Då och då händer det att jag klickar mig in på SVTplay och finner något intressant, underhållande eller möjligtvis tidsdödande eller tidfördrivande program där. Oftast kollar jag på teve eller datorn innan jag ska sova. Som ett slags förberedande av färdkost in till drömmarnas land.
Igår fann jag något intressant på playen. ”At night I fly”. En dokumentär jag velat se men helt glömt bort på senare tid. ”At night I fly” utspelar sig i det amerikanska fängelset New Folsom prison. De intagna lär förmodligen aldrig mera vandra ”fria” på denna jord. Vi får följa med några enstaka fångar (i ett konstprojekt vid namn ”Arts in Correction”) som använder sig utav konsten som ett slags lufthål i den rätt så deprimerande miljön som de befinner sig i. När de använder konsten och sina konstnärliga uttryck så finns det ingenting som exempelvis heter ras eller upplopp, det märker jag som åskådare.
Dokumentären är en fin, om än lite trist epilog, hyllning till konsten och dess kraft. Och det får mig att tänka på den teori som jag säkerligen delar med många andra: Konst i alla dess former kan läka och användas som en slags terapi i många avseende. Konst innehåller så mycket mer än fem pretentiösa bokstäver. Man behöver inte vara Picasso eller Stephen King för att det ska kallas eller klassas som konst. Det enda man behöver, i mitt tycke, är Känsla. Sedan sköter resten sig själv.
”At night I fly” innehåller många utsökta rader utav en fånges anteckningar och mod att uttrycka sig på det ”mentala djupet”. Har du inte sett så pass på! http://svtplay.se/t/102869/at_night_i_fly
Jag var i Falun den 14:e på Thåström konsert igen. Denna gång befann jag mig på andra raden om man nu kan kalla det för rad. Det var bra. Det var jävligt bra. Hela den eftermiddagen, kvällen och natten sammanfattas bäst med båda tummarna i luften. Simme-tummar. Simone-tummar. Det bästa sällskapet är softa människor vilket jag hade turen att befinna mig med den dagen!
Nu ska jag beväpna mig med sömn. Även en krigare måste sova.
Ni vet när man lyssnar på en låt så där mycket så att till och med eventuell omgivning blir ”galna” och undrar om det inte finns några andra låtar att varva med? Det här är en sån och jag älskar den:
Fullsatt var det, ja. Utsålt också tydligen. Folk drack öl. Jag drack inget. Tuggade på halstabletter. Thåström kan det här med att sätta mig i rustillstånd. I extas. I en värld där ingen når mig.
Jag hade sittplats. Satte mig ned med ena benet över det andra. En känd TV4-profil slog sig ned på raden framför mig.
Folk samlas, strömmas, segar in. Det verkar aldrig ta slut. Men sen så..
Ut kommer bandet som, enligt min mening, är en suverän sammansättning. Ossler står på sin plats. Rockis också. Likaså Niklas Hellberg och Anders Hernestam. Sist och för all del inte minst så spatserar Thåström ut på scen.
Första låten som dras av är Beväpna dig med vingar. Jag får direkt feeling. Det känns som ett återseende. Som om vi säger Hej till varandra. Jag och den däringa Joakim. Och ett nickande till resten av bandet. Det känns som att vaggas fram och tillbaka i en trygg sfär där ingenting annat existerar än den stunden. Det känns som om jag är själv där på Lokomotivet. Som om ingen annan finns förutom jag sittandes på tolfte raden och bandet där uppe på scenen.
Lite så där extra nöjd var jag att ”Ingen Neråtsång” och ”Kriget med mig själv” spelades.
Det känns tryggt att det fortfarande finns människor som han. Som har känslan kvar och som gör sin egen grej. Som kan det här med att förmedla en känsla i en stel, kall, känslolös värld där vi människor bara går runt som döva prickar på en karta.
Ikväll drar jag och min andre hälft till Lokomotivet i Eskilstuna för att ta oss en titt på Thåström. Det börjar bli en vana för mig. Att då och då dra på en spelning där den mannen står på scen. Ett kärt återseende.
Hamnade över klipp från Ozzys konserter igår och möttes av Yuto Miyazawa. En liten japansk kille med stor gitarr. Självsäker som fanken på sitt instrument. Jag glömmer bort Ozzy totalt och det säger sig självt:
Mustasch har släppt en ny platta här i Februari dagarna. ”Sounds like hell, Looks like heaven” heter den och innehåller nio låtar, totalt tio om man räknar med det sista spåret som innehåller prat.
Detta är deras nioende album sedan 1998 då bandet bildades i Göteborg. Den nuvarande uppsättningen består av Ralf Gyllenhammar på sång och gitarr, Mats Johansson på bas, David Johannesson på gitarr och Danne McKenzie bakom trummorna.
Som Mustasch-lyssnare utan mustasch (höhö) så gillar jag det jag hör på denna platta. Jag känner igen soundet från deras tidigare plattor. Sten mot sten. Men jag känner mig inte trött på detta band. Det känns alltid lika nyfiket då det släpper nya sånger även fast jag har för vana att nästan vara helt säker på att deras släpp håller mitt mått och smak. De tycks sällan göra mig besviken då de levererar sin musik via det digitala. Så heller inte nu.
Kan även tillägga att Mustasch är ett sådant band som jag har på listan över ”band jag vill se inom snar framtid”. Får se om det blir i sommar eller höst. Känt lukten av att de kommer ge ut sig på turné här inom kort.
