Ni kanske helt och hållet skiter i de här små lekarna som jag kör, men jag tycker det är kul att dela med sig. Och eftersom det här är en blogg så utövas ju en viss del envägskommunikation. Typ 98% för att vara exakt.
Jag är alltid den där som känner igen originalet om en cover kommer i högtalarna. Oftast får jag förklara för mina yngre vänner att vi gamla redan lyssnat på den en gång, men i annan version. Hälften kredd, hälften gammal kärring – jojagtackarjag.
Här är ett av mina senaste exempel på generationsklyfta. Och är du för ung, känner du inte igen någon av versionerna.
När jag gick på Berghs träffade jag en massa duktigt folk som jag ser gör grymma saker såhär 10 år efter att vi gick ut. Ett par som är magiska i lerfigurer är kompisarna på Charlie Charlie och nu tänker jag skryta med en film de gjort som finns på svt play.
Något litet ord om filmens handling medan jag blinkar bort mina plötsligt blanka ögon. Inser efter någon minut in i filmen att handlingen är sann, även om beteendet, om man ska kalla det så, får en mycket mer konkret nivå i filmen. Det känns i magen: vilket onödigt sätt att leva med andra och sig själv.
Om du får ett stick i hjärtat av den här filmen – kan vi inte försöka att börja göra världen vi lever i lite mer… rund? Små saker, som att låta bli att kommentera andra gör skillnad. För även om den som kommentaren gäller inte hör, så hör ju den man pratar med. Och känslan av att det finns regler för hur man ska se ut blir ändå befäst.
När jag var yngre hade Mtv en liten kortgrej varje dag klockan 16. För er som inte vet hur livet före internet var så hade min generation egentligen en handfull källor till musik i allmänhet och ny musik i synnerhet. Det var Trackslistan ett tag, men när man blev lite sugen på annat än listmusik fanns egentligen bara Mtv och tidningen Pop.
På den tiden hade Mtv till skillnad från nu nästan bara musik att bjuda på. Ibland helt random och ibland i genres, som alternativa musiken i 120 Minutes eller hårdrockstimmen Headbangers Ball.
Ett litet inslag vars namn jag just fick i skallen var 3 from 1 at 4. Det var en artist, tre låtar och klockan var alltid 4. Nu kör vi igen, fast med en twist, fler artister, men bara 1 låt. Och kvart i fyra, tydligen.
Sitter med stor pepp och väntar på att The Monkees-dokumentären Hey Hey We´re The Monkees ska visas (på söndag kl. 20 på tv4 fakta). Förutom att det är fantastiskt kul med musikdokumentärer överlag så är Monkees ett lite bortglömt band, tycker jag. Dessutom slog det mig när jag just lyssnade på den här låten att texten stämmer på pricken in på oss på Obladoo!
