Jag vet egentligen ingenting om Tobias Fröberg, mer än att han är svensk och har gjort en fantastisk låt. Det räcker så klart mer än väl. Kan jag bidra bara lite grann till att den här låten får mer uppmärksamhet hade det känts riktigt bra.
Har svårt att tänka mig en bättre låt att ta med sig ut i helgnatten. Som en energiinjektion rätt ut i nervsystemet.
Det var länge sen vi körde en soulstänkare här i bloggen så varsågoda! Erma Franklins originalversion av Piece of my heart visar verkligen var skåpet ska stå och får Janis Joplins version att framstå som den bleka kopia den verkligen är. Erma Franklin är för övrigt ett bevis på att sångrösten sitter i generna, syrran Aretha har ju också en schysst pipa.
Efter att ha kollat på och sedan recenserat den nya dokumentären om Eagles kan jag inte släppa hur höga alla verkade på 70-talet. Höga på droger så klart men också höga av kreativitet och i slutändan jävligt höga på sig själva. Men hur stora egon de än hade så fanns det ju låtar att backa upp det med. Som Life in the fast lane, med sitt riff att döda för och en text om att leva ut alla excesser. För övrigt berättade Joe Walsh i dokumentären att riffet från början var hans lilla slinga för att värma upp fingrarna och få igång fingerfärdigheten inför spelningar. Ibland är slumpen en vän…
Självklart är Eagles ett sånt där tråkigt band som vägrar Spotify.
Det är alldeles för lite grunge i bloggen, precis som i livet i allmänhet. Stone Temple Pilots kämpade hårt för att tvätta bort stämpeln som plast-grunge. Deras brott var ju att de inte alls kom från Seattle utan från San Diego. Hemska tanke! Att en av grungens absolut största förgrundsfigurer Eddie Vedder också var från San Diego bortsåg man från. Men så var det i den genren. Autenticitet var hårdvaluta, posers gjorde sig icke besvär. Stone Temple Pilots var dock alltid ok i min bok.
Skramlet, den sunkiga anti-looken, what´s not to like?
Det känns fortfarande lite skevt när jag lyssnar på Thin Lizzy och liknande band. För det var ju sånt de tuffa, äldre killarna lyssnade på i skolan. De som hade jeansjackor med ryggmärken. Vågade ha långt hår och snusa. Körde moped så fort att rävsvansarna fladdrade i vinden. Det var inte bara smeknamnen på de stora killarna som kändes skrämmande, banden de gillade hade också stenhårda namn som Judas Priest, Kiss, WASP och Thin Lizzy. En värld som var så långt ifrån min egen att man fick svindel bara av att tänka på det. Så jag bluffar lite och säger att jag alltid gillat Thin Lizzy.
Jag menar, kolla in hur tuff Phil Lynott var. Hur skulle en liten mesunge någonsin våga digga det här?
Att Stray Cats med Brian Setzer i spetsen hade ballarna att spela rockabilly-musik med ståbas och minimalistiska trummor i början av 80-talet är jävligt häftigt. Att de på egen hand blåste liv i en gammal genre ska de för evigt applåderas. Det hjälper självklart att man hade låtar att backa upp looken och attityden med. Rock this town hade blivit en hit i vilken skepnad som helst. Det finns en vibrerande och livskraftig rockabilly-scen idag, den kanske till och med är mer levande än någonsin, men ingen når riktigt upp till Stray Cats, trots att 30 år har gått.
Kolla in katterna, de svänger ju!
466 låtar i spellistan fram till idag. Inte en enda Queen-låt. Pinsamt. Gör avbön och utser inte bara Tie your mother down till världens bästa låt utan också Freddie Mercury till världens bäste rocksångare. Så det så. Det säger extremt mycket om Queen att jag lyckades härda ut en hel musikal i London och till och med tycka att det var lite bra. Självklart för att det var We will rock you, musikalen helt byggd på Queens låtskatt. Låtar så bra att inte ens en kuklös musikalsnubbe kunde förstöra det helt.
Frågan är om något band ägt en arena som Queen ägde Wembley i mitten av 80-talet?
Även om de aldrig riktigt lyckades hålla sig på toppen särskilt länge går det knappt att överskatta The Byrds inflytande över musikhistorien. Dels för att bandet lyckades fusionera gitarpop med folkmusik och countryelement men också för att bandets medlemmar gick vidare till nya karriärer med stora framgångar. Med medlemmar som David Crosby, Chris Hillman, Roger McGuinn och Gram Parsons, ser man inte riktigt hur Byrds skulle misslyckas.
Vilken låt man föredrar med The Byrds är en smaksak. Jag har alltid varit svag för I´ll feel a whole lot better, även om den i vissa stycken är lite för lik Needles and Pins. Den innehåller alla Byrds-kännetecken: en hookig melodi, stämsång, tamburin och Rickenbacker-gitarrer.
Till en bakgrund av något som nästan låter som de där gregorianska munkarna som var så poppis i början av 90-talet leverar engelska Bastille vårens snyggaste indiepop-pärla.
Varför inte köra låten på British Museums utställning om just Pompeji? Lyssna på akustiken!
