Lejon och Lamm

Kommer du ihåg bandet Brainpool?

Jag gissar på att du gör det.

De flesta kommer nog ihåg det bandet trots att de och vi bara dansade en sommar. Eller två.

Man kan undra varför just de stannat kvar i hjärnbalken hos så många. Så länge.

Medan andra bara blåst bort med vinden.

För mig handlar det om att Brainpool är synonyma med en sommar som saknade handbroms och sans.

Det var några månader i ett solstänkt fritt fall där Brainpool kompade.

En härlig sommar.

–

Nu, fjorton-femton år senare får jag lite samma känsla i benen när jag lyssnar igenom King Tuffs nya album.

Drivet, svänget, den pubertala sången, låtarna och framförallt energin finns där.

Ja, hos King Tuff alltså.

Inte hos mig.

Längre.

Eller, jo den finns där, men den sitter så jävla långt inne numer så jag nästan aldrig pallar att leta reda på den.

Men ibland så.

Booooom!

Då jävlar!

Och då, då, då skulle den här plattan passa utmärkt som soundtrack till galenskapen.

Lyssna på Spotify

Ja, och jag jag forsätter att vandra längs minnenas allé.

Det vill säga; Jag länsar Stockholms alla vinylaffärer på godis som inte redan finns i min samling.

I går tillbringade jag till exempel eftermiddagen på Vintageroom på Hökens gata.

Bläddrade i timmar bland drivor av plattor jag inte sett på 20-30 år.

Julafton.

Och hem kom jag med fem stycken finingar.

Med kronan på verket, en J.J Cale från 1979.

För femton spänn!

Jösses liksom!

–

Idag är en ny dag med nya möjligheter.

Och råkar ni befinna er i huvudstaden så ska ni inte bli förvånade om ni ser en lång kille med skägg släpandes på en påse med, ja just det, Lp skivor.

–

Annars så håller vi på att färdigställa min nästa platta som bäst.

Och det rullar på.

I går släppte jag ut en nästan färdig version av titellåten.

Den kan man lyssna på i några dagar här

–

Men, J. J Cale: 5 för femton spänn asså!

Lyssna på Spotify

Fyra dagar av regn.

Och vi går mot mörkare tider.

Blues.

Eller, va fan, jag gillar ju regn.

Kanske inte alltid, men ofta.

Strandliv däremot är ett helt avslutat kapitel för min del.

Likså shorts.

–

På min morgonvandring genom stan konstaterar jag två saker.

1. Folk har inte gått på semester ännu

2. Att klottersanera utan skyddsmask verkar dumt och beroendeframkallande.

–

Jag lyssnar på Willy Mason.

Från 2004.

Fortfarande svinbra.

2004, det är åtta år sedan det.

Och det året när vi blev fyra i familjen.

Dubbelt så många.

Ja, fem blev vi ju egentligen eftersom vi också hade en häst inneboende i vår tvåa där i Liljeholmen.

Jösses vad trött man var den där hösten 2004.

–

Trött är jag nu också.

Men på ett annat sätt.

Nu är det mer den klassiska tröttman man känner innan några veckor utan telefon och dator.

Alltså fullt normalt.

–

Oavsett grad av trötthet så funkar Willy Mason lika bra som en dubbel espresso.

Prova själv får du se, om du tvivlar.

Lyssna på Spotify

Jag var inte riktigt som de andra killarna.

Nej.

För när mina polare klistrade upp Joan Jett-affischer på väggarna så klippte jag själv ut bilder på Elkie Brooks och tejpade upp ovanför skrivbordet i mitt pojkrum.

Det var hon och Kim Wilde som gällde hemma hos mig.

Där i början av 80-talet.

Några år senare blev det Cindy Lauper för hela slanten.

Och Elkie föll i glömska.

Kan nog ärligt säga att jag inte ägnat henne en tanke de senaste 30 åren.

Hårt och kallt, jag vet.

Men så..

I helgen dammade jag av den gamla vinylen Pearls.

Och hjärtat började slå igen.

Lyssna på Spotify

Är man som jag född och uppvuxen i en bruksort mitt i den stora skogen så är det några saker man får med sig i modersmjölken. Alla får det. Och det sitter liksom i generna. För alltid.

1. Ta ingen skit.

2. Hjälp de som behöver hjälp.

3. Av kött och potatis blir man stor och stark.

4. Skogen är din bästa vän.

5. I bilen lyssnar vi på, ja just det, Dave Edmunds.

Lyssna på Spotify

1987 lirade Willy DeVille in plattan Miracle med Mark Knopfler som producent.

Det blev en utskälld skiva.

Överproducerad och svultsig.

På fel sätt.

Det sägs att DeVille själv hatade Knopfler efter den här inspelningen och att han  fram till sin död förträngde att han överhuvudtaget spelat in den här plattan.

Jag har levt med denna information i många år och har själv också dömt ut plattan utan att egentligen ha lyssnat igenom den på djupet.

–

Det har säkert framgått här i bloggen att jag har fått en nytändning när det gäller vinylplattor.

Jag har inte besökt skivaffärer med tätare intervall än jag gjort de senaste veckorna de senaste 15 åren.

Och jag älskart.

Jag älskar miljön.

Omslagen.

Lukten.

Typerna som hänger i de här lokalerna.

Och här om dagen införskaffade jag just ovannämnda album på den finfina affären Skivhögen på Högbergsgatan, Södermalm, Stockholm.

Mest för att jag gillar omslaget ska erkännas.

Ja, jag har en plats på väggen i skrivarlyan där den skulle göra sig.

–

Väl hemma rullar jag igång skivtallriken och lägger på nålen.

Redan efter 2-3 låtar bränner det till.

Jag gillar ju det här.

Som fan.

Fattar inte att jag dömt ut den på hörsägen.

Jag är en idiot.

Men.

En lycklig idiot.

För nu har jag en ”ny” platta att spela sönder och samman.

Ha!

Lyssna:

Jag är runt tio.

Gillar att cykla.

Läser Bröderna Hardy innan jag somnar på kvällarna.

Drar runt på soptippen med slangbella och jagar råttor efter skolan.

Medelmåttig i plugget.

Min bästa polare heter Gunnar.

Sverige har två tv-kanaler och lanserar under året text-tv.

Fälldin blir stadsminister och vi bor i villa.

Gult tegel.

Mitt emot Folkets hus.

Där har de replokaler på övervåningen och om kvällarna kan jag höra banden som repar genom väggarna i mitt pojkrum.

Några kvällar i veckan visar de film och på helgerna kör de auktion.

Jag går dit ibland.

På auktionerna.

Bjuder på serietidningar.

Buntar om tio med snöre, för fem kronor.

Jag har fortfarande vissa av dem kvar.

Vi har hundar.

Tre stycken.

Farsan jagar hare.

Morsan springer.

Syrran är liten.

En gång i månaden åker farsan över till sin polare Willy Wojtiw och lyssnar på skivor.

De jobbar ihop.

Willy är från Polen.

Arbetskraftinvandrare.

Singel.

Bor i en tvåa mitt i byn.

De delar intresset för musik.

Så mycket annat tror jag inte att de har gemensamt.

Jag noterar att farsan är upprymd när han kommer hem efter de där kvällarna.

Han verkar dock trött dagen efter, men glad.

Ibland lånar han med sig några skivor hem.

Högtidsstunder.

När jag får ta del.

Sitta i knät på farsan och lyssna.

Supa in.

Några gånger får jag följa med.

Det är skivor från golv till tak i den lilla lägenheten.

Jag tittar med stora ögon.

Alla plattor står i prydliga rader i någon sorts system i de vita bokhyllorna.

Alla i plastficka.

Jag sitter tyst i soffan.

Och lyssnar.

Vattenkammad.

I finaste skjortan.

De höjer volymen radikalt när Bryan Ferry: Let´s stick together snurrar igång.

De tittar på varandra och nickar.

Och ler.

Jag noterar att deras fötter rör sig upp och ner.

Synkroniserat.

Jag provar också det där med foten.

Får inte riktigt till det.

Men det känns bra.

Vuxet.

När vi ska gå frågar Willy om jag vill välja en skiva att låna med mig hem.

Det vill jag.

Jag drar med fingret över omslagsryggarna.

Farsan och Wojtiw står i hallen och pratar.

Och låter mig hållas.

Jag överväger noggrant mitt val.

Det får ju liksom inte bli fel.

Jag håller i Thin Lizzy: Jailbreak.

Den har vi lyssnat på tidigare och jag har gillat.

Men till slut väljer jag ändå den här:

 Lyssna på Spotify

Egentligen räcker det ju att spana in omslaget för att haja.

Ja.

Och jag tror därför att vi stannar där.

Ja, det gör vi.

Så.

Jag kör bil.

I regnet.

Monsunregnet.

Lyssnar på radion.

De pratar.

Om ingenting.

Bilen äter mil.

Små bruksorter passeras utan att jag tar någon notis.

Musik spelas.

Som jag inte hör.

Jag lägger in en snus.

Tänker på egentid.

Värdet.

Är det en manlig åkomma det där med behovet av egentid?

Jag tror fan det.

Plötsligt!

Toner på radion som hugger till.

Jag skruvar upp.

Får för mig att det är Karin Wistrand.

Har hon släppt något nytt?

Har Lolita Pop gjort comeback?

Vet inte.

Men det låter bra.

Skitbra.

Skruvar upp lite till.

Tänker att hon har aldrig låtit mer Patti Smith än här, Karin.

Men vänta nu, det ÄR ju Patti för satan.

Shit!

Gaspedalen trycks nedåt utan att jag kan göra något åt det.

Regnet slår ännu hårdare mot vindrutan.

Torkarbladen jobbar hårt.

Patti sjunger om att någon ska komma och bli hennes ”april fool”.

Det skallrar i högtalarna.

Jag tänker på People have the power.

Hennes mästerverk om du frågar mig.

Som jag lyssnade på den där sommaren.

När kan det ha varit, 1988?

Vansinnigt bra.

Jag svänger av motorvägen och parkerar vid en vägficka.

Köper Banga via mobilen och vänder hemåt.

Kopplar in i bilstereon.

Lyssnar.

Tre gånger på raken.

Högt.

Jag blir glad.

Av Patti Smith.

Av egentid.

Av regnet.

Lyssna på Spotify

Jag har den senaste månaden börjat ställa mig frågor som;

Vad är egentligen meningen med den här bloggen?

Är det någon som bryr sig?

Läser någon den överhuvudtaget?

Fyller den någon som helst funktion?

Är det inte lika bra att lägga ner skiten?

–

Och Obladoo generellt.

Ja, tanken är ju fantastiskt fin, såklart, att samla några av sveriges största musiclovers och bara låta dem skriva om sånt de gillar.

Att låta oss andra ta del av deras kunskap.

Låta de göra jobbet åt oss som varken har tiden, intresset eller passionen att själva läsa, lyssna och titta tillräckligt för att hitta guldkornen i den ständigt pågående musikhistorien.

Världsklass på den idén.

Men.

Jag lovar att Obladoo hade haft 10 gånger så många läsare om vi hade sprungit åt motsatt håll.

Asså, bara skrivit om sånt vi hatar.

Då hade garanterat de snitsiga formuleringarna som yxat ner artister, band och plattor spridit sig som en löpeld där ute i datorerna.

Folk hade skrattat, delat och pratat.

Inte om musiken, utan om den där fräna skribenten som vågar säga vad han eller hon tycker.

Så, what’s the point liksom?!

Är det inte lika bra att skrota den här blaskan en gång för alla och lägga tiden på något mer väsentligt, på något som faktiskt betyder något?

På något viktigt.

–

Nej.

Nej.

Och åter nej.

För i förrgår fick jag svaret på samtliga mina nattsvarta frågeställningar.

Jag satt med en kopp kaffe och pratade med en bekant, låt oss kalla honom Mårten, och jag berättade uppspelt att jag skulle till Globen och kolla in Tom Petty senare på kvällen.

Mårten är drygt 20 och gillar Musik.

Han tittade på mig som ett frågetecken.

”Tom, Vem?”

Tom Petty, sa jag.

”Aldrig hört talas om”

What!? Sa jag

” Nope” Sa han.

Därefter följde en diskussion där jag förklarade, berättade och introducerade.

Och hänvisade till Obladoo.

Han gick in och läste.

Och lyssnade.

Och älskade.

Och nu vill han inte höra något annat än Tom Petty.

DÄR!

Precis DÄR!

Där har vi anledningen till att Obladoo och den här bloggen ska finnas.

Måste finnas.

Kommer att finnas.

–

Så, Mårten, om du läser det här så ska du känna dig stolt. Du har förlängt livslängden på den här bloggen avsevärt.

Och som tack för det får du den här plattan från 1987 i present.

En av 80-talets allra bästa.

Och den platta jag lyssnade allra mest på när jag såg Tom Petty live för första gången.

Slit den med hälsan.

Lyssna på Spotify