Nyss hemkommen från en grisigt kall förmiddag utomhus.
Tack och lov hade jag sällskap av Svante Thuresson och ”Du är en man”, annars hade jag nog fan frusit ihjäl.
Men nu har jag packat upp dagens inköp och kaffet tinar upp mitt isiga inre.
Motörhead-vinet ska testas ikväll. Fånigt jag vet, men hej! det är ju Motörhead.
Skomakarlåda är beställt och råvaror inköpta.
Färsk pepparrot, nämen hejsan!
Familjens enda hiphoppare står framför spegeln och posar i sin nya svindyra keps, som sitter på tvären.
Hade hoppats på att bastun skulle vara klar att invigas idag.
Hade ju passat väldigt bra, men icke.
Får nöja mig med golvvärmen.
Du ser en man är inspelad 1968.
Det är 44 år sedan.
Den låter sjukt bra.
Svante var 31 då.
Jag vill vara Svante årgång 1968.
Har hittat tillbaka till min nylånsträngade. Vet inte vad det betyder mer än att låtskrivarsuget åter börja komma krypande. Det är en japanare som jag hittade utanför ett grovsoprum för 15 år sedan. Ja, gitarren alltså.
Det blev en kort avstämning som slutade i ett spontanbesök på Rival och konsert med Pernilla Andersson och hennes nedstamp i huvudstaden med turnén tre och en flygel.
Väl på plats inser jag att jag aldrig varit på konsert på Rival. Förutom när jag själv lirat där. Varför undrar jag. Det är ju en grym konsertlokal.
Och jag har heller aldrig sett en konsert med Pernilla. Trots att vi har varit bekanta i säkert femton år. Varför undrar jag. Pernilla är ju grym.
Well, det har väl bara inte blivit av helt enkelt.
Förrän nu då.
Pernilla är en musikalisk begåvning utöver det vanliga, ett charmtroll och en låtskrivare av rang. Med sig på scenen har hon på den här turnén Dan Berglund och Fredrik Rönnkvist. Och tillsammans skapar de honung för öronen.
Jag sluter ögonen och åker med på den här en och en halv timme långa konsertresan.
Och jag känner mig lite lättare i steget när jag går hemåt genom natten med Svante Thuressons Vi som älskar och slåss i lurarna.
Tack Pernilla, Dan och Fredrik!
–
Igår var det fredag.
Det haglade snöbollar.
Och jag gick på lunchkonsert med T.
Bror Gunnar Jansson lirade blues på Bengans.
Har aldrig hört talas om killen tidigare men T har järnkoll och övertygar om att jag ska haka på.
Visst, säger jag.
Det visar sig att Bror Gunnar Jansson är en kritvit Göteborgare i 25-årsåldern som lirar och sjunger så det svartnar för ögonen.
Förtrollad står jag där bland skivboxar och dvd-filmer och får för en stund för mig att jag befinner mig i den amerikanska södern på fyrtiotalet.
Jag har lyssnat några dagar nu och kan inte annat än att gå ner på knä. För det här, mina damer och herrar, det är inget annat än ett tvättäkta mästerverk.
En modern klassiker.
Mellan er och mig, jag var en av dem som aldrig hajade hans föregångare om vampyrer och annat. Jag hörde mest en kopia av Ulf Sturesson men med babbliga texter och jag dömde földaktligen ut honom och valde bort.
FEL! FEL! FEL!
Ja, det visar det sig ännu en gång att man alltid ska ge en andra chans.
För jag var förstås helt ute och cyklade.
Krunegård är stor.
Krunegård är egen.
Krunegård är kött.
Krunegård är blod.
–
I ”Mänsklig värme” hör jag soundtracket för de som är på väg in i vuxenvärlden på riktigt.
>Köpa lägenhet, låna pengar, köpa bil, skaffa en liten och gå på parmiddagar<
De som för bara några år sedan sprang på cat walken på Södermalm i Stockholm och stängde Debaser och hoppade från 10:an på Eriksdahlsbadet och gick och la sig när vi andra klev upp.
Det här är deras platta.
Jag skrev för någon vecka sedan om bandet Ylva Bulldozer. Och att de är 18 åringarnas band. Det här är motsvarande, men för de som är tio år äldre.
Hur låter det då?
Ja, det låter Krunegård. Men lite mer fokuserat och tydligt. Och mer direkt.
Jag hör ekon av Supertramp och Duran Duran.
Och Ratata.
Skitmycket Ratata.
Och då tänker jag på plattorna Paradis och Äventyr.
I ”This must be the place” lirar Sean Penn rollen som en avdankad, deprimerad rockstar som ser ut som en blandning av Robert Smith och en portvinsfull tant (ledsen) och beter sig som Ozzy på valium. Han har inte snackat med sin farsa på 30 år och när gubben drar in årorna för gott tar Penns karaktär, Cheyenne, sin resväska och ger sig ut i vida världen för att jaga nazizter.
Visst låter det underbart?
Och ja, det ÄR underbart.
Penn briljerar.
Det gör även Frances McDormand som spelar Penns flickvän, och resten av ensemblen också för den delen.
Manuset är lovely och proppfullt med sköna tweakde karaktärer.
Det är en snygg film.
Mycket möda har lagts på miljöer, kameravinklar, färger och ljus.
Dialogen är relativt gles men när det pratas så lyssnar man.
Tempot är sjukt långsamt(tänk Lost in translation). Känns först skitjobbigt men efter en stund kommer man in i det och vill att livet självt ska hålla det där tempot.
Och musiken.
Ja, musiken är briljant.
Alltså, utöver det vanliga.
David Byrne dyker till exempel upp som sig själv en halvtimme in i filmen och lirar den gamla Talking heads-låten som har samma namn som filmen och det är inget annat än magiskt. Fullständigt magiskt. Bara det gör det värt att se den här rullen.
2012 finns det ingen som gör bättre nyproducerad classic soul än Lee Fields & The Expressions.
INGEN.
I dagarna så släpptes nya ”Faithful man”. Den första sedan 2009. Och det är helt bananas-bra. Om man gillar soul alltså. Och det gör ju jag. Och jag står denna eftermiddag i brygga när jag lyssnar på plattan för tredje gången på raken ute i vårsolen.
Som ni säkert vet så kommer ju Petty hit i sommar.
Ja, jag ska dit.
Såklart.
Jag såg honom -87 på Scandinavium när han förbandade och kompade Dylan och jag har ända sedan dess svamlat om att det enda jag egentligen vill se igen är en konsert med Tom Petty & The Heartbreakers.
Så är det förstås inte, men det är jävligt stort att de kommer hit igen.
När det gäller skivkatalogen från det här bandet så är den helt osannolik.
Allt är bra.
Och då menar jag ALLT.
Jag skulle kunna skriva en blogg om var och en av alla deras plattor och kommer säkert också göra om jag orkar hålla igång den här bloggen så länge. Det är ju liksom några plattor.
Men idag tänkte jag lyfta fram en av de mindre framgångsrika(rent kommersiellt).
Filmmusiken till She’s the one.
I mitt tycke så är detta en av 90-talets allra bästa plattor.
Det är en gitarrfest rakt igenom hela albumet och det är en platta sprängfylld med svinstarka låtar. Det är ett perfekt soundtrack att öva på sina luftgitarr-skills till. Men man kan lika gärna sitta i soffan med lurarna på och vollen på högsta och aldrig vilja sluta lyssna.
Det är en perfekt platta.
Har du inte hört den förut så är det hög tid.
Och är du en av dem som redan har upptäckt, lyssna igen, och igen, och igen och..
Så bra är den.
–
Och så filmen då. Inte heller helt kass. Där och då, 1996, så var det full pott. Jag har inte sett den sen dess så jag vågar inte svära på att så fortfarande är fallet men minnet säger att det är så, så då får det vara så.
1989 bodde jag i Filipstad. Ni vet, staden där Ferlin härjade ett halvt sekel före mig. Det var min första riktiga lägenhet. En bostadsrätt har jag för mig att det var. Och jag var sambo. Jag hade jobb och tjänade mina egna stålar. Bil hade jag också. Och min favoritglass var Lakritspucken som kostade 5:50 kr. Ja, jag var helt plötsligt vuxen.
Ingen lätt förvandling att gå från ansvarslös slyngel till hårt arbetande vuxen. Men det gick på något sätt.
Ganska snabbt insåg jag att lönen räckte till mat och hyra och lite till. Och det var det där ”lite till” som var anledningen till att det gick så pass bra som det gjorde. ”Lite till” blev genast synonymt med inköp av plattor.
Jag blev polare han som drev den enda riktiga skivaffären i stan och han försåg mig med det jag ville ha och även sånt jag inte visste att jag behövde. Det var en härlig tid.
Jobba-jobba-jobba och sen blev det lördag och jag gick till skivaffären och köpte en trave vinyler och gick hem och lyssnade.
Och det här var alltså -89.
Det hände ganska mycket med musik då. Eller kanske egentligen inte, men det kändes så. Det var liksom en fot i 80 och en i 90, bokstavligt. Det var lite av ett ingenmansland innan grungen skulle skölja över oss och ta över allt. Det var vita snubbar med elgitarrer som garanterat hade järnkoll på Bryan Adams men ändå försökte hitta något annat.Något nytt. Och inte sällan var de från Australien. Och det här formade mig Big Time. Inte minst som låtskrivare.
Just där och då i brytpunkten mellan två decennier kom det en hel drös med braiga plattor som jag fortfarande håller av och med jämna mellanrum dammar av och återupplever.
Ni vet hon Feist som jag var och såg på Cirkus i förra veckan, hon, hon har en kompis som heter Jason Collett som precis som henne också släpper dödligt bra plattor. Hans bästa kom 2006. Idols Of Exile. Det är ett av de somrigaste album jag hört i hela mitt liv.
Sluter man ögonen när man lyssnar på de här tolv låtarna så åker man genast bil. Cab. Såklart. Håret fladdrar och man ser havet. Solen skiner. Det luktar salt och solbränna. I baksätet står korgen med mackor och pilsner på picknickfilten. Ljuset är lite så där super 8-aktigt trots att solen står som högst på den klarblå himlen. Byxorna är vita, linneskjortan uppknäppt några knappar för mycket och solbrillorna sitter uppskjutna i pannan.
Det är alltså om man sluter ögonen.
Väljer man istället att titta när man lyssnar så är det den 20:e mars och vintern kämpar för sitt liv i det bedövande mörkret.
Ja, man väljer såklart själv hur man vill lyssna, och skit samma, det är oavsett en löjligt bra platta.
