Jag ser framför mig en kollision mellan lokal och artist. Som om Djävulen är på besök hos Gud. Ungefär. Men på ett bra sätt. Jag menar, Polly Jean Harvey i Filadelfiakyrkan. Kom igen liksom. Så blir det nu inte riktigt. Denna afton har nämligen ikonen PJ Harvey tagit på sig den historieberättande samhällsskildrarens roll. Borta är den vilda, farliga och extravaganta. Eller borta är den sidan förstås inte. Vi pratar ju om PJ Harvey här. Men den sidan är i alla fall kraftigt nedtonad. I kväll är det något annat som gäller. Hon är helt klädd i svart. Rör sig så lite som möjligt. Noll mellansnack. Det är låtarna och historien som ska göra jobbet. Och det gör de. Bandet, bestående av tre grånande herrar, skaver och sliter och skulpterar fram ett ljudlandskap som är helt ljuvligt. Och Polly sjunger så att håren står rakt upp på ramarna. Ingen med ett hjärta i kroppen kan vara oberörd.
Repertoaren för kvällen består till större delen av låtar från den senaste fullständigt makalösa ”Let England Shake”, men några gamla mästerverk slinker med och passar utmärkt in bland övriga.
Mest jubel från den helt slutsålda lokalen drar förstås C’mon Billy och Down By The Water. Då kokar det och PJ kan inte låta bli att ge oss ett bländande Stomatol-leende. Och vi svimmar nästan.
På huvudet har hon någon sorts fjäderkonstruktion, som i vissa ljus ser ut som en törnekrona, är det bara en slump eller min fantasi som skenar..?
Vet ej, men det är jävligt effektfullt.
Över huvud taget är det här en kväll då de små detaljerna är det som gör det till en så galet bra konsert.
Faktiskt till något av det bästa jag någonsin sett.
01 Let England Shake
02 The Last Living Rose
03 The Glorious Land
04 The Words That Maketh Murder
05 All and Everyone
06 On Battleship Hill
07 England
08 In the Dark Places
09 Bitter Branches
10 Hanging in the Wire
11 Written on the Forehead
12 The Colour of the Earth