Illustrationsgeniet Maurice Sendak gick bort idag. Han blev 83 år gammal, vilket får räknas som godkänt men inte mer. Lite äldre vill man hinna med att bli, om man får välja. Men det får man ju inte och så är det med det.
Livet och döden. Hur som helst - Karen O från Yeah Yeah Yeahs gjorde ett fint soundtrack till filmatiseringen av Where The Wild Things Are. Finast var covern på Daniel Johnstons Worried Shoes.
Maurice Sendak:
Snart är det nylansering på Obladoo! Då jävlar.
Jag laddar med singeln från det första albumet jag någonsin köpte på CD. CD var spännande en gång i tiden, ungdomar, glöm inte det. Det var så spännande att jag kom att köpa drivor av dem, och jag har kvar varenda en. På torsdag fyller jag tretti. Det är också spännande.
Färdigsemestrat från Obladoo – mjukstartar med en 10-kedja av måttligt inbördes relaterade och väldigt älskvärda sånger.
Idag är det fredag.
Visserligen sjunger han nog ”saturday, wait” där efter andra versen – men close enough säger jag.
Emil Svanängen spelar med sitt Loney Dear på Debaser Medis ikväll. Det tycker jag du gott kan gå och titta på. Jag hoppas ni förstår dubbelkopplingen dels Debaser, dels hundar. Jag gjorde det nämligen inte själv förrän tio minuter efter att jag publicerade inlägget. Så den här sista lilla textsnutten är vad man kan kalla en ful-edit.
Jag kan inte låta bli. Här kommer ett bonusklipp på världens bästa Kim Deal när hon snackar om ”riktiga basister”.
Pixies – Kim Deal – The Breeders – Tanya Donelly – Throwing Muses – sånt här rocksound gillar jag:
Tiderna förändras. På 2000-talet räknades det framlänges istället.
Feist är från Kanada. Det är Patrick Watson också. Han har gjort en ny video till en ny låt.
Watsons duettpartner heter Erika Angell (från thus:owls, Josef & Erika). Det är ju nästan samma som Erykah och när jag ger mig ut i svängland ger jag mig samtidigt ut på otroligt tunn is, men kolla in vilken bandledare hon är… Nedtaget hon gör dryga minuten in i låten! Jag säger då det.
Det finns säkert tusen låtar som heter något med ”honey”. Den här är jättebra och jag känner mig hemma igen. Inget sväng någonstans.
Bobby Gillespie spelade trummor med The Jesus & Mary Chain en gång i tiden. Jag gillar rockhits. Här kommer rockhitten.
Rocks betyder stenar på svenska. Mattias Alkberg har gjort en låt som heter Stenar. Här spelar han Frigjord, Pånyttfödd i SVTs GoKväll. God kväll!
Vi får tacka Ane Bruns twittrande trummis Ola för tipset. Det här är pinfärsk good shit från Kanada. Med ett skivomslag som hämtat från 1994 släppte kanadensarna i Half Moon Run sitt debutalbum Dark Eyes häromdagen, och det är för jävla bra.
Vad gör det att man kanske börjat tröttna en aning på stämsång och pukor när låtarna är så här hookiga? Montreal-trion är unga och fräscha och skäggen har knappt hunnit växa ut. Lyssna på albumet på Bandcamp. Här är videon till första singeln Full Circle:
Så fort jag fick motorik för det var det jag som bestämde över vinylhyllan i mitt barndomshem. Den var inte särskilt välfylld, men en del skivor fanns det och de lyssnades på fullkomligt förutsättningslöst. Det har fört med sig en hel del kortslutningar i min personliga musikhistoria. Joni Mitchells Ladies of the Canyon är för min del mer sammankopplad med Troll och Mössen i ljudarkivet än vad den är en av alla klassiska milstolpar i singer/songwriter-genren. Det är en barnskiva! En mycket lustig upplevelse att lyssna på den första gången i vuxen ålder och höra hur den låter ”på riktigt”. Men absolut, Morning Morgantown har vissa drag av speldosa. Däremot känns det inte helt okej att fortsätta klumpa ihop henne med Arne Weise och Henrik S Järrel.
Joni Mitchell-reflektion nummer två:
Det är inte helt lätt att vara fjorton år i en liten stad. Det är tur att det går över. När Joni Mitchell vann Polarpriset 1996 stod jag och väntade på en pizza på en av de lokala pizzeriorna. Jag vet inte om det var ett regelrätt tacktal hon höll på TV, eller om det var en presskonferens i samband med tillkännagivandet. Däremot minns jag mycket väl tanken ”Ja just det, så där kan man också se ut. Och få vinna pris.” Med vuxna ögon är Joni Mitchell en mycket stilig kvinna, men med fjortonåriga småstadsögon hade hon ett helt klart skevt och konstigt utseende – i jämförelse med alla andra som fick vara på TV. Och att det var samma kvinna som gjort ”barnskivan” Ladies of the Canyon hade jag nog inte riktigt klart för mig heller.
Som sagt. Det är tur att det går över. Här är min bästa Joni Mitchell-sång:
Hur gör man? Så här gör man:
James Blakes version är också fin.
Världens bästa söndagslåt, varken mer eller mindre.
Jason Molina är en farlig kille. Farligt produktiv, farlig för sig själv och dessutom en farlig artist att ha som inspirationskälla. Låt mig förklara.
Som Songs: Ohia släppte han mellan 1997 och 2003 10 album, 4 EPs och 6 singlar. Sedan följde två album i eget namn. Sedan ytterligare fem album, två EPs och en singel med bandet Magnolia Electric Co, och ett album i samarbete med Will Johnson.
Jag blir trött bara jag tänker på hur många låtar som ryms i den katalogen. Men 2009 blev det helt tyst, efter att Molina ställt in den planerade turnén på skivan han gjort ihop med Johnson. På Secretly Canadians hemsida kan man läsa det lätt hjärtskärande inlägget Where is Jason Molina? om hans turer in och ut på sjukhus och rehab – utan sjukförsäkring. Just nu verkar det som att han försöker jobba sig tillbaka till någon typ av hälsa på en farm i West Virginia där han föder upp getter och kycklingar, och det har startats en insamling för att hjälpa till med hans hisnande sjukhusskulder.
Vi måste vara rädda om vår allmänna sjukförsäkring, people.
Songs: Ohia-albumet The Lioness från 2000 är en av mina absolut mest spelade skivor någonsin. Den spelades in i Glasgow med folk från Arab Strap och Appendix Out, i en tid innan hela indie- och singer/songwriter-världen fick frispel på golvpukor, cittror och stämsång. Den är som en balansgång från början till slut, på linjen mellan genialiskt och jättetråkigt. Jag har tänkt en hel del på varför den (åtminstone för min del) aldrig tippar över åt det senare, och jag tror att det är deras fingertoppskänsla vad gäller tempon. (Edit: jag försökte mig på att skriva ”tempi” där, för det vore väl mest korrekt, men alltså, det går inte.) De ligger alltid lite, lite över eller lite, lite under vad som hade varit bekvämt.
Och här dyker faran upp. Jag har hört många, många singer/songwriters som man kunnat läsa Songs: Ohia mellan raderna hos – och det blir aldrig bra. Undantagslöst har det blivit en gäspning. Annars brukar jag inte ha några som helst problem med musik som är tydligt influerad av något annat, men i det här fallet fungerar det bara inte. I sig självt däremot, är det helt grymt. Hoppas han tar sig ifrån sin farm med kropp och själ i fungerande form och börjar ge ut musik igen snart.
Videon till Back on Top från The Lioness:
Jason Molina spelar Magnolia Electric Co-låten Hard to Love a Man:
Titelspåret från The Lioness:
Det finns till och med någon som har tatuerat in Molina på benet. Riktigt så långt kan jag nog inte sträcka mig.
Börja inte titta på Dolly Parton på YouTube om du har mycket att göra. Det går inte att sluta, man fastnar i ett moln av förundran och beundran.
Som det här klippet - naglarna! Hur går det till? Jag har alltid sett nedbitna vänsterhandsnaglar som en grundläggande förutsättning för allt strängspel. Jag får kanske omvärdera och boka in ett besök hos en manikyrist.
Och hur hon står helt fantastiskt sockersöt i en svunnen tidsålder och sjunger fuck you-låtar om att kvinnor och män borde ha lika mycket rätt att göra fel, eller om att hon minsann inte väntar på någon för alltid – för att för alltid är för länge.
Nutida Dolly levererar naturligtvis grädde på körsbäret på grädden på moset. Hon videobloggar. Släng er i väggen Kissie och Missie och Fissie och allt vad ni heter.
En låt till. Den här är jättefin.
Per Egland är faktiskt smått genialisk. Slut dina ögon och dröm om Egland, hans debutalbum från 2010, förtjänade definitivt ett större kommersiellt genombrott än vad det fick. Andraspåret Min kropp börjar likna en hunds är en av mina bästa inhemska låtar med den fina versen:
Jag ville ha dig själv. Jag trodde jag var Pacino. Jag gjorde bort mig. Rätt rejält.
Nu har han släppt en ny singel med Kicki Halmos! Svårt att förstå finns på Spotify. Det är också en väldigt fin sång. Så här såg Per ut för några år sedan i videon till singeln Merkurius brinner:
Här kommer en visuellt inte så tilltalande men ändå fin liten pärla på internet: NYC Taper. Man kanske undrar hur det lät om Björk på Roseland Ballroom nu i februari. Eller om The Lemonheads på Knitting Factory i januari. Och Regina Spektor, var inte hon bättre för några år sedan? Hon spelade på Beacon Theatre 17 juni 2009.
Allt detta och mycket mer kan man, med artisternas godkännande och helt godtagbar ljudkvalitet, lyssna på hos NYC Taper. Några låtar kan man streama, och så kan man ladda hem hela konserterna på mp3:or. Det är ambitiöst omfattande och jag tycker det skoj att det finns och är alldeles gratis.
Lyssna på Regina.
Lyssna på Lemonheads.
Lyssna på Björk.
Titta på Evan Dando (se bild).
Om man är lagd åt det hållet kan man även följa Dan Lynch (mannen bakom NYC Taper) på Twitter.
