Lejon och Lamm

Guesch Patti: Let Be Must The Queen

Ni ska veta att för en tonåring 1988 var det här så tufft, farligt och konstigt det kunde bli. Jag ryser av välbehag vid bara tanken.

2002 släppte Carla Bruni plattan Quelqu’un M’a Dit och var ”bara” en skitsnygg fotomodell som visade sig ha jättetalang för det här med musik. Vem kunde då ana att hon tio år senare skulle vara gift och ha barn med Franrikes president. Ja, inte jag i alla fall.

Och egentligen är det helt ointressant också. Åtminstone ur ett musikaliskt perspektiv. Ja, förutom att det antagligen finns mindre tid nu åt att spela in svinbra plattor. Och det är ju i sig en katastrof, men vi får glädjas åt det hon redan släppt.

Och det är ju inte kattskit det.

Jag föredrar de franskspråkiga framför de engelska försöken.

Och allra bäst är nog denna från 2002.

Den är mästerlig.

Japp, så är det.

Lyssna på Spotify

Och här är bästa låten på plattan.

En riktig gråtalåt, trots att jag inte förstår ett ord av vad hon sjunger.

Det säger liksom allt.

Tio grader varmt, storm och spöregn.

Välkommen till december 2011.

Men vad gör det när man under morgonpromenaden runt sjön fick sällskap av Moon Martin.

Energi!

Lyssna på Spotify

Ibland hör man en låt i bakgrunden någonstans och man bara fryser fast. Den liksom tränger igenom allt annat brus och pockar på all uppmärksamhet. Som en projektil skjuter den igenom alla tänkbara murar och motstånd. Det är verkligen inte ofta, men ibland händer det.

Igår var en sådan dag.

Bandet heter The Jezabels och låten easy to love. Den bara fanns där i bakgrunden och jag kunde inte värja mig.

Jag vet ingenting om bandet mer än att det här tar sig igenom allt. I min värld.

Lyssna på Spotify

Det har nu gått ett år sedan jag skrev mina första stapplande ord i den här bloggen.

365 dagar.

52 veckor.

4 årstider.

Dags för reflektion:

340 inlägg har det blivit.

En del bra, andra helkassa.

Men på det stora hela är jag ganska nöjd.

Och det har varit kul.

Jag sa ett år när jag drog igång, inte mer, ett år kan jag ge det men sen räcker det.

Och nu sitter jag här.

I valet och kvalet.

Hmm..

2-4-6-8 Motorway!!

Vem har inte utfört en vansinnes-stagedive från soffan över vardagsrumsbordet, gjort av glas, och samtidigt vrålat den refrängen på någon förfest?

Hand upp!

Va!?

Ingen?

Det trodde jag hörde till grundutbildningen i förfestande. Och rock´n roll.

Men..

Då är det hög tid mina vänner.

Tro mig, det förhöjer livskvalitén avsevärt.

Och när ni ändå är igång kan jag också rekommendera luftgitarr till öppningslåten på den här pärlan till platta.

Jiiiiiiiiiiihaaaaaaa!

Lyssna på Spotify

Årets hittills 10 bästa låtar, baserat på flest lyssningar i min Ipod (ja, jag använder den fortfarande och tycker den är grym) är följande:

Gotye: That I used to know

PJ Harvey: Last living rose

Ane Brun: One

Eldkvarn: De berömdas aveny

Zola Jesus: Avalanche

Jennie Abrahamson: Hard to come by

Lana Del Ray: Video games

Apparat: Black water

Feist: How come you never go there

Nisse Hellberg: Pil av silver

Artist: Eva Dahlgren

Album: Ett Fönster mot gatan

Utgivningsår: 1984

Lyssna på Spotify

Jag har i några dagar nu helt frusit fast i Eva Dahlgrens ”Ett fönster mot gatan” från 1984. Jag hade helt glömt bort den, men sprang nu på den av en slump. Slumpen hette Mickes Vinyl och priset var 10 :-.

Den här plattan och jag umgicks väldigt mycket under åren 84-85.

Speciellt låtarna Guldgrävarsång och Don’t push.

Och de två är fortfarande fulländade mästerverk.

Men plattan innehåller så mycket mer. Allt kanske inte är fulländat, men allt är bra. Riktigt jävla svinbra. Vi snackar alltså Glenmark-produktion, 80-tal, mörker och ljus. Och jag älskart. Sönder och samman.

Dessutom är det en av ytterst få plattor i historien som är tvåspråkig och som jag gillar. Jag är egentligen mycket skeptisk till just det tilltaget men här funkar det prickfritt. Det till och med tillför.

Jag ska nog omvärdera min hållning just i den där frågan.

Tror jag.

Och här är en intervju med artisten från det aktuella året, 1984:

På sextiotalet hade han det snyggaste håret och på sjuttiotalet det snyggaste skägget. George, den tyste av de fyra.

Jag vet inte hur många Beatles-dokumentärer jag har sett genom åren men det är otaliga. Många har varit bra men i lika många har det kokats soppa på en spik. När Martin Scorsese nu kliver in i leken och tillägnar 3,5 timme åt George Harrison kan jag lova att det inte är något halvdant med vänsterhanden. Nä, här bjuds vi en sprängfylld, osminkad dokumentär om en av rockens stora liteiskymmundanikoner.

Och det är förstås ljuvligt.

Och intressant.

Och sorgligt.

Filmen har premiär i slutet av den här månaden på Dvd och Bluray.

En perfekt julklapp till pappa.

Köp!