldigt trött på att svara på frågor om vad hans monsterhit egentligen handlade om. För att vara en hitlåt innehåller är den ovanligt lång och textrik med många metaforer och liknelser. Vår kultur är och har alltid varit mycket nyfiken på att tolka, analysera och hitta en mening. Det frustrerade många att McLean inte gav de några ledtrådar.
Vissa delar av låten är inte så svåra att förstå. ”The day the music died” är en referens till dagen när Buddy Holly, Richie Valens och The Big Bopper omkom i en flygolycka 1959. Resten får man försöka stöpa ner i någon slags berättelse om USA. Men allt det där navelskådandet kan vi lämna därhän. Det är världens bästa låt ändå.
Vissa dagar alltså. Att lämna sängen känns som ett oöverstigligt hinder. Sjävklart möter man någon morgonpigg kollega det första man gör. Jag är djupt misstänksam mot morgonpigga. Stänger ute världen en liten stund och lyssnar på musik. Försöker hitta något som piggar upp. Hittar Blackfoots southern rock-stänkare Good Morning. Visserligen lite äppelkäck textmässigt men det finns en svärta och kanske ett litet stänk av ironi i textrader som:
Good mornin’, so put a smile upon your face
Being alive is no disgrace
You can make it a better place,
By havin’ yourself a good mornin’
Idag tjänar bloggen som ren konsumentupplysning och likt Råd och Rön tipsar vi om en sak som man absolut måste ha: Man måste ha hört Kiki Dee sjunga ”I´ve got the music in me”. För de flesta är Kiki Dee kanske mest känd som den kvinnliga duetthalvan i Elton Johns Don´t go breakin my heart. (Kanske också lite känd för att hennes namn är ett schysst smeknamn på vår egen Kicki Danielsson). Hennes Kiki Dee Band signades till Elton Johns skivbolag i början av 70-talet och det tidiga 70-talet gav en rad fina inspelningar som kulminerade med den här låten 1974. En låt som borde spelas oftare!
Det här klippet fick 5 av 5 i Råd och Röns stora livetest:
Idag hyllar bloggen ännu en fallen hjälte: Donald ”Duck” Dunn. Under 60-talet var han en central del i det kompband som spelade på i princip alla Stax-inspelningar. De kompade Otis Redding, Sam and Dave och Arthur Conley för att ta några namn ur högen. Dessutom fick de spela in egna låtar som de valde att ge ut som helt instrumentala. Green Onions blev lite överraskande ändå en hit när den kom ut 1962. Förutom att vara ett övernaturligt svängigt gäng så var bandet också något för dåtiden så ovanligt som ett band som bestod av både vita och svarta medlemmar. Inte helt okontroversiellt i en tid då rasfrågan var som hetast i USA. När man tänker efter är musiken fortfarande sorgligt segregerad.
Donald ”Duck” Dunn avled imorse efter att ha spelat två gig i Tokyo. Vi anar att han svängde in i det sista.
I veckan har jag upptäckt den hysteriskt roliga bloggen ”Stuff white people like” där en av teserna är att vita gillar svart musik som svarta inte längre gillar. Nu handlade det kanske framförallt om jazz och blues men jag kunde inte undgå att känna mig träffad. Jag älskar ju gammal soul men är inte särskilt säker på att den är relevant i den svarta musiken idag.
Nu kommer inte detta avskräcka mig från att köra mina Soul saturdays här i bloggen. Idag är det Candi Statons sväng vi hyllar och låten får runda av en veckas diskussioner om åldersskillnader i förhållanden. En diskussion som igår kulminerade när en fd elev bittert konstaterade att hennes gamla lärare (undertecknad) faktiskt är yngre än hennes pojkvän. Men var inte orolig tjejen, lyssna på vad Candi har att säga om saken:
Det är alldeles för lite gay anthems i bloggen. Redan när jag skriver det anar jag att jag är ute på djupt vatten, inte för valet av ett gay anthem utan för att jag inte är rätt person att uttala mig om vilka låtar som är stora i den världen. Dessutom, vad spelar det ens för roll.
Vi stryker hela inledningen och börjar om. Idag är Bronski Beats discodänga Smalltown boy världens bästa låt. En gång i MTV:s och min ungdom såg jag den här låten och blev helt tagen av Jimmy Somervilles falsettröst. Den känslan hänger i ännu idag.
När Eminem slog igenom på bred front i brytpunkten mellan 90-tal och 00-tal spådde jag att han skulle bli för rappen vad Elvis Presley var för rock n rollen. En vit murbräcka som kunde slå upp murarna mellan svart och vit kultur. Jag får erkänna att jag hade fel. Eminem är visserligen en av det tredje årtusendets bäst säljande artister, vilket visar kraften i att lyckas med en crossover, men rap räknas fortfarande som en subkultur och har inte nått folkhemmet som rocken gjort. Visserligen kommer vi säkert lyssna på Eminem på ålderdomshemmet när vi blir gamla. Men här och nu är rap och hip/hop något som framförallt svarta lyssnar på.
Det får räcka med musiksociologi för den här gången. Eminem har aldrig varit större eller bättre när filmen ”8 Mile” var aktuell. Han var överallt och den här låten var det tuffaste man hört på länge. Det är i år 10 år sen, otroligt. Det betyder förmodligen att både Eminem och jag är 10 år äldre idag…
Tycker faktiskt fortfarande att det känns som att jorden rör sig lite grann under ens fötter när man lyssnar på låten:
Folk-country är 2010-talets indiepop. Bloggen har inte varit rädd för att komma med svepande generaliseringar och halsbrytande slutsatser. Idag vågar jag påstå att de band som spelar indie-folk-country med fioler och ståbas idag hade stått med skramliga gitarrer och tittat ner på sina skor för 15 år sen. Det är inte ett sätt för mig att klanka ner på endera genren utan bara ett konstaterande att väldigt många begåvade låtskrivare och artister idag befinner sig i ett kreativt kraftfält där väldigt mycket låter gammaldags och lantligt. Jag gillar det jättemycket.
En ”upptäckt” jag gjort på senare tid är Great Lake Swimmers. Välskrivna melodier, fiol, ståbas och stämsång. Det krävs inte mer än så för att få en gammal bloggares hjärta att slå snabbare. Senaste albumet från den kanadensiska kvintetten heter New Wild Everywhere och släpptes i april och rekommenderas varmt.
Idag förärades Paul Simon Polarpriset och det ska vi självklart uppmärksamma. Paul Simon har aldrig hållit hög profil och det är faktiskt ganska lätt att missa honom när man listar stora låtskrivare genom tiderna. Börjar man titta igenom hans låtkatalog hittar man massor av klassiker. Många av låtarna han gjorde ihop med Art Garfunkel är så självklara delar av musikens kanon att de nästan inte tillhör Simon & Garfunkel utan tillhör alla.
Eftersom Paul Simon mottar priset själv får bloggen självfallet välja en låt från hans långa solokarriär. Jag har alltid tyckt att Still crazy after all these years är en av hans finaste låtar. Den är väldigt len och fin som det mesta lät under 70-talet. Det som får den att stå ut är Paul Simons lillgamla röst som skänker låten en eftertänksamhet och värdighet.
Ett helt fantastiskt klipp där Paul Simon spelar en halvfärdig version av låten och funderar på hur han ska avsluta låten:
