Patti Smith: Banga
Jag kör bil.
I regnet.
Monsunregnet.
Lyssnar på radion.
De pratar.
Om ingenting.
Bilen äter mil.
Små bruksorter passeras utan att jag tar någon notis.
Musik spelas.
Som jag inte hör.
Jag lägger in en snus.
Tänker på egentid.
Värdet.
Är det en manlig åkomma det där med behovet av egentid?
Jag tror fan det.
Plötsligt!
Toner på radion som hugger till.
Jag skruvar upp.
Får för mig att det är Karin Wistrand.
Har hon släppt något nytt?
Har Lolita Pop gjort comeback?
Vet inte.
Men det låter bra.
Skitbra.
Skruvar upp lite till.
Tänker att hon har aldrig låtit mer Patti Smith än här, Karin.
Men vänta nu, det ÄR ju Patti för satan.
Shit!
Gaspedalen trycks nedåt utan att jag kan göra något åt det.
Regnet slår ännu hårdare mot vindrutan.
Torkarbladen jobbar hårt.
Patti sjunger om att någon ska komma och bli hennes ”april fool”.
Det skallrar i högtalarna.
Jag tänker på People have the power.
Hennes mästerverk om du frågar mig.
Som jag lyssnade på den där sommaren.
När kan det ha varit, 1988?
Vansinnigt bra.
Jag svänger av motorvägen och parkerar vid en vägficka.
Köper Banga via mobilen och vänder hemåt.
Kopplar in i bilstereon.
Lyssnar.
Tre gånger på raken.
Högt.
Jag blir glad.
Av Patti Smith.
Av egentid.
Av regnet.
