Lejon och Lamm

Jag tar en promenad i parken som ligger ett stenkast härifrån.

Där står det stora tysta gamla hus på den här sidan av den nyanlagda fågeldammen som ligger mitt i parken.

På andra sidan smäller de upp nya.

Hus på hus på hus.

De ligger så tätt så man kan sticka ut handen från köksfönstret och hälsa på grannen i huset brevid.

Och i alla fönster sitter det lappar som skriker ut ordet SÅLD.

De planterade in fisk i den där fågeldammen.

Gick åt helvete.

Blev kattmat av alltihop.

Och nu håller den på att växa igen.

Hela pölen.

Men änderna verkar trivas.

Och de äldre som går med sina rullatorer runt ”sjön”.

I de där gamla husen på den här sidan var det ända fram till mitten av 80-talet ett ”dårhus”.

Hardcore.

Tydligen.

Jag vågar inte ens tänka på vad som har försiggått på andra sidan av de där väggarna.

Och man kan verkligen känna i luften att allt inte står rätt till här.

Många oroliga själar som skriker ut sin smärta i vinden.

Huh.

Men jag går runt pölen och ser några råttor som kutar mellan vattnet och ett träd som verkar vara deras bohag.

Stannar till vid världshuset som ligger i norra änden av parken.

Beställer en öl.

Dricker den under tystnad.

Molnen blir mörkare.

Snabbt.

Jag går hem med raska steg.

Hänger av mig.

Tänder upp bastun.

Bläddrar bland plattorna.

Lägger på en Rocky Burnette från 1979.

Fan, den har jag nog inte lyssnat på sen jag var en meter hög.

Blir helt knockad av öppningslåten.

Flyttar tillbaka pick upen direkt när låten är slut.

Lyssnar igen.

Flyttar tillbaka pick upen direkt när låten är slut.

Och igen.

Och igen.

Och så där håller jag fortfarande på.

Sjukligt bra låt.

Som en hybrid av Nick Lowe och Jeff Lynne.

Herrejösses!

Och bastun… Nä.. det där tar jag i morgon i stället.