Lejon och Lamm

Fan va tiden går fort nu!

Jag tycker inte att jag hinner någonting.

Jag bara flänger runt som ett höstlöv i en orkan.

Och vilan är i stort sett obefintlig.

Jag känner mig gammal.

Och trött.

Ska det va så här, livet?

- Ja, antagligen.

–

Var i studion i går igen.

Vi mixar.

Och fyller på med lite instrument där det behövs.

I går spelades det bland annat tvärflöjt.

Ja just det, tvärflöjt.

Och det blir ballt som fan!

Flummigt, souligt och sjuttiotaligt.

–

En helt annan sak.

Wendy James.

Du vet, hon som sjöng i Transvision Vamp.

Pop-punk-prinsessan.

Hon som satt på var och varannan finnig killes pojkrumsvägg i mitten av 80-talet.

Vad hände med henne egentligen?

Jag har med en idiots envishet länge hävdat att det går fetbort med talpartier i popmusik.

Att det antingen blir så pretto så fåglarna slutar sjunga eller att det bara blir buskis av hela grejen.

Jag har sökt med ljus och lykta efter något som bevisat motsatsen.

Men nä.

Jag har gått bet.

–

Till v 22 i maj 2012.

Då.

Då kommer beviset helt oväntat insinglande från de brittiska öarna.

Såklart.

De gamla favoriterna i Saint Etienne slår mig med linjal över knogarna och tittar på mig som om jag vore helt dum i huvudet.

Med all rätt.

För det är klart att det går att ha pratpartier i popmusik.

Varför skulle man inte kunna det..?!

Det kan ju rent av vara briljant.

Som här.

Om exakt 25 minuter ska jag kliva in i ett möte.

Ett svinviktigt möte.

Jag förväntas leverera.

Vara charmig.

Strukturerad.

Samlad.

Motiverad.

–

Om exakt 24 minuter.

Boom!

–

Men hjärnan går fortfarande på lågvarv.

Trots lång promenad och espresso.

På något sätt ligger den fortfarande kvar på kudden, hjärnan.

–

Ungefär som innan ett gig vill jag halvtimmen innan lamporna på scenen slås på vara för mig själv i tio minuter.

Ladda bössan.

Tänka igenom.

Inte tänka alls.

Vanka av och ann.

–

Musik!

Ungefär en kvart innan entré behöver jag musik.

Högt.

I lurarna.

–

Idag, den nya Beach House – plattan.

Syndigt bra.

Inte minst på maxvolym.

–

Nu kör vi!

Vi hörs.

Hej!

Lyssna på Spotify

Jag minns när jag såg Lloyd Cole i en skivaffär i Örebro i mitten av 80-talet.

Jag blev helt chockad.

Han fanns verkligen på riktigt, Lloyd.

Det var helt sinnessjukt stort.

Man får komma i håg att jag fram till dess enbart kunnat skryta med att jag sett Boppers och Lena Philipsson i den lokala folkparken.

Lloyd Cole var liksom från ett helt annat universum.

Ett UFO.

Och där stod han nu i samma skivaffär som jag.

Tror fan att jag blev chockad.

–

Det här tänker jag på när jag går runt sjön denna morgon.

–

När jag kommer hem slänger jag på nedanstående platta på spelaren och gör mina vanliga bestyr.

Kavring, espresso och ett äpple.

–

Jag går ut och tittar till min magnolia.

Trodde den skulle slå ut i går, men icke.

Borde bli i dag i stället.

–

Alltså, jag har så mycket minnen med Lloyd.

Jag inser det varje gång jag snurrar i gång någon av hans plattor.

Det är så mycket sommar, cykel, te, nattliga bad och samtal med J, H, N, P, J och R.

Minnen från en tid som aldrig kommer tillbaka.

En oskuldens tid.

En naivitetens tid.

En tid mitt emellan barn och vuxen.

Mickes Vinyl är en, ja precis som det låter, är en skivaffär som säljer vinylplattor.

Den ligger på Hornsgatan i en överbelammrad lokal en halv trappa ner från trafiken.

Som ett litet paradis.

För såna som jag.

–

Jag var där i går.

Och botaniserade.

Fick med mig 10 plattor hem.

150:- fattigare.

–

Jag hade planerat köpa upp mig på samtliga Talk Talks plattor.

Tyvärr fanns bara två.

Och det betyder att jakten på Color of spring och Spirit of Eden fortsätter.

–

Hojta gärna om du sitter på någon av dessa och vill bli av med dem.

–

Tills vidare lyssnar jag på en av 80-talets bästa plattor i förmiddagssolen.

Lyssna på Spotify

Jag besökte krogen ”Strand” här om kvällen.

Bandet The Beeters stod på scen.

En fantastisk liten orkester, med Niklas Gabrielsson i spetsen.

Soul från förr framförd av olika generationer musiker.

Svängigt satana!

Om du har möjlighet, gå och se dem. De är något utöver det vanliga.

–

Efter giget hängde jag kvar i lokalen och blev helt plötsligt stående mitt emot Neneh Cherry.

Denna pojkrumsaffisch.

Denna ikon.

Jag får tunghäfta.

Jag får hjärtklappning.

Jag får knädarr.

Jag får handsvett.

–

Då kommer min polare: ”Nämen tjena Neneh!”.

Det blir kram och puss på kind och presentation av mig.

Jag får inte fram ett pip.

Jag går hem.

–

Men The Beeters var som sagt lysande.

Ibland vill man ju bara dansa.

Inte tänka.

Bara ”get with the flow” med rullande höfter.

Dans. Dans. Dans.

Måste dock erkänna att det för mig själv inte händer speciellt ofta.

Men.

Ibland så.

–

Vi har börjat mixa nya plattan nu och den bör vara klar för att skickas i väg på distrubition om ett par veckor.

Det känns bra som fan.

Nya ljudideal.

Ny energi.

Nya låtar.

Nya instrument.

På nytt född.

–

Om jag skulle få för mig att dansa den 24 maj 2012.

Om.

Då skulle jag med glädje prova min moves till Summer Heart.

Men jag sa, om.

Inte när.

Lyssna på Spotify 

Paul Buchanan sjöng i The Blue Nile.

Minns ni dem?

Inte!?

De var ett band från Glasgow som fann hjärtat på en publik när det begav sig, men som aldrig såg röken av några topplistor .

I dag är Paul 56 år och har precis släppt sin solodebut, som är ett mästerligt album.

–

Redan efter några takter in i plattan går min puls ner och jag vill landa i skönaste fotöljen och bara lyssna.

Som en kär gammal vän, en sorgsen sådan, kliver han in från regnet och slår sig ner vid köksbordet i mitt hjärta och berättar sina historier.

Lugnt och fokuserat.

Oftast enbart med ett piano som komp.

Och vi blir sittande hela natten. Jag och Paul.

Han berättar.

Jag lyssnar.

Och jag vill aldrig att hans historier ska ta slut.

Lyssna på Spotify

Originalet

Thea Gilmore: Heart string blues

Utmanaren

Ulf Lundell: Alla Hjärtans Dags Blues

Hörde Sheryl Crow på radion i morse.

Debutsingeln ”All I Wanna Do”.

Blev på gott humör.

Kokt ägg med kaviar på kavring.

Och en espresso.

Och Sheryl.

DET är en bra start på dagen en tisdag i maj.

2012.

–

Det är 20 år sedan Sheryl släppte sin debut.

Smaka på det.

20.

År.

Sedan.

Det känns ju helt galet.

Vad hände?

–

Lyssnar igenom hela plattan.

Det finns något opolerat, naivt och charmigt över hela produktionen.

Över artisten.

Låtarna håller toppklass.

Och det svänger.

Som fan.

–

Jag öppnar balkongdörren.

Släpper in syret.

Skruvar upp volymen.

Och tänker på de där svindyra frukostarna på Gunnarssons den oförglömliga sommaren 1992.

Lyssna på Spotify