Ibland blir det lite sådär med tiden att den inte räcker till. Som när man ska gifta sig. Jag har nämligen en riktigt bra ursäkt till att inte ha skrivit ett enda dugg här på ett bra tag. Paris, guldringar och bubbel i överflöd. Ursäkten godtagen? Tack.
När man inte drömt om ett bli gift hela livet och lekt med dockor som ska skaffa wedding planners är man, som jag, rätt nollställd till hela grejen. Man vill liksom bara göra det på ett fint sätt. Vi valde att sticka till Paris, lite i hemlighet, med bara mammor och pappor (och en bror) som sällskap. Men så kommer ändå frågorna: vilken musik vill ni ha? Jasså, ska det vara musik, tänker man.. och så blir det beslutet ett dag- och-natt-beslut att klura kring. Musik, som är så viktigt på trötta efterfester, i lurarna på väg till jobbet och när man lagar mat – det måste ju vara ÄNNU viktigare en sån här dag. Det är nu man ska sätta resten av livets ”De spelar vår låt på radion, älskling”. Hmm.
Jag visste att jag gärna ville ha med min älskade, tyvärr bortgågna, farfar på ett hörn i kyrkan. Han spelade dragspel och vi fick fram en kasett med lite inspelningar. Grejen är bara att när vi fick över musiken till CD lade den sig givetvis som ett enda spår, vilket gjorde att det blev första låten på kassetten som fick gå på mitt i den vackra ceremonin i Svenska kyrkan i Paris. En inspelning av Du Svarte Zigenare – en låt som för dragspelet är vad House of the Rising Sun är för gitarr. I dagens mått inte med en text som känns särskilt korrekt överhuvudtaget. Mitt i alla känslosvall som, utan att man vet varför, kommer över en på såna här tillställningar blandades en känsla av ”åh farfar!” och ”herregud, hoppas ingen vet texten!”.
Publicerat den: 06 februari 2013 13:11 |
Kommentarer
Förutom att jag förmodligen inte skulle ha några möbler att sitta/ligga/hänga i om det inte vore för det svenska möbelvaruhuset så tycker jag att de ofta gör ganska bra reklam. Inte för att det hjälper mig när jag springer runt i deras gångar och frustreras över att jag inte är ensam om att köpa ett nytt möblemang just denna dag. Hur som helst! Såg just den här lilla reklamen och blev varm i hjärtat. Plus att jag tänker att det finns hopp om nu skivköpandet skulle gå överstyr!
Publicerat den: 03 februari 2013 21:18 |
Kommentarer
Jag har en liten förkärlek för män med det lilla extra. Jag pratar inte om en flådig sportbil eller en cardigan i cashmere – jag menar ett par kilon extra. Jag vet inte vad det är, men nåt inom mig dör lite när unga, fasta, Elvis byts ut mot den lite flåsigare versionen som älskar att hänga i Las Vegas och kör med kilar i byxorna. Självklart ska det inte gå till överdrift, likt Marlon Brando i Val Kilmer-rullen Island of Dr Moreau, men det är en bra bit mellan ”mer att tycka om” och ”proppmätt. Man ska fortfarande må bra med sina kilon. Här är tre lysande exempel.
I den här versionen av Suspicious Minds kan man verkligen undra hur det står till med Kungens flås – framåt slutet orkar han inte ens sjunga ut orden. Och det är ändå den bästa versionen jag nånsin hört! Han gav järnet både vid middagsbordet och på scen skulle man kunna säga – och sånt måste älskas!
Demis Roussos är en annan karl med tilltagen hydda – inte ens en kaftan kan rädda honom. I det här klippet mimar han uppenbart, men lyckas ändå bli lite andfådd. Kolla in:
Kungen av tjockskägget (sånt som ska dölja dubbelhakan men som man tydligt ser inte består av lockar enbart) heter förstås Barry White och skulle med bara sin röst kunna få vilken hen som helst i säng. Hör bara – och gissa samtidigt vikten på ”skägget”!
Jag är tyvärr rätt snabb med att döma folk. ”Jag älskar Ulf Lundell” får i mitt huvud svaret ”jaha, då tycker jag nog att du har musiksmak som är lite sämre än min” eller ”Kent är så sjukt bra” besvarars med ett mentalt ”zzzz”. Jag är inte stolt över hur jag dömer de som säger ”jag älskar musik” (jamen vad för musik?) ” allt på radion” (jaha 1% av all musik som finns alltså) till att vara onyfikna tråkmånsar. Jag önskar att jag kunde tänka nåt mer i stil med ”Jaha, du gillar våldtäkts-techno, det har jag aldrig riktigt försökt komma in på, vill du spela in ett blandband åt mig?” Eller ”Jasså, Carola säger du. Jag är inget fan, men du kanske lyssnar på något annat jag skulle kunna upptäcka genom dig?” Men sån är jag inte. Ibland blir jag förvånad av att musik jag dissat visat sig vara bra och ibland har folk jag skrivit av som inspirationskällor förvånat mig med i övrigt grym smak. Men det händer så sällan att jag väljer att bli förvånad om hen som gillar Britney Spears kommer dänga upp nåt oupptäckt från 60-talets soulscen. Men! Det finns en sak jag aldrig gör. Det är att haka på ett kollektivt hat mot artister som inte gjort någon något illa.
Jag är den förste att försvara Ernsts barfota-tv och Björn Ranelids ordonani, inte för att jag älskar någon av dem mer än livet självt, men för att de inte gjort någon något illa. (Jo, det kanske de visst har, men inte är det att ha varit barfota och mysig eller virvla runt med fina ord, i alla fall.) Jag var inne på en känd sajt som listar elaksroliga bilder med vassa kommentarer till och flabbade lite sådär som man gör åt hur lustiga ”folk” kan vara. Så dyker en bild på Justin Bieber upp. Och det räckte tydligen med hans fejs för att platsa bland folk som tagit på sig hudfärgade leggings och gick runt och såg nakna ut. Jag satte lite skrattet i halsen.
Det är inte precis första gången jag sett just honom vara utsatt heller. Och absolut, om min kompis sa att hen gillar Justins musik skulle jag med förutfattade meningar om hur resten av skivsamlingen såg ut förmodligen inte springa in i vardagsrummet för att leta guld, men vad fan? Finns det inte andra att lyfta och hänga ut om man vill fokusera folks negativa energi? Onda politiker som hatar invandrare kanske vi kunde börja med? Eller lägg energin på något bra, skicka en protest mot att homosexuella tillåts kränkas i vissa länder, eller mot djurförsök. Vad som helst.
När jag satt och funderade på hur jag skulle avsluta den här, egentligen ganska meningslösa rantandet, igår fick jag se honom. Justin, tillsammans med Lonely Island, på SNL. Det kanske kan passa som ett avslut, både på min text och på orken att hata nån som verkar ha ganska skön självdistans. Något man kan anta att de som gillar att sparka neråt inte har välsignats med.
Videon, som i vanlig ordning när det kommer från SNL, finns om du klickar HÄR! Gör’t, det är sjukt kul.
Jag brukar skriva om min vän Johan, som alltid inspirerar mig med musik. Men den som gjort grovjobbet är kanske egentligen min mosters kille Jerry som lärde mig lyssna på Northern Soul när jag var 16 och var den som introducerade mig till den nya brittpopvågen innan någon annan hade koll på vad som hände på andra sidan vattnet. En fest med Jerry innebär alltså att öronen ska bjudas på gottis! På nyårsnatten spisades det således en massa bra saker, men en sak fastnade direkt. The Moons. Och javisst, det är inte nytt på det sättet många menar när de pratar om ny musik. Men det är inspelat under 2012 (!) och referenserna till tiden jag egentligen hyser en sån stark förkärlek till sitter precis där de ska. Inte så konstigt kanske, eftersom de ligger på Acid Jazz och spelar in i Paul Wellers studio.
Publicerat den: 10 december 2012 19:43 |
Kommentarer
Så har då turen kommit även till mig att samla ihop årets bästa! Inte mycket nytt under solen ska erkännas, men desto bättre.
Årets skivköp: Luther Ingram If It’s All The Same To You (singel). Meningen var att bara samla på kockovinyl, men vissa låtar är bara så oemotstånfdliga att man måste äga dem 2 ggr om!
Årets skiv-få: På första plats MÅSTE bara Rudolph With His Swinging Organ komma, en platta jag såg för över 10 år sedan och jag aldrig kunnat glömma. På en tät andraplats kommer förstås Peter Holm Syster Jane. (Sicket guld man sitter på!)
Årets starcrush:Robbie Williams hos Skavlan. Det ska till en britt med kass metabolism för att vända upp och ner studion. (Ja det är en länk, kolla klippet!)
Årets rys: Magnus Uggla på Så mycket bättre, han har fan levererat varenda gång. Om En Tjej är bland det bästa som kommit ur hans mun.
Publicerat den: 26 november 2012 11:52 |
Kommentarer
En gång frågade jag min mamma, sådär som man gör, vad hon ville ha för musik på sin begravning. ”It’s Over med Roy Orbison” svarade hon blixtsnabbt. Min första tanke var hur fel text det var. Den handlar ju om ett uppbrott i en relation, inte om att nån dör. Ok, det kan ju finnas plats för fri tolkning, men ”my baby doesn’t love me anymore” kan ju inte tolkas bra på nåt sätt på en begravning.
En annan låt som har fel text är ”Congratulations” med Cliff Richard, som florerar vilt när folk fyller år. Den handlar ju inte direkt om att nån ska ha ett stort grattis på bemärkelsedagen, som folk verkar vilja tro, utan om att nån fått sin drömtjej/kille. ”Congratulations and celebrations when I tell everyone that you’re in love with me”… Glatt och trevligt men har ju inget med en födelsedag att göra.
Jag vet inte om det bara är jag som lyssnar på texter, eller om det bara är jag som är petnoga med att texter ska stämma så himla noga? Är du kanske likadan? Har du rentav fler exempel på låtar med fel text? Skicka upp länkar här nere vetja!
Publicerat den: 15 november 2012 16:11 |
Kommentarer
Här på Obladoo tycker vi så mycket om kärleken att vi inte släpper in något som ens rimmar på hat eller avsky. Men nu är det på tiden. Överallt annars numera blir jag nämligen påmind om hur små och elaka människor kan vara. Allt ifrån politiker som kallar folk för blatte och fitta på stan, bloggare som pratar nedsättande om både folks vikt och tillhörighet och så kanske den allra värsta sorten: den fega som gömmer sig bakom nicks på Facebook eller pratar bakom ryggen på folk.
Igår hade jag en rasa-dag när jag blev förbannad på SD, Nokia och helt vardagsdumma människor på stan som inte kan låta bli att mobbas och sänka varann. Såna där ilskedagar har man ju, men när den här dagen började likadant så undrar man om det är dags att flytta ut till en öde ö och slippa alla dessa fördömande ord och icke-empatiska handlingar. Frågan är bara om inte alla vill ha en öde ö inom kort. Jag tror inte att det finns tillräckligt många öar…
Jag brukar kolla på Så mycket bättre. Jag tycker det är bra. En del av artisterna gillar jag mer än andra, absolut. I lördags var det Miss Li’s dag och jag har inte någon djup relation med henne sedan innan, har hört lite låtar bara. När programmet var slut var jag imponerad av både henne och Uggla, som i min smak gjorde en tolkning som var MAGISK. På Facebook fem minuter senare läser jag allt möjligt taskigt om Miss Li, av folk som uppenbarligen inte kände som jag. Men vadfan, undrar jag. HUR kan nån bli så provocerad av henne? Hon är ju inte elak, i alla fall inte i TV. Hon känns stark och bra som kvinnlig förebild så där är inga skuggor. Hon är en duktig musiker som inte ens fattar det själv, det finns liksom inget att störa sig på. Efter lördagen har hatet smugit sig in som vind i ett dragit hus, kanske för jag har öronen på spets, men det spelar egentligen ingen roll. Det finns där. Hatet. Rädslan. Avundsjukan. Litenheten. Överallt.
Jag vet faktiskt inte vart jag vill komma med den här lilla texten. Det är ju inte som att jag har en lösning på hur folk ska sluta hata. Men det där småhatande som vi alla ägnar oss lite åt, det kanske vi kan lägga av med, bara. Och tvinga de som är riktiga hatare i vår närhet att skärpa till sig lite. Då borde det finnas tillräckligt med ödeöar till att kasta iväg de hopplösa fallen.
Publicerat den: 11 november 2012 20:27 |
Kommentarer
När jag just skrev en liten text som förde tankarna till min pappa nyss kom jag att tänka på fars dag, som det ju är idag. Och då kommer jag förstås att tänka på min vän som just förlorade sin pappa. Och det hugger i magen på mig. Av flera anledningar.
Igår på tv frågade reporten folk på stan ”vad är det som är så speciellt med din pappa”. ”Han ställer alltid upp”, ”Han finns alltid där”, ”Han är världens bästa helt enkelt”. Svaren var på ett sätt varierade – folk använde lite olika ord, men kontentan var densamma: ”min” pappa är alltid den bästa.
Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att fira fars dag utan en pappa. Ändå är fars dag inget jag tar på så värst stort allvar. Kanske för jag tar honom för givet, den där pappa. I alla de här tankarna får jag hemskt dåligt samvete av att det är så. Att han är som en gammal möbel man går förbi dagligen och inte ens tänker på. Och särskilt dåligt samvete får jag av oron att han inte vet att jag älskar honom och skulle ha svarat precis likadant som alla de där på tv’n. Alla.
Min kompis pappa var nog också världens bästa. Och jag är dessutom säker på att han hade världens bästa son. Själv ska jag försöka mig på att bli en lite bättre dotter.
Så: hipp hurra för alla fina pappor där ute.
(När man försöker hitta låtar om pappor, däremot, som meningen var att jag skulle lägga in här nere inser jag att nästan alla handlar om pappor som inte finns där. Men det är ett helt annat inlägg, det. Ni får helt enkelt tolka de här lite friare istället.)
