Lejon och Lamm

I dag fyller C trettio.

Till och från har han spelat med mig i åtta år nu.

Åren går.

Jag minns första mötet i studion då han var anlitad som tamburinist men som slutade med att han chefade upp hela gitarreliten.

Och senast var i förrgår, då han gjorde vitmans soul av en av mina nya låtar.

Som vanligt briljant.

C är briljant.

Alltid.

Jag är en sjukt bortskämt artistlekande gubbe som får spela med dessa musikaliska snillen.

Utan dem hade inte min låtkatalog varit mycket att hurra över.

Jag är er evigt tacksam ska ni veta.

Och just i dag är jag mest glad över att ha C i den inre kretsen.

Så, stort grattis till dig C och må de nästkommande trettio bli något i hästväg.

–

Annars då?

Not much.

Eller..

Ja, jag smygsläppte ju en ny singel i natt.

Den finns för förhandslyssning här:

Dansar med demoner feat. Toni Holgersson

Jag brukar kalla killen på bilden ovan för Jesus.

Jesus i ljud.

Han heter Johan Lindström och är musiker och producent.

Allt han någonsin varit inblandad i är inget annat är äkta guld.

Killen är ett geni.

–

Nu har han gjort det igen.

Tillsammans med Sofie Livebrant.

Plattan heter Emily and I och släpptes för några dagar sedan.

Emily Dickson har skrivit orden och Livebrant musiken.

Och det är ljuvligt.

–

Jordigt.

Mylla.

Prärien.

Kargt.

Naket.

–

Jag har inte läst Emily Dickinson.

Jag borde nog göra det.

Lyssna på Spotify

Jag gillar ju som du kanske förstått, vintern.

Jag gillar våren också.

Och hösten.

Minst gillar jag sommaren.

Sån är jag.

–

I går kände jag på riktigt vårens trygga famn för första gången på den här sidan årsskiftet. Ljumma vindar som letar sig igenom kläderna och tinar upp. Det är något med de där första vårvindarna, något som inte riktigt går att beskriva i ord. På något sätt så blåser de hopp i tillvaron.

Jag blir dock alltid lite mellow de där första vårdagarna. Jag tänker på det som varit. De jag saknar. Minnen kommer upp till ytan. Mörka och ljusa. Allt i ett lugnt och stilla tempo.

–

Den här våren har hittills varit som alla andra, en reflektionernas tid.

Och jag har lyssnat på Mark Knopflers soloplattor. Om och om och om igen. På CD. I skrivarlyan. Alltså de där plattorna är fan en riktig skatt. Jag har tidigare av någon anledning valt bort dem, med motiveringen; ”Äh! Knopfler tog slut när han fimpade Dire Straits”. Inget kunde vara mer fel.

Mark Knopfler lever i allra högsta grad. Och några av hans allra finaste stunder hittar man på hans soloplattor.

Sailing from Philadelphia had jag skrivit om tidigare. Den är geni. Men allra bäst är nog ändå Kill to get Crimson från 2007.

Här snackar vi en sjukt bra platta.

Lyssna på Spotify

Har du barn?

Har du inte barn?

Har du funderat på att skaffa barn?

Har du tänkt; nä, det där med barn det skiter jag allt i?

Vill du ha barn men har ingen att skaffa ungen med?

Vill du inte ha barn?

Vill en i ditt förhållande skaffa barn men inte den andra?

Har du hittat den rätta att skaffa barn med men den andre vill inte?

Känner du dig inte mogen att skaffa barn ännu?

Barn, barn, barn, barn, barn, barn och åter barn.

Gillar du Woody Allens Hannah and her sisters?

Om svaret på någon av ovanstående frågor besvaras med ett JA, se den här filmen!

Jag blev med bastu i går.

Och den invigdes på störten.

Förstås.

Det var.. eh, varmt.

–

I en bastu ska man inte lyssna på musik.

Man ska inte läsa.

Inte heller prata.

Där ska man pinas.

I tystnad.

–

Efteråt är det däremot en annan femma.

Då ska det både lyssnas och läsas.

Och läskas.

I makligt tempo.

Det är så man får ny energi.

–

Efter premiären lästes således denna:

Det dracks en sån här:

Och det lyssnades på detta:

Lyssna på Spotify

Jag läste någonstans om historien bakom Feargal Sharkeys låtar ”A good heart” och ”You little thief”. Båda låtarna handlar tydligen om Maria McKees och Benmont Tenchs (från Tom Pettys Heartbreakers) kraschade förhållande. Först skrev McKee ”A good heart” till Sharkey, och sedan som svar till McKee skrev Tench ”You little thief” och gav bort låten till Sharkey.

Bara en sån sak.

Det här mina damer och gentlemän, det är en av 80-talets mest bortglömda pärlor.

Lyssna på Spotify

Finansbolag.

Det sparkas folk.

Ett usb-minne byter händer.

Det visar att allt håller på att gå åt helvete.

Den stora räddningsaktionen drar igång.

Det är kört.

Räddas det som räddas kan.

Kaos.

Syndabockar utses.

Andra premieras.

Kevin Spacey är tuff.

Jeremy Irons är tuffare.

Finanskris.

På samma sätt som jag föredrar att lyssna på musik på vinyl är det med film. Film är bäst på bio. Punkt.

Såg härom dagen The hunger games på just bio. Och det är jag glad över. Det hade inte varit samma upplevelse att ligga och halvlura i soffan som det var att sitta som en helspänd fjäder i den röda sammetstolen. Det är jag helt säker på.

Story:

Vi befinner oss i framtiden. Världen är segregerad. Mer än nu. De rika badar i guld och de fattiga är uppdelade i 12 olika arbetsdistrikt där det arbetas.

En gång per år ska de rika underhållas. Detta görs via ett ”underhållningsprogram” som kallas the hunger games. Det slumpas fram två personer från varje distrikt som får representera och tävla. Totalt är det alltså 24 personer. Dessa placeras i en skog med enda mål att vara den sist överlevande. Med andra ord; döda eller dödas.

Katniss Everdeen, spelad av Jennifer Lawrence, anmäler sig som frivillig då hennes lilla syster slumpas fram. Katniss är skitbra med bland annat pilbågen. Vilket ska visa sig vara mycket användbart i det här spelet.

–

För övrigt gillar jag inte att äta när jag kollar på film. Inte godis, inte popcorn. Dricka däremot är helt ok. Läsk.

–

Jag gillar den här filmen.

Den är politisk.

Den är framtid.

Den är dåtid.

Den är nu.

Den får en att tänka.

–

Vart, vart är vi på väg?

Varför, varför vaknar vi inte?

Hur, hur kan detta ske utan att folket säger ”Nähäni, hit men inte längre!”?

–

Se den här filmen.

Antingen som ren underhållning, eller också med tänkarmössan på.

Den håller för för både och.

I går kväll kopplade jag äntligen in min vinylspelare igen.

Torkade bort ett centimetertjockt lager av byggdamm.

Valde en LP med omsorg.

Plockade ut vinylen ur papperspåsen och la den på skivtallriken.

Vred på on/off -knappen.

Tryckte in knappen för 33 varv.

Lyfte försiktigt ut pickupen på den snurrande svarta plattan.

Knaster.

Musik.

Aah.

För lågt.

Volymratten höjdes till 4:an.

Sjönk ner i snurrfotöljen med omslaget som jag tittat på tusen gånger tidigare i hand.

Med ett leende på läpparna.

Vinyl rules!

Jag sa ju det!

Våren kommer vinna.

Även i år.

Balkongdörren står öppen.

Koltrasten sjunger.

Smältvattnet rinner i stuprännorna.

Jag fortsätter att rensa i skrivarlyan.

P lirar på trumsetet.

”One.. Tree.. Fåår.. Raggadebongpangkrasch!!”

Jag staplar tidningar i bokhyllan.

Ja, jag har sjukt många musiktidningar.

Pop, La Musik, Bibel, Mojo, Sonic, Uncut, Q, Rolling stone, Word och ett gäng andra.

Och Musik-dvder.

Jösses!

Hur gick det till?

Var ska de få plats?

Jag är nog en samlare trots allt.

Ja, man vet ju aldrig, internet KAN ju vara en fluga..

Och på stereon snurrar denna på repeat:

Lyssna på Spotify