Den märks inte så mycket här, det är jag medveten om, min fetisch för postapokalysm. Men den finns där, bara snäppet bakom min grava anglofilius sericus. Allra bäst är förstås om man lyckas kombinera de båda, som i BBC-serien Survivors eller 28 dagar senare. Men ibland får man helt enkelt hålla tillgodo med att de döda befolkar amerikansk mark. Ja, ärligt talat, om repilkerna ändå går mest ut på att låta i stil med ÖÖöööööh Raaaaaah så är det kanske lite hugget som stugget, om ni förstår.
Igår imundigade jag i alla fall den här lilla godbiten, som uppfyller en hel del av de krav man kan ha på den här typen av film – med twisten att de levande döda är en blandning av zombies och vampyrer. Den kommer inte förändra ditt liv, men den kommer roa nörden i dig i sisådär 1, 40. Inte så pjåkigt.
Har letat osedda serier som en uttorkad kryper mot inbillade vattenhål i öknen i sommar. Ramlat över en del man kan strunta blankt i men så lite fina grejer.
Ni vet redan att jag fastnat illa för DCI Banks som nu kommer ut på dvd i rasslande fart. De få gånger jag sommarplöjt deckare har det faktiskt varit just av Peter Robinson och jag tycker mycket om både kommissarien och hela samspelet på stationen och uppläggen av brotten. Riktigt jobbigt beroendeframkallande.
En annan serie som inte har någon polis i spetsen är Accused. Första säsongen innehåller 6 små avsnitt där vi får följa olika människors vinkling av något de står anklagade för. Blandad svärta men om du är upplagd för abfab kan du nog hoppa det här helt. Intressant om vad som kan driva folk att begå brott, och med hela situationen förklarad – bleknar inte allvaret en smula? Kolla in.
I min familj är det svårt att se på tv och film tillsammans. Mamma vägrar se pappas filmer, han vill inte se hennes och jag kan se alls. Ett fåtal filmer och tv-serier kan vi dock samsas om. Nu senast Inside Men, en brittisk miniserie om ett värdedepå-rån, inifrån.
Under fyra gånger en timme får vi följa chefen John som varje dag styr över sina anställda och litar på att de inte faller för frestelsen att stjäla på jobbet. Tills han själv gör det.
En spännande serie, som faktiskt inte bara håller under sina fyra timmar, utan också får en att bry sig om hur det ska gå. Se den, även om din mamma och pappa inte håller med. trailer här!
…kan du alltid sitta inne och titta på en av de bästa franska filmerna jag sett. ”La haine”, eller som den heter på svenska: Medan vi faller. Fransk förort – hård som stål. Hade glömt den, men blev trevligt nog påmind om den idag. Nu påminner jag vidare.
Jag är en av dem som är liksom fast i stan i sommar. Eftersom jag inte trivs med att sola, och man ska ju ända sedan 80-talet låta bli i vilket fall, är det lätt att bli lite rastlös. Här är en handfull tips på hur du kan spendera de där tråkiga sommardagarna.
SERIE: DCI Banks. Brittiska deckare är ju sällan någon besvikelse. Det här är en serie som lever upp till alla sommarens deckarbehov. Köp och checka!
FILM: Elvis, filmen med Kurt Russel, har kommit ut på DVD. Här får vi se en personlig sida av The King, extremt bra spelat av en lite underskattad skådis.
SPEL: Krater. Det säger jag inte bara för att min kompis gjort det – det här är ett ypperligt bevis på hur grymt det kan bli när det lilla landet gör saker med hjärtat. Dra ner persiennerna för det här är grymt!
MUSIK: Baktakt. Ja, det är klyschigt, men lite bättre är det faktiskt med gammal ska och reggae när solen skiner. Här är en spellista att bita i! Listan
Är det några som kan sin crime så är det britterna. Och jag har riktigt frossat i karga fyndplatser och ond bråd död på sistone.
Först ut är serien ”Vera”, som handlar om en hyfsat ny, och lite annorlunda deckardrottning. Vera Stanhope är en ensamvarg vars största begåvning ligger långt ifrån att vara social. Ni som har sett kommissarie Rebus kan säkerligen dra paralleller både utseendemässigt och till sättet – och med det sagt kan ni också dra slutsatser att det här inte är någon böna i högklackat som snubblar över ett lik. Nej, Vera är en äldre kvinna som går upp i sitt jobb till den grad att inte ens hennes närmaste kollegor förstår henne. Även om jag är lätt att få omkull när det kommer till det brittiska och deckare så är det inte sällan jag bara tittar för att supa in lite miljöer och egentligen inte har en aning om vilka 24 misstänka deckaren har att välja på. Men här är det annorlunda. Det här är bra, på riktigt. Fallen är smarta och spännande och griper tag i en så att man inget annat val har än att se upplösningen.
”Vera” är dessutom en frisk fläkt när det kommer till gamla könsroller eller påklistrade politiska korrektheter. Hon är den besvärliga, men briljanta, fast ändå ibland svaga och vid sin sida har hon en yngre poliskollega som kanske mer är den hungriga men som har familj att försöka balansera tiden med. Båda känns övertygande och relationen känns äkta.
I ”Vera” är det inga puttriga landsbygdsmord med en hästhage som motiv, men det är ändå långt ifrån det kliniska polisarbetet i CSI – en perfekt blandning för min smak! Och helt klart en serie att helgsluka! Vi kollar lite:
Efter att ha sett första säsongen av ”Vera” och suget efter brittisk spänning var som störst satte jag, lite motvilligt ska jag erkänna, Five Daughters i dvd´n. Jag vet inte varför den fått ligga lite, men beskrivningen om prostitution och mördade unga flickor gjorde att jag hade svårt att hitta ett tillfälle att vara upplagd för den typen av svärta. Det var dumt och onödigt.
Five Daughters är skildringen av en sann händelse, eller rättare sagt fem stycken, när den lilla brittiska staden Ipswich 2006 skakades av fem mord på unga flickor. Gemensamt för offren var att de var prostituerade och drogberoende. Med en fin förståelse för den situation tjejerna befann sig i (något jag reagerar på att man ofta inte gör) skildrar man både deras bakgrund, liv och missbruk på ett naket sätt. Man får följa både tjejerna – som inte ser sig ha något val för att skaffa pengar än att gå ut på gatorna polisen varnar dem för att besöka; mammorna – som med outtröttlig kärlek stöttar sina döttrar lika mycket som de oroar sig för ifall deras barn blir nästa offer; och poliserna – som jobbar i motvind med att sätta dit vad som verkar vara en osynlig mördare. Här är det ömsom bit på naglarna ömsom fuktig blick som gäller.
Tyvärr finns inga vettiga trailerklipp, men vi kan kolla på något lite halvdant för att sätta stämningen:
Publicerat den: 04 februari 2011 16:30 |
Kommentarer
Jag är barnsligt förtjust i fantasivärldar där vad som helst kan hända och det goda alltid segrar. Greppa smågodispåsen och kolla in de här fem filmerna.
1. Edward Scissorhands. Det är förstås omöjligt att inte ha med minst en handfull Tim Burton-filmer när man gör en sån här topp 5-lista. (Och den mesta av filmmusiken torde vara gjord av Danny Elfman.) Det här är bara ett exempel på fantastisk magi. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=H9AT_JJQ74w&feature=related[/youtube]
2. James and the Giant Peach Som sagt. Tim Burton. Men det här är en lite bortglömd film, som alltför många har missat. Delvis animerad och delvis spelad – bland annat av den fantastiska Joanna Lumley som ni bland annat sett göra Patsy i Ab Fab. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=73ax6ZrcUx4&playnext=1&list=PLF830F735E277BC0C[/youtube]
3. Den åttonde dagen/The Eight day/Huitième Jour Det här är en film som kommer upp i mina tankar nu, och möjligen mins jag den med mer magiska inslag än den verkligen har. I vilket fall som helst är det en fantastisk feel-good-rulle. Eller ska jag säga sentir bien rouleau? [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UddCQaylBHc[/youtube]
4. Lemony Snicket’sseries of unfortunate events. Den här filmen blev faktiskt en besvikelse för mig – mina förväntningar var omöjliga att leva upp till. Har sett den igen med mer sansade ögon och tycker den platsar mer än väl om man vill göra sig en skön matinésöndag. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=XWB1HGnA3tA[/youtube]
5. How the Grinch stole christmas. Okej, julen är ju ett tacksamt tema när det gäller att stoppa magi i film. Men funkar gör det när Ron Howard hoppar i säng med Dr. Seuss. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=wlYGOWQJBBA[/youtube]
Publicerat den: 16 december 2010 16:57 |
Kommentarer
När det gäller videos så har i alla fall jag inte så bra koll nu som man hade förr när Mtv fortfarande var en kanal då man kunde upptäcka ny musik. Men då och då trillar man på videos som är grymma. Och så finns det ju de där man aldrig glömmer. Här kommer fem av mina favoriter.
Blur har väl inte varit något favoritband för mig, även om jag alltid gillat dem mer än bara litegrann. Den tydliga flirten med Clockwork Orange funkar precis som den ska på mig. Jag älskar det här. Och låten är knotterfin. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=BrbxWOMpwfs[/youtube]
En av de smartaste videos jag sett är Radioheads ”Just”. Det är en sån där video som jag aldrig kommer glömma. Titta så vet ni varför. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=-_qMagfZtv8[/youtube]
Det är alltid kul att se andra ha kul. Jag vet inte om det är att ”Sabotage” egentligen är så kul eller om man bara blir smittad av hur roligt de måste haft när de gjorde den som gör en alldeles varm innanför kläderna. Grym låt, skön video. Checka! [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=z5rRZdiu1UE[/youtube]
En ganska larvig video är Blind Melons ”No rain”. Fast det är omöjligt att inte tycka den är söt som socker! [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=qmVn6b7DdpA[/youtube]
Slutligen sköna lilla chavungen Lady Sovereign. Jag skäms nästan för att jag gillar henne, känns som jag är lite för gammal för det. Men så är du nu bara. Hon är kör sin egen stil och är väl egentligen alldeles för ung för att skita i vad folk tycker. En underbar förebild för unga tjejer alltså! Kolla in den här videon… [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=-3OQ_Xcv97E[/youtube]
Publicerat den: 02 december 2010 14:06 |
Kommentarer
Det sista jag vill är egentligen att hypa zombies. Har så svårt för den rådande vampyrtrenden och hoppas innerligt att inte alla ska börja prata zombies nu. Men eftersom jag vet att ni redan har så god smak tänkte jag börja mina bästa zombietips med en film som gått förvånansvärt obemärkt förbi alltför många: Shaun of the Dead. I det närmaste en dokumentär i hur man skulle bete sig under en zombieinvasion: först tror man att folk bara är lite packade och när man inser att det är ätas eller döda som gäller blir man rätt tafatt eftersom slå huvudet av folk eller tjuvstarta bilar faktiskt oftast inte tillhör skills människor besitter till vardags.
