Jag bara vill att alla ska få lyssna på den här sköna plattan en isande måndag som denna. Alltså – jag kan inte önska mig mer av en musikupplevelse just nu.

我愛恰恰

http://open.spotify.com/track/7KzTvNUVt0R0dcRM2AG92z

Just nu är jag helt inne på Garth Ennis och Steve Dillons serieböcker Preacher. Den som gillar ”vuxenserier” kan helt tryggt kasta sig in Jessie Custers värld och har dessutom en bra bibba album att ta sig igenom.  Här hittade jag ett kinderägg med både grym låt och smakprov på hur serien ser ut. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=2wsO6zRM_Sk[/youtube]

Första boken heter ”Gone to Texas” och finns på adlibris samt en massa andra bra ställen på Internet. Ni som vill köra live-handling kan säkert hitta den på sci-fi bokhandeln i Stockholm eller liknande guldgruvor.

För alla som sett och älskat filmen This is England finns nu tydligen fyra serieavsnitt som tar vid tre år efter filmens slut. Serien heter This is England ’86 och visades i brittisk tv i somras. För mig känns det ungefär som att ha hittat guld när jag egentligen letat dammråttor under sängen: extremt förvånande och obeskrivligt glädjande.

Har du mot förmodan missat filmen har du alltså 5,5 timmar med skinheads, mods och punkare i förortens England under början av åttiotalet att se fram emot. För en anglofil som jag själv är det väl bara två saker som fattas för en fulländad tillvaro: en pint och en påse salt och vinägerchips från Golden Wonder. Cheers my dears!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=iet7W9gFwE8[/youtube]

När jag var liten tyckte jag att ”Anslagstavlan” var det allra bästa programmet på TV. Antagligen för att det var väldigt knappt med tecknat för 36 år sen. Men möjligen också för att jag kände mig lite viktig, på den tiden var det liksom angeläget att man tog åt sig informationen som erbjöds där.

Det här är egentligen inte ett tips. Snarare är det en bevakning av varenda människas förbaskade rättighet att känna till CW Stoneking, så att de inte behöver leva en enda minut till utan att hasa runt hemma till plattorna Jungle Blues och King Hokum.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Jgncwm9cMio[/youtube]

På senare tid har jag upptäckt att jag måste vara en smula förföljd. På helt otippade ställen dyker han upp och påminner mig om sin existens. Och det har inte bara hänt en eller ett par gånger. Nej, jag känner mig lika bombarderad som man gör av Fresh Prince-repriser på femman.

Jag pratar givetvis om den ibland alltför bortglömda Roy Orbinson.

Bjuckar på en låt man inte precis har lyssnat sönder och hoppas att ni också ska känna er lite småstalkade av denna man som väldigt väl förtjänar att minnas.[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=MQDoT3G_yiE[/youtube]