Lejon och Lamm

Är ute på ön igen.

Ön som jag döpt till Paradiset.

Det är första gången sedan i höstas.

Solen skiner, det är OS på tv’n och abborrarna är på hugget.

Sill och potäter till lunch.

Vedeldat bastubad till kvällen.

–

Jag har varit här ute med jämna mellanrum i tretton år nu.

Och det var kärlek vid första ögonkastet.

Förstås.

En ömsesidig sådan.

Verkar det som.

För det är här ute man hittar lugnet.

Och kreativiteten.

Det är här ute man hittar tillbaka till det man eventuellt tappat bort längs vägen.

Och just det här året har jag tappat bort en hel del så det här besöket är efterlängtat.

–

Det åskade, blixtrade och vräkte ner regn i natt.

Härligt och lite läskigt.

Jag satt uppe och njöt av skådespelet.

Tankarna började vandra.

Hamnade i Oslo 1992.

Jag bodde där då.

Gillade det som fan.

Jag var ung, naiv och sjövild.

Och den norska huvudstaden erbjöd allt vad man kunde begära där och då.

Mat, musik och fest under ett helt år.

Fina minnen.

Sliten lever.

–

Ett av de band jag lyssnade mest på under det där året var The September When.

Ett band från Norge som aldrig riktigt breakade i vårt land (eller?).

Lyssnade på deras platta från 1991 i natt igen.

Himlen brann.

Minnen gav sig till känna.

Och bra är det.

Fortfarande.

Lyssna på Spotify

Det finns en massa knep för att få pappan på ett soligt morgonhumör.

Exempel 1.

Leta upp ett skivomslag med en artist som du vet att pappan gillar.

Försök därefter att likna artisten på bilden så mycket som möjligt.

Sjung också gärna en av artistens låtar.

Väck honom.

Klart.

Jag har sett Iggy Pop några gånger genom åren. Varje gång har det varit en upplevelse. Inte alltid rent musikaliskt men likväl en upplevelse. Vid varje tillfälle har han varit laddad så till den milde grad att hälften vore nog. Ja, Iggy är ett fradgatuggande rock´n roll monster som man bara måste älska.

Jag minns till exempel när han var förband till Bowie på Eriksbergsvarvet sommaren 1987 och kom instudsande på den gigantiska scenen som skjuten ur en kanon. Han hoppade fram till scenkanten, vrålade och föll handlöst rakt ner i gräsmattan. 3 meter längre ner. Lika snabbt var han dock uppe vid mikrofonen igen. Ännu mer laddad. Och rockade sedan arsel med en förstummad publik.

Tydligast kommer jag dock ihåg konserten i Brunnsparken i Örebro på våren 87. Jag och polarna hade lyssnat sönder Real wild child (Wild one), som anlänt på skivdiskarna året innan. Vi gillade Billy Idol som var cool i våra ögon och nu även Iggy som rockade i samma fåra. Trodde vi. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss den här kvällen.

Stärkta av cider och dextrosol stegade vi styva i korken allra längst fram. Vi parkerade oss i mitten framför scenen, 1 meter från Iggys mikrofonstativ. Trycket var hårt och kravallstaketet skar in i magtrakten. Ölskummet yrde i lokalen. Jeansjackor, skinbrallor och fjunmustacher trängdes bredvid oss. Folk var tokladdade. På gränsen till övertända. Jag rycktes med i vibben. Stod plötsligt också och hoppade och gapade som en fotbollsuporter som tittat för djupt i mjölhögen. Utan att riktigt förstå varför.

Så dundrar det hela igång. Volymen är så hög att trumhinnorna pekar rakt ut ur öronen, som två blindtarmar. Hade detta varit 2011 skulle arrangören fått livstids fängelse på studs. Jag befinner mig en meter från Iggy. Jag ser honom rakt i ögonen. Han är galen. På riktigt. Jag blir rädd. Men publiktrycket är så hårt att jag inte kan röra mig ur fläcken. Jag står med andra ord snällt kvar.

De bränner av den ena klassikern efter den andra Det är både Passenger, I´m bored och lust for life. Stället kokar.

Konserten börjar dra sig mot slutnummer. Det är ett break i en låt. Iggy står nu rakt framför mig. Precis på scenkanten. I bar överkropp. Såklart. Sträcker jag fram armen kan vi skaka hand. Den tanken slår mig dock aldrig. Han stirrar stint på publiken. Kastar micken över axeln. Harklar sig. Flera gånger. Och drar sen iväg en snorlobba på publiken. Och en till. Jag förstår noll. Jag tittar på Iggy som nu står som någon sorts Jesusfigur med armarna rakt ut och näsan pekandes mot himlen. ”Se upp!!” hör jag någon skrika. Jag duckar. Tack och lov. Ett regn av snorlobbor kommer nu flygande från publiken med sikte på artisten.

Jag är i chock.

När jag vågar sticka upp huvudet igen ser jag Iggy indränkt i publikens saliv, nu med byxorna nere vid knävecken körandes någon form av helikotern med ett stadigt grepp runt rodret. Han springer runt på det här sättet en stund och hetsar igång publiken till bristningsgränsen.

Precis innan det känns som att hela stället ska sprängas så formligen skjuter bandet igång real wild child. Det känns som om jag sitter inne i en flyplansmotor. Ljudet är öronbedövande. Och Iggy är vild. Han klättrar på högtalare. Han juckar på medmusikanter. Han ligger på golvet. River trumstativ. Och plötsligt slutar konserten. Pang boom. Bandet tackar och lämnar scenen. Till synes helt oberörda.

Publiken börjar släntra ut ur lokalen. Inte jag. Jag står kvar. Mina ögon är stora som tefat. Jag vet inte om jag ska älska eller gråta. Jag gör både och. För säkerhets skull.

Tog tunnelbanan till Kungsholmen i dag.

Kände att jag behövde lite stadsluft i lungorna.

Jag strosade planlöst runt i några timmar och gjorde nedstamp i alla skivaffärer jag hittade längs vägen.

Och på just Kungsholmen verkar skivaffärerna blomstra.

Fortfarande.

Det finns en i varje gathörn.

I alla fall längs St Eriksgatan.

Man blir glad.

Och den där trippen gjorde mig gott.

–

Såklart fick jag med mig några plattor hem också.

–

Nu sitter jag i soffan och flämtar.

Och lite röd om örsnibbarna, det är jag.

Har just gjort en tidsresa av stora mått mätt.

–

Ett av dagens inköp var nämligen Icehouse: Measure for measure från 1986.

Har inte lyssnat på den sedan det begav sig.

Har aldrig ens ägt den.

Förrän nu.

Och då, 1986, då lyssnade jag sjukligt mycket på den.

Det var den och Depeche Mode: Black celebration som gällde den där hösten för ett kvart sekel sedan.

Och det var de där två plattorna som på allvar vidgade mina vyer när det gäller musik.

Och livet i stort.

Och när jag nu tänker efter så var det nog de skivorna som gjorde att valde att lämna skogarna.

Utan att ha någon riktig plan.

Jag visste bara plötsligt att jag behövde bort.

Se annat.

Nytt.

–

Jag ägde som sagt aldrig de där albumen själv utan det var hos min två år äldre polare R som jag lyssnade på dem.

Jag hängde hos honom jämt.

Han hade egen lägenhet och massor av svinbra plattor.

Bland annat dessa.

R älskade Icehouse.

Det gjorde jag också.

Och det var alltid himlen att komma hem till hans kaotiska kvart, dricka folköl och lyssna på och prata musik.

Och tjejer.

–

Och precis där, i den där lägenheten, med R, för 26 år sedan, där har jag varit i kväll.

Så jävla mäktigt!

Och ja, det var ju alltså Icehouse som gjorde en av de bästa låtarna på 80-talet också.

Nämligen denna.

Åkte till stranden idag.

Ja, solen tittade ju förbi.

Badade inte.

Det gjorde däremot resten av jordens befolkning.

Precis där jag var.

På Värmdö.

Vid en liten sandstrand.

Som skulle vara helt öde.

–

Drog hem.

Möttes av en mystisk typ från Anticimex.

jord-geting-invasion..

Han förklarade hur och vad han skulle göra.

Mycket ingående.

”Ni bör nog inte gå ut på två dagar efter jag har gjort mitt” var det sista han sa innan han drog på sig gummihandskarna och fällde ner visiret.

–

Väl inne gav jag mig i kast med dokumentären om tillkomsten av Paul Simons Graceland som SVT hade den goda smaken att sända här om kvällen.

Mycket bra.

–

Sedan gubbsov jag en timme.

–

Sjukt trött på grillmat för tillfället så i kväll blev det istället isterband, senapsstuvad potatis och rödbetor till middag.

Och till denna måltid inmundigades en på gränsen till fryst öl.

–

Nu lyssnar jag på finsk rockenrollilainen (!)

Det borde du också göra.

För det här är grejer det.

Lyssna på Spotify

Ja, jag vet att jag tjatar mycket om vinyl för tillfället.

Men jag kan inte hjälpa det.

Har liksom drabbats av vinylviruset.

Igen.

Och det gör mig glad och upprymd.

–

I veckan gjorde jag mitt livs första inköp på Blocket.

Ja, det blev ett gäng vinyler.

Förstås.

300 st närmare bestämt.

Osett.

Helt klart en vild chansning.

Men jösses!

Jag tog till lipen när jag bläddrade igenom lådorna.

Så sjukt mycket bra grejor.

Det mesta kände jag till sedan innan.

Men en hel hög var sånt som jag aldrig hört talas om.

Gary Farr till exempel.

–

En grönögd tvålfager herre i sina bästa år, son till en boxare.

Från Sussex.

Jag läser på baksidan att plattan är inspelad i Muscle Shoals Sound.

Jerry Wrexler har proddat.

Och året är 1973.

Känns ju minst sagt lovande.

Och.

Asså.

Jesusmadderfakkingkrajst!

Nu ska nu få höra.

Jag har precis landat på asfalten igen.

Och solen skiner.

Jag sitter och äter sallad på altanen och en hund skäller i nästa kvarter.

Grannen clipper gräs och ungarna springer i en vattenspridare.

Getingarna inspekterar godsakerna på bordet och jag känner att lugnet börjar infinna sig.

Äntligen.

Den senaste veckan har jag tillbringat i Dalarna.

Denna pärla av svenska landskap.

Närmare bestämt i Orsa.

Där regnade det.

Typ hela tiden.

Och bitvis trodde jag att jag var i Norge på grund av alla turister från vårt västra grannland.

Men likväl var det så vackert att bröstkorgen höll på att spricka.

Dalarna is the shit!

Min tillfälliga bostad denna vecka var en husvagn.

En sprillans ny och hypermodern sak som jag fått låna av en polare.

6 meter och 20 centimeter lång.

Om jag innan var tveksam till detta sätt att bo är jag nu övertygad.

Jag gillart.

Hårt.

Nåväl, det jag skulle komma till var att lägger man ihop dessa parametrar så finns det ju bara en sak man kan lyssna på.

Såklart.

Lyssna på Spotify (Eller gå ännu hellre till närmsta skivbörs och köp den på vinyl)

Har några dagar i hemmets lugna vrå innan det bär av igen.

Försöker landa i sommarlunken.

Det är svårt.

Är för uppe i varv.

Blir rastlös.

Stressad över ingenting.

Jag biter ihop.

Kämpar.

Gör ingenting.

I en timme.

Sen går det inte längre.

Drar till skrivarlyan.

Pillar med en låt.

Blir inget bra.

Sorterar LP-skivorna.

Hittar Stevie Nicks från 1981.

Asså, detta 1981.

Så galet mycket bra musik det kom det året.

Har alltid hävdat att 1971 är det bästa musikåret.

Jag börjar vackla.

Kraftigt.

Känns som 1981 är strået vassare.

Hur var 1991?

2001?

2011?

Ganska bra de också va?

Hmm.

Det magiska 10-års intervallet är härmed avslöjat.

Fint dä.

Men nu gäller Stevies Bella Donna.

Magisk platta.

Som en Petty-platta med en kvinna vid sångmicken.

Och det är ju inte så konstigt.

Lyssna på Spotify

Jo, jag har ju dragit en repa genom delar av Sverige de senaste dagarna.

135 mil närmare bestämt.

Sjukt segt de sista 10.

Men i övrigt har det varit som en dröm.

Strålande väder, fågelsång, rosé i flaska och vinylaffärer.

Och när det gäller det senare kommer här en sammanfattning:

1. Kristinehamn

En höjdare.

Massor av drickabackar fulla med plattor.

Osorterat.

En salig blandning med allt från Jan Sparring till Motörhead.

Allt för 20:-/st

2. Värnamo

Vansinnigt bra.

Allt man någonsin kan tänka sig vilja ha på vinyl finns här.

Mycket i bokstavsordning.

Lite högre i pris än många andra.

Men det kompenseras av det galna sortimentet.

3. Växjö

Mycket bra.

Det mesta för 20:-/st.

Utbudet är inte jättestort men utsökt.

Stor fyndvarning utfärdas.

4. Linköping

Kass.

Dyrt.

Litet utbud.

Så, nu vet ni det också.

Och är du precis som jag, en vinyljunkie och vill veta mer om dessa städers utbud är det bara att tjoa till så ska jag berätta mer.

Och är det så att du själv har lagt undan dina plattor i en låda på vinden och funderar på att göra dig av med dem, tveka inte att kontakta mig innan du hittar på något drastiskt..

Tills dess gäller Rick Springfield.

På vinyl.

Lyssna på Spotify