Lejon och Lamm

Farsan började tidigt mata mig med musik. Det var mestadels engelska kritvita snubbar som lirade svart musik. Som Stones. Spencer Davis Group. Och Animals. Animals var störst i farsans bok. Och är nog fortfarande. Han kunde med tårar i ögonen berätta om när han såg dem live i någon folkpark i mitten på 60-talet. Och om vilken grym sångare Eric Burdon hade varit.

Jag hajade. Och det formade mig.

Tidigt.

Och just Animals har stannat kvar allra längst in i hjärtat ända sedan de där gångerna när det var fredag kväll och LP-skivan varsamt plockades ur fodralet och lades på den snurrande skivtallriken och pick upen dunsade ner på första spåret.

–

”In this dirty old part of the city

Where the sun refused to shine

People tell me there ain’t no use in trying..”

–

Och ljudvolymen blir högre och högre ju längre kvällen går.

Och Eric Burdon sjunger lungorna ur sig.

Och jag blir varm i kroppen.

Och jag blir röd om kinderna.

Och jag är fast.

–

Jag följde Burdons karriär slaviskt under 70-80 talen, mycket tack vara farsan, men också för att jag själv hade fattat tycke.

Mest lyssnade jag på plattan ”Survivor” från -77 där låtarna ”Hook of Holland” och ”Rocky” var precis vad rock’n roll handlade om i mina unga öron. Det kan jag tycka fortfarande. En briljant platta. Och sångare.

På senare år har jag dock tappat Burdons släpp av nya plattor. Har inte hängt med. Inte orkat. Inte velat. Ja, jag vet inte, men så har det varit. Har noterat att han fortfarande håller på och att han är i Sverige med jämna mellanrum, men det är allt.

Tills ikväll.

Satt och slösurfade framför Youtube och snubblade in på Springsteen-klipp från turnépremiären härom dagen.

Och vem dyker upp där om inte Eric Burdon!

Med Springsteen!

Helt galet.

Och rösten har han i behåll(i alla fall hyfsat) och en kritvit flat top-frisyr har han slagit till på.

Ståpäls.

Tårar.

Barndom.

Fredagsmys.

Deja vu.

Notera att det är nästan 50 år mellan det översta klippet och det här.

Och här några bonusar:

Suicide: Dream baby dream (Originalet)

Bruce Springsteen: Dream baby dream

Den 6:e mars släpper Springsteen sitt nya album Wrecking Ball. Första singeln ”We take care of our own” släpptes idag. Känns lovande.

Jag är sjuk. Så där jobbigt sjuk då man inte är helt sänkt men samtidigt inte orkar göra ett skvatt. Jag har sökt febrilt efter något som kan hela och skynda på tillfriskningsprocessen. Och då menar jag inte någon liten tablett eller liknande, för sånt pysslar jag inte med om jag inte är döende, och det är jag inte, nä, jag menar riktig healing.

Mitt under mitt desperata sökande så inser jag att jag inte gett Springsteen en tanke på evigheter. Och han är ju den store helaren.

Ha!

Problem solved.

Till skillnad från den store New Jersey-sonen, så lyfte det aldrig till himlen för polaren Southside Johnny, trots full support från både Little Steven och just Bruce som både levererade produktioner och låtar och bakgrundssång. Det är så för vissa. En del kallar dessa för losers, jag säger tvärtom, det här är de riktiga hjältarna. Det är såna som Southside Johnny som har det största hjärtat och som vägrar ge upp. Respekt.

Han började harva runt på barerna i New Jersey i mitten av sjuttio, drog några repor runt jorden med sitt band på lite större arenor på nittiotalet och är såvitt jag vet nu när vi skriver 2011 tillbaka på barerna där allt började igen.

Jag har haft förmånen att se honom live två gånger. Det var på Gino och Dailys i huvudstaden. Har för mig att det var i mitten/slutet av nittiotalet, när Johnnys stjärna börjat falna igen. Men inte hängde han huvud för det, tvärtom, det var full satsning från första till sista ackordet båda gångerna.

Sånt har jag svårt att värja mig mot.

Och när sedan låtmaterialet är saker som Springsteen valt bort från sina bästa plattor så.. Ja, då går man ner i brygga. Lite.

Hearts of stone (1978)

Lyssna på Spotify

Having a party (1979)

Lyssna på Spotify

Och så filmtajm:

Bruce och Johnny och Steven

I don’t want to go home

För mig förändrades allt en lördag 1985. Det var Juni. Det var i Göteborg.

Jag var en sextonårig sportnörd som började upptäcka musik på allvar. Fram till den här sommaren lyssnade jag mest på musik med halva örat. Men nu började det alltså hända saker. Musiken började tränga djupare in. Farsan hejade förstås på. Och den aktuella lördagen skulle han och jag åka till Gamla Ullevi.

Vi åkte dit i bil. Han och jag. 40 mil. Kassettband och Coca Cola. Bilen parkerade vi på en handikapp-plats utanför polishuset. Sen gick vi till arenan. Jag kände mig stor. Vuxen. Och uppspelt.

Väl inne så häpnade jag över storleken på stället. Och mängden människor. Vi hittade våra platser. Bra platser. På läktaren till höger om scenen. Solen sken.

Jag njöt.

Farsan också.

Som du säkert redan räknat ut så var det Springsteen som skulle  lira. Och visst, jag hade såklart lyssnat på hans plattor tidigare och tyckt om dem. Men ska jag vara helt ärlig så var det för mig musik som funkade finemang någonstans i bakgrunden. Inte så mycket mer än så. Men när albumet Born in the USA damp ner på skivdiskarna så nästan svimmade jag. Herregud vilken bra platta. Jag var såld. Förevigt. Och nu satt jag alltså där strax nedanför kändisläktaren och skulle få uppleva fenomenet Springsteen live.

Jag bet på naglarna och såg mig omkring.

Och så började publiken vråla. Buuuuuuuuu!!

Jag tittade på farsan som ryckte på axlarna.

Buuuuuuuuuuuuuuuuuu!!

”Varför buar de?” frågade jag killen bredvid mig. Han flinade och svarade ” Brrrrrrruuuuuuuce skriker de”. ”Aha”  sa jag och rodnade.

Och sen kom de in, en efter en i bandet och vinkade till oss i publiken. Vi vinkade tillbaks och hojtade. Och sist kom Bruce. Han pluggade in sin telecaster. Gick fram till mikrofonen, tittade i golvet och höjde högerarmen i skyn. Och där efter den klassiska inräkningen: One, two, one two three four!

Boooom!

Sen är jag helt paralyserad i närmare 4 timmar. Jag är i chock. Lycklig chock. Över kraften. Musiken. Artisten. Publiken. Sommaren. Ja, allt. Jag känner där och då mitt hjärta slå för första gången. På riktigt.

Jag minns när vi stod där i slutet av konserten och hela arenan gungade under våra fötter och jag för första gången på hela giget vände blicken från scenen till farsan, och fick se honom stå där med tårar i ögonen, i bar överkropp, vrålandes ”YEEEEEEEAAAAAH!!!” som under värsta Beatles-hysterin. Då. Då förstod jag. Allt.

Farsan var 38 år då. Alltså jävligt gammal i mina ögon. Jag är själv äldre än så nu. Och jag tänker ibland på de där timmarna i Göteborg i Juni 1985 när jag själv är ute och beter mig på en scen någonstans. Trots min ålder. Jag ser det som ett kvitto på att det är ok.

Det handlar bara om kärleken till musik.

Jag är fångad.

När vi sedan satt i bilen på väg hem, helt saliga, så kommer jag ihåg att jag sa till farsan ”När vi kommer hem ska jag ta ner farmors gitarr från vinden och lära mig lira”. ”Halleluja!” var hans korta men självklara svar.

Tack Bruce. Tack pappa. Tack Göteborg.

Har man skägg är man snäll. Så är det. I alla fall lever jag i den tron. Det är nog Beppes fel. Men jag tror likväl att det faktiskt är så. Tänk efter själv, känner du till någon med skägg som är elak? Nä, just det.

Musik och skägg är en självklarhet. Och sällan en dålig combo.

Här kommer några klipp som bekräftar den regeln:

Anders Osbourne: Standing with angels 

Bon Iver: Flume 

Bob Seger: We´ve got tonight 

Bruce Springsteen: Wild Billy’s/Thundercrack 

Band of horses: Factory 

I början av 90-talet var jag helt beroende av bandet The Havalinas. Jag gick totalt ner i brygga över deras punk-country stil. Galet tufft. Jag vet inte riktigt vad som hände men så vitt jag vet blev det bara en riktig platta. Sen försvann de. Men jag är glad för det lilla och denna enda platta håller än.

Lyssna på Spotify

”High hopes” som var plattans stora hit, plockade den store Bruce Springsteen upp på reportoaren i mitten av 90-talet och i hans tappning kunde den låta såhär:

Att förbanda är oftast en otacksam uppgift. Väldigt få i publiken orkar bry sig. De har ju kommit dit för att se någon annan. Ljudtekniker etc. skiter gärna också högaktningsfullt i öppningsakterna. Mao är förutsättningarna inte helt optimala. Dock så lyckas vissa ändå att tränga sig in i folks medvetande trots att det på förhand verkar helt hopplöst.

1972 förbandade en en helt okänd kille vid namn Bruce Springsteen, headlinerartisterna Dave Van Ronk and Doris Abrahams.

Ja, och det gick ju som det gick.

Bruce Springsteen: Atlantic City

Ed Harcourt: Atlantic City