BAFTA är det finaste priset man kan få om man är britt och gör TV. I år kände jag igen fler vinnare och nominerade än någonsin och om du inte redan gör det också tycker jag gott att du ska kolla in:
SHERLOCK, där Sherlocks nemesis Moriarty vann pris. Väl förtjänt eftersom Sherlock är en frisk fläkt i brittdeckarträsket och ja, överallt annars också! Hatten av.
THIS IS ENGLAND -88, där Joseph Gilgun vann pris för sin roll som Woody och Vicky McClure som Lol. Väl förtjänt är inte ens förnamnet. Har du inte sett filmen This is England och uppföljande två serierna This is England -86 och -88 ska du genast viga helgen åt detta. Joseph kan du också se i en av mina absoluta favoritserier Misfits (och i Hem till gården, men det vet jag att jag är ganska ensam om att ERKÄNNA att jag kollar på.)
(Jag lägger upp filmen först, annars kan vi prata spolier. Har du redan sett filmen och serien -86, kan du gott googla -88 själv.)
SHADOW LINE, där Stephen Rea fick birollspris. En grym serie där de gränsen mellan gott och ont inte är så lätt att dra – inte för de i serien och inte för dig som tittar.
När det gäller genialiska människor med humor så är de tydligen även i England bara män, men här är i alla fall tre av mina favoritkomiker representerade. Väl värda att kolla in, allihop, vare sig som programledare eller ståupp.
MISFITS fick givetvis pris. Annars hade alla i juryn varit förryckta! Jag har sagt det cirka tusen gången och kommer säga det tills Nathan är lika känd som Jesus. Köp! Kolla! ÄLSKA!
För ett par dagar sedan skrev jag en liten grej om skvalradio och hur trist det är att man så sällan upptäcker, för egen del, ny musik. Jag gjorde en liten spellista på spotify för att de som vill ska kunna inspireras och inspirera andra att hitta riktigt bra musik – så som radion borde funka.
Det blev förstås ingen anstormning. Men jag har hittat några nya favoriter, som jag säkert inte hade hittat om det inte varit för ”Radioo Obladoo”. Hör själva! Och gå in och lägg in en handfull favoriter för oss som törstar bra musik att upptäcka! http://open.spotify.com/user/obladoo/playlist/364U0qc9wMgJ68nYEywHxY
Det är något särskilt med en söndags som följer efter en långhelg – den där vardagen verkar plötsligt mycket längre bort. Människans hjärna är lite genialisk på det där sättet, att man anpassar sig så lätt. Jag har anpassat mig till helgläge och tycker måstena på min to-do-lista för morgondagen just nu känns rätt oöverkomlig! Lite musik kanske kan bota gloomet. Med oemotståndliga videos!
Tänkte på det där med radio, som jag aldrig lyssnar på. Jag har egentligen ingenting emot radio, tvärtom tycker jag tanken på att lyssna känns lite mysig. Om det nu bara inte strömmade ut så mycket skit i etern. För när man utsätts för skvalradion inser man precis vilka låtar som ”gäller”, som man ska banka in i huvudet på folk just nu och att musikhistoria och genres helt ignoreras. Ja, om inte SR kör en hel timme bara dancehall eller soul. Men det är något beklagligt att de som vet att de gillar soul får sitt en timme i veckan och att de som inte ens smakat på soulen får en chans eftersom de med rätt stor säkerhet inte dras till just det specialprogrammet.
Ibland bryter radiolan igenom trots envisa försök att inte lyssna. Som när jag solar. Jag står upp i sex minuter medan strålningen gör sitt bästa för att fräkna ner mig. Det här händer 2-3 gånger i veckan och VARJE gång spelas Timbuktus Resten av ditt liv. Förvisso en grym låt, men att pricka in den uteslutande borde ha samma odds som att vinna på Lotto. OM radio hade fungerat som man tycker att den borde: som en plats att upptäcka ny musik. Men med tanke på att en handfull hits spelas om och om igen, varvat med reklam och babbel är det kanske snarare konstigt att jag inte får höra den två gånger under mina sex minuter på solariet.
Därför har jag gjort en alldeles egen spellista som ska inspirera er att lägga upp era favoritlåtar och inspirera andra att inspireras. Jag har lagt till fem låtar du garanterat inte får höra på skvalradion. Lägg till en femma du också! Ni förstår säkert att det här bara kan sluta väl. För, det har ju gjorts en hel del musik sedan man började kunna stoppa in låtar på skivor. Det här är en fin plats att hitta låtar som blir nya hits för dig, oavsett när de spelades in. Det här är Obladoo Radioo!
Det är något fantastiskt härligt med att få kasta sig in i en serie och bara uppslukas av människorna och miljöerna för en stund. Allra bäst är det förstås att att ha råka missa en serie som Dexter, som bjuder på mer än en handfull säsonger att ta igen. Men lite lättare att behålla intresset är det att springa på en miniserie som bara tar några timmar att ta sig igenom.
I The Unforgiven får vi träffa Ruth, som just blivit utsläppt ur fängelset och som efter 15 år i en cell ska börja ett nytt liv – i samma lilla stad där hon som 16-åring skjöt ihjäl två poliser. Hennes enda restriktion som villkorligt frigiven är att hon inte ska kontakta offrens familjer. Men Ruth har bara en sak i huvudet: att få kontakt med sin lillasyster som numera är bortadopterad och inte minns vare sig händelsen eller sin syster. Det enda som försvårar allting är att den nya familjen gör allt de kan för att hålla Ruth ifrån deras adoptivdotter. Eller nej. Det, och det faktum att sönerna till en av de mördade poliserna är ute efter en blodig hämnd.
Under de tre 45-minutersavsnitten som serien bjuder på sitter jag som klistrad vid tv´n – med en krypande känsla av hur jävligt det måste vara att komma ut till ingenting och ha en kolsvart hemlighet i bagaget och en kraftigt förhöjd puls eftersom man inte har en aning om vår huvudkaraktär är en ond jävel eller missuppfattad, trasad själ.
The Unforgiven finns på DVD nu. Ställ in helgplanerna och frossa!
Är det några som kan sin crime så är det britterna. Och jag har riktigt frossat i karga fyndplatser och ond bråd död på sistone.
Först ut är serien ”Vera”, som handlar om en hyfsat ny, och lite annorlunda deckardrottning. Vera Stanhope är en ensamvarg vars största begåvning ligger långt ifrån att vara social. Ni som har sett kommissarie Rebus kan säkerligen dra paralleller både utseendemässigt och till sättet – och med det sagt kan ni också dra slutsatser att det här inte är någon böna i högklackat som snubblar över ett lik. Nej, Vera är en äldre kvinna som går upp i sitt jobb till den grad att inte ens hennes närmaste kollegor förstår henne. Även om jag är lätt att få omkull när det kommer till det brittiska och deckare så är det inte sällan jag bara tittar för att supa in lite miljöer och egentligen inte har en aning om vilka 24 misstänka deckaren har att välja på. Men här är det annorlunda. Det här är bra, på riktigt. Fallen är smarta och spännande och griper tag i en så att man inget annat val har än att se upplösningen.
”Vera” är dessutom en frisk fläkt när det kommer till gamla könsroller eller påklistrade politiska korrektheter. Hon är den besvärliga, men briljanta, fast ändå ibland svaga och vid sin sida har hon en yngre poliskollega som kanske mer är den hungriga men som har familj att försöka balansera tiden med. Båda känns övertygande och relationen känns äkta.
I ”Vera” är det inga puttriga landsbygdsmord med en hästhage som motiv, men det är ändå långt ifrån det kliniska polisarbetet i CSI – en perfekt blandning för min smak! Och helt klart en serie att helgsluka! Vi kollar lite:
Efter att ha sett första säsongen av ”Vera” och suget efter brittisk spänning var som störst satte jag, lite motvilligt ska jag erkänna, Five Daughters i dvd´n. Jag vet inte varför den fått ligga lite, men beskrivningen om prostitution och mördade unga flickor gjorde att jag hade svårt att hitta ett tillfälle att vara upplagd för den typen av svärta. Det var dumt och onödigt.
Five Daughters är skildringen av en sann händelse, eller rättare sagt fem stycken, när den lilla brittiska staden Ipswich 2006 skakades av fem mord på unga flickor. Gemensamt för offren var att de var prostituerade och drogberoende. Med en fin förståelse för den situation tjejerna befann sig i (något jag reagerar på att man ofta inte gör) skildrar man både deras bakgrund, liv och missbruk på ett naket sätt. Man får följa både tjejerna – som inte ser sig ha något val för att skaffa pengar än att gå ut på gatorna polisen varnar dem för att besöka; mammorna – som med outtröttlig kärlek stöttar sina döttrar lika mycket som de oroar sig för ifall deras barn blir nästa offer; och poliserna – som jobbar i motvind med att sätta dit vad som verkar vara en osynlig mördare. Här är det ömsom bit på naglarna ömsom fuktig blick som gäller.
Tyvärr finns inga vettiga trailerklipp, men vi kan kolla på något lite halvdant för att sätta stämningen:
