The September When
Är ute på ön igen.
Ön som jag döpt till Paradiset.
Det är första gången sedan i höstas.
Solen skiner, det är OS på tv’n och abborrarna är på hugget.
Sill och potäter till lunch.
Vedeldat bastubad till kvällen.
–
Jag har varit här ute med jämna mellanrum i tretton år nu.
Och det var kärlek vid första ögonkastet.
Förstås.
En ömsesidig sådan.
Verkar det som.
För det är här ute man hittar lugnet.
Och kreativiteten.
Det är här ute man hittar tillbaka till det man eventuellt tappat bort längs vägen.
Och just det här året har jag tappat bort en hel del så det här besöket är efterlängtat.
–
Det åskade, blixtrade och vräkte ner regn i natt.
Härligt och lite läskigt.
Jag satt uppe och njöt av skådespelet.
Tankarna började vandra.
Hamnade i Oslo 1992.
Jag bodde där då.
Gillade det som fan.
Jag var ung, naiv och sjövild.
Och den norska huvudstaden erbjöd allt vad man kunde begära där och då.
Mat, musik och fest under ett helt år.
Fina minnen.
Sliten lever.
–
Ett av de band jag lyssnade mest på under det där året var The September When.
Ett band från Norge som aldrig riktigt breakade i vårt land (eller?).
Lyssnade på deras platta från 1991 i natt igen.
Himlen brann.
Minnen gav sig till känna.
Och bra är det.
Fortfarande.
