Jag vet inte ens var jag ska börja när jag peppar upp inför den här filmen. Är det kanske det faktum att regissören till This is England har gjort den? Eller att det lär bli en underbar tripp på Minnesgatan? Kolla in om ni som jag älskade brittiska musikscenen när det begav sig.
Precis som alltid när jag träffar onkel Jerry blir jag tvungen att börja gilla ny musik. Den här gången var det Strypes som inmundigades. Det här är ett band med en handfull snorungar från Irland, på mellan 15-17 år gamla. Och det är precis så slyngligt som det låter. Jag älskar skiten.
(Tror ni att det kan ha att göra med att det finns vissa likheter mellen Strypes och ett annat bra band?)
När det kommer till osämja kan ibland en god sak vara skäl nog att sluta fred. Åtminstone för en stund. I går samlades tre giganter inom musik på samma scen till förmån för tonåringar med cancer. Noel Gallagher från Oasis och Damon Albarn från Blur har ju haft en fejd sedan båda banden slog igenom på 90-talet, men har väl slutit fred för länge sen. Dock inte till den utsträckning att de delat scen förut.
Som grädde på popmoset satte sig 60-talshjälten Paul Weller (stilikon då – stilikon nu) bakom trummorna och trion enades i Blur-låten Tender. Jag får rysningar av sånt här – det är så jävla vackert. Men jag ska erkänna att det allra första som slog mig faktiskt inte var det coola i att två generationers popgenier syns på samma scen utan det faktum att Liam Gallagher, Noels nya ärkefiende, som älskar Paul Weller så mycket att han gjort limited edition parkas åt honom och idolen inte fick vara med på scenen. Det hade ju varit kärlek på riktigt. Paul Weller säger dock att han gillar både brorsorna lika mycket, så vem vet – nästa gång kanske.
Jag måste ju ha många vänner med fantastisk musiksmak tänker jag när feeden på Facebook igår fylldes av ett och samma klipp: Depeche Mode som gästar David Letterman. Alla mina synthiga vänner är helt till sig över det faktum att bandet släpper nytt och vad fasen ska man säga? Gubbarna kan! Kolla in klippet, ni som inte redan blivit spammade!
Det finns en låt som av någon anledning smugit sig in på en jävla massa av mina spellistor. Men jag har liksom aldrig vetat vad den heter eller vem den är med. Så häromdagen när jag handlade på ICA, efter en minst sagt stressig dag, kom den. Från att ha haft jäkt i hela kroppen fick jag plötsligt baktakt i benen – och hörde för första gången den helt surrealistiska texten. Jag vet inte säkert, men jag tror nog att jag klev i luften likt farbrorn som inte vill va stor när jag lämnade affären. Nu går den här lilla godbiten på repeat. Lyssna in, vetja!
Ibland blir det lite sådär med tiden att den inte räcker till. Som när man ska gifta sig. Jag har nämligen en riktigt bra ursäkt till att inte ha skrivit ett enda dugg här på ett bra tag. Paris, guldringar och bubbel i överflöd. Ursäkten godtagen? Tack.
När man inte drömt om ett bli gift hela livet och lekt med dockor som ska skaffa wedding planners är man, som jag, rätt nollställd till hela grejen. Man vill liksom bara göra det på ett fint sätt. Vi valde att sticka till Paris, lite i hemlighet, med bara mammor och pappor (och en bror) som sällskap. Men så kommer ändå frågorna: vilken musik vill ni ha? Jasså, ska det vara musik, tänker man.. och så blir det beslutet ett dag- och-natt-beslut att klura kring. Musik, som är så viktigt på trötta efterfester, i lurarna på väg till jobbet och när man lagar mat – det måste ju vara ÄNNU viktigare en sån här dag. Det är nu man ska sätta resten av livets ”De spelar vår låt på radion, älskling”. Hmm.
Jag visste att jag gärna ville ha med min älskade, tyvärr bortgågna, farfar på ett hörn i kyrkan. Han spelade dragspel och vi fick fram en kasett med lite inspelningar. Grejen är bara att när vi fick över musiken till CD lade den sig givetvis som ett enda spår, vilket gjorde att det blev första låten på kassetten som fick gå på mitt i den vackra ceremonin i Svenska kyrkan i Paris. En inspelning av Du Svarte Zigenare – en låt som för dragspelet är vad House of the Rising Sun är för gitarr. I dagens mått inte med en text som känns särskilt korrekt överhuvudtaget. Mitt i alla känslosvall som, utan att man vet varför, kommer över en på såna här tillställningar blandades en känsla av ”åh farfar!” och ”herregud, hoppas ingen vet texten!”.
Det är väldigt sällan man kollar på videos nuförtiden. Jag vet inte ens var man ser såna längre, Mtv var inte ens en musikkanal sist jag kollade och nu vet jag faktiskt inte ens om jag har den eller ej. Men jag kommer ihåg en gång då man satt och passade tv’n för att få till blandband, fast med bild. Då visste man precis hur videon såg ut när man hörde musiken. Men så häromdagen fick jag se en video som liksom fastnade hos mig. Kolla in den ni också, vetja!
Få saker lämnar mig så sval som musikgalor. Jag har nämligen ingen koll på vare sig vilka banden eller artisterna är för det mesta. I helgen delades det ut Grammys i USA och jag hörde att vi svenskar hade en hel del inblanding med chans till pris. Swedish House Mafia, Aviichi (?) och något mer. Tydligen gick det sådär. Däremot tog tydligen mitt nya favoritband Mumford & Sons storslam! Kul, tycker jag, både att tant kunde känna igen en orkester och att bra band får uppmuntran.
Jag har en liten förkärlek för män med det lilla extra. Jag pratar inte om en flådig sportbil eller en cardigan i cashmere – jag menar ett par kilon extra. Jag vet inte vad det är, men nåt inom mig dör lite när unga, fasta, Elvis byts ut mot den lite flåsigare versionen som älskar att hänga i Las Vegas och kör med kilar i byxorna. Självklart ska det inte gå till överdrift, likt Marlon Brando i Val Kilmer-rullen Island of Dr Moreau, men det är en bra bit mellan ”mer att tycka om” och ”proppmätt. Man ska fortfarande må bra med sina kilon. Här är tre lysande exempel.
I den här versionen av Suspicious Minds kan man verkligen undra hur det står till med Kungens flås – framåt slutet orkar han inte ens sjunga ut orden. Och det är ändå den bästa versionen jag nånsin hört! Han gav järnet både vid middagsbordet och på scen skulle man kunna säga – och sånt måste älskas!
Demis Roussos är en annan karl med tilltagen hydda – inte ens en kaftan kan rädda honom. I det här klippet mimar han uppenbart, men lyckas ändå bli lite andfådd. Kolla in:
Kungen av tjockskägget (sånt som ska dölja dubbelhakan men som man tydligt ser inte består av lockar enbart) heter förstås Barry White och skulle med bara sin röst kunna få vilken hen som helst i säng. Hör bara – och gissa samtidigt vikten på ”skägget”!
Det har ju varit en lång uppförsbacke av pressträffar som gav noll och intet, släpp av nya skivnamn och spekulationer hit och dit innan så Depeche Modes nya singel nu äntligen släppts fri. Lite som att dra av ett plåster långsamt skulle jag säga. Jag, som är ett DM-fan som verkligen inte gillar allt de rör vid, hade en otäck känsla av att det skulle bli en flopp. Efter att ha sett nya videon och lyssnat på singeln kan jag väl säga att flopp är det långt ifrån. Men vad är grejen med dena sega melankoli? Någon skrev att om Alan Wilder varit med i bandet hade den här låter gått dubbelt så snabbt och blivit en hit. Jag kan inte annat än att hålla med. Hur det nu än är med takten tycker jag att låten är fin (om än lite trist) och att videon är riktigt mäktig. Kolla in!
B-sidan All That’s Mine, lovar däremot mer av nya plattan. Det här är vad jag pratar om:
