Jag ska ge mig ut på en road trip.
Med start i morgon kl 07:00.
Första stopp i Kristinehamn (Vinylaffär).
Andra stopp i Forshaga (Släkt).
Tredje i Jönköping (Hotell)
Fjärde i Värnamo (Vinylaffär).
Femte i Växjö (Polare)
Sjätte i Osby (Vinylaffär).
Sjunde i Linköping (Hotell)
Åttonde, hemma igen.
Detta ska avverkas från lördag till onsdag.
Pepp!
Och i bilen kommer jag lyssna på:
Självklart Dave Edmunds.
Och lika självklart på den här snubben:
Lite förvånat upptäcker jag att det är från Gunnar Wiklund som Bröderna Cohen hämtat inspiration till Javier Bardems frisyr i No Country For Old Men.
Det gör ju inte den filmen mindre tuff, om man säger så.
Annars konstaterar jag idag att järnladyn Madonna är i Sverige.
Hon lirar i Göteborg i afton.
På Ullevi
Och recensenterna tävlar om att såga ner henne.
Redan innan hon lirat.
Förstås.
Ja ja..
Jag har sett henne live en gång.
Också i GBG.
På Eriksberg.
1990.
Sjukt mycket folk.
Varmt som i tropikerna.
Men svinbra.
Jag tar en promenad i parken som ligger ett stenkast härifrån.
Där står det stora tysta gamla hus på den här sidan av den nyanlagda fågeldammen som ligger mitt i parken.
På andra sidan smäller de upp nya.
Hus på hus på hus.
De ligger så tätt så man kan sticka ut handen från köksfönstret och hälsa på grannen i huset brevid.
Och i alla fönster sitter det lappar som skriker ut ordet SÅLD.
De planterade in fisk i den där fågeldammen.
Gick åt helvete.
Blev kattmat av alltihop.
Och nu håller den på att växa igen.
Hela pölen.
Men änderna verkar trivas.
Och de äldre som går med sina rullatorer runt ”sjön”.
I de där gamla husen på den här sidan var det ända fram till mitten av 80-talet ett ”dårhus”.
Hardcore.
Tydligen.
Jag vågar inte ens tänka på vad som har försiggått på andra sidan av de där väggarna.
Och man kan verkligen känna i luften att allt inte står rätt till här.
Många oroliga själar som skriker ut sin smärta i vinden.
Huh.
Men jag går runt pölen och ser några råttor som kutar mellan vattnet och ett träd som verkar vara deras bohag.
Stannar till vid världshuset som ligger i norra änden av parken.
Beställer en öl.
Dricker den under tystnad.
Molnen blir mörkare.
Snabbt.
Jag går hem med raska steg.
Hänger av mig.
Tänder upp bastun.
Bläddrar bland plattorna.
Lägger på en Rocky Burnette från 1979.
Fan, den har jag nog inte lyssnat på sen jag var en meter hög.
Blir helt knockad av öppningslåten.
Flyttar tillbaka pick upen direkt när låten är slut.
Lyssnar igen.
Flyttar tillbaka pick upen direkt när låten är slut.
Och igen.
Och igen.
Och så där håller jag fortfarande på.
Sjukligt bra låt.
Som en hybrid av Nick Lowe och Jeff Lynne.
Herrejösses!
Och bastun… Nä.. det där tar jag i morgon i stället.
Och så har den då landat.
Låten.
Plågan.
Monstret.
Solen.
Ångesten.
Glädjen.
Lättjan.
Friheten.
Ja, årets sommardänga är alltså här.
Du vet, den där 3 minutaren som du kommer förknippa med sommaren 2012.
Jag får ett mail från svärmor.
Hon har nosat upp en kvinna som ska göra sig av med sin avlidne skivsamlande mans samtliga plattor.
20 000 st Lp-skivor.
Mitt i skogen.
I en lada.
Allt ska bort.
5:-/st
Och nästa helg ska detta ske.
Och då kan inte jag.
Värmland calling..
Jag känner att hjärnblödningen kommer krypande.
Stickningar i armen.
Blodkärl som brister i ögonen.
Jag ringer till kvinnan med plattorna.
Kl 23:00.
Frågar med min allra snällaste röst om det finns en liten liten möjlighet att jag kan titta förbi innan nästa helg.
Det gör det.
Lördag.
En vecka innan alla andra.
Ja, i går alltså.
Ståpäls.
Jag kastar mig i bilen och kör de 12 milen rakt ut i ingenstans.
Och där möts jag av himlen.
Sinnessjukt mycket plattor.
Högt och lågt i en rödmålad lada.
På en åker.
Kaos.
Både där och i min skalle.
Det tar mig 4 timmar att bläddra mig igenom vinylerna.
Och jag njuter varje minut.
Den avlidne mannen har samlat i 35 år.
Jag gissar att merparten har ropats in på auktioner runt om i landet.
Och sedan har det stått där i den där ladan.
Osorterat.
Vackert.
Jag köper 100 skivor.
500:-
Inga direkta fynd.
Men bara grejen.
Jag ensam med 20 000 plattor.
Ja, ni hajar..
Och jag åker hem med ett leende på läpparna.
Såklart.
Och den här har jag lyssnat på sedan jag kom hem.
