BBC har alltid varit bäst i världen på att producera och sända livemusik på televisionen. De lyckades fan med allt: bra ljud, bra bild och inte minst att få artisterna att leverera på toppen av sin förmåga. Alltid. Ta bara den där konsertserien som sändes 1970-71 med Neil Young, James Taylor och Joni Mitchell.
Oj oj oj.
Och vad är det med de där mikrofonerna de använde, de som ser ut som förväxta Tops i silver, hur kan de låta så galet bra? Varför använder inte alla dessa fortfarande?
Denna gång är det förvisso ”bara” en singel, men det är ändå fest. Det här bandet har den inverkan på mig. Det har de haft sedan mitten av 80-talet. Skillnaden i känslan inför en ny platta med dem idag jämfört med då är marginell. Eufori gällde då och samma sak gäller nu.
De är ju liksom bäst.
Och har alltid varit.
Albumet släpps i början av november, då blir det fest i en hel vecka.
Och singeln.. Ja, vad säger man, förutom att den förstås är fantastiskt.
Vaknade klockan 05:20 i morse. Allt var kolsvart. Kände mig pigg och gick upp och kokade kaffe. Drack det vid köksbordet och väntade på solen. Den steg upp strax innan 07:00. Termometern pekade då på nollan och frosten låg som ett kristalltäcke över gräset utanför.
Jag gillar hösten. Mycket.
Medan resten av huset fortfarande låg i tystnad hängde jag på mig lurarna och lyssnade igenom Björks nya. Några gånger. I lugn och ro.
Satan så bra!
Hon är tillbaka.
Med råge.
Jag minns att jag pratade med en polare 1992 när hon precis släppt Debut. Jag älskade den plattan men sa till polaren att ”Björk! där har du ett klassiskt one-hit-wonder..”. Det visade sig, med facit i hand, vara en lika klyftig sägning som den som sa att internet bara är en fluga.
Jag har följt Björk på ganska nära håll hela resan från 1992-nu. Det har varit en bumpy ride där topparna varit helt sagolika och dalarna ja.. de behöver vi inte prata om.
Jag har haft svårt för de senaste plattorna men den nya Biophilia!
Om jag var 20 år. Om det var sommar. Om jag hängde ute hela nätterna. Då hade jag lyssnat non stop på Vånna inget – Tickande bomb.
Nu stämmer dessvärre inte något av ovanstående ”om” in på mig. Men likväl kan jag inte sluta lyssna på denna popexplosion. Så mycket energi. Så mycket ungdom. Så mycket vilja.
Helt oemotståndligt.
Och jag blir så glad att någon äntligen tar över stafettpinnen efter band som Tant Strul, Lolita Pop och Nina Letar Ufo.
Jag stängde lantstället i helgen. Vädret var magiskt och en slutkörd kropp tankades på med ny energi. Idag, måndag den 10/10 2011 känns det som att jag har full tank igen.
Det kommer bli en bra höst.
Idag släpps nya plattan med Ryan Adams. En axelryckning för många men jag har smyglyssnat lite och det jag hört låter great. Det känns som att han hittat tillbaka till det han är allra bäst på. Jag ser att Wiker har recenserat plattan här på Obladoo. Och gillar Wiker så vet man att det är bra.
Jag var på konsert igår. Ane Brun på Cirkus. Eller.. jag var inte på plats i lokalen rent fysiskt utan avnjöt hela konserten live framför datorn via www.gimmeindie.se. Hur coolt som helst för en småbarnsfarsa som jag, som inte alltid har möjlighet att göra precis som jag vill.
Jag lyfter på hatten inför denna strålande webbradiokanal.
Och sen har vi konserten då.
Herreminskapare!
Asså, Ane Brun ter sig mer och mer som en av de allra allra största.
Jag har sett henne live kanske tio gånger sedan början av 2000-talet.
Konserten igår var den överlägset bästa.
Och de andra har alla varit bra.
Som hon sjunger!
Bättre och bättre för varje dag.
Och då ska man veta att hon redan började på en omänsklig nivå.
Och vilket band!
Det känns som att den nya plattan har gett henne det självförtroende som behövdes för att hon skulle ta sig upp på det översta trappsteget. Säkert har inte heller turnérandet med Peter Gabriel gjort det hela sämre.
Jag hoppas, tror och ja, jag vet fan att Ane kommer stanna på toppen länge länge.
Det har varit oroväckande tyst från Anders Persson och Carl Smith i några år. Jag trodde nästan att de hade lagt ner. ”What a waste” har jag gått och tänkt när jag sprakat stenar i sjön. Jag tyckte deras debut var något av det bästa i genren på evigheter. Men så, från ingenstans dimper ett nytt album ner.
Hurra Hurra Hurra!! Hurrraaaa!!
Och hela den nya plattan känns som en naturlig fortsättning på debuten som kom 2008. Redan i första låten får vi till exempel åter stifta bekantskap med småstadskillen Frankie. Och vilken låt det är sedan, kanske är det rent av det bästa de här två kompisarna släppt i från sig. En vemodig historia om småstad, blues, minnen och frågeställningar om livet. Och sen är det refrängen. Jösses! JÖSSES!! En sjukt bra refräng är vad det är.
Jag gillar sjukt bra refränger.
Jag gillar det här.
Mycket.
Och det här är alltså bara plattans första låt.
John Holms ande svävar fortfarande över Anders och Carl. Så är det. Men de håller sig ändå hela tiden till ett uttryck som känns som deras eget. Och hur kan man tycka illa om några som tassar i utkanten av John Holms kvarter?
Ja, inte jag i alla fall.
Nä, hatten av till er grabbar. Jag hoppas att det blir många fler plattor.
Och jag röstar i så fall för att ni fortsätter att jobba med Carl Ekerstam som producent.
1969 släppte Roberta Flack sitt mästerverk till debutalbum, First take. Det tog mig 40 år att hitta till den här plattan. Nu kan jag inte leva utan den. Jag skulle nog säga att det är det perfekta höstalbumet. Musiken svänger, tassar och puttrar i gränslandet mellan soul och jazz. I samma dike som Nina Simone huserar i. Och precis som hos Nina finns det stora vemodet här. Jag gillar vemod. Det har du säkert redan förstått om du läst den här bloggen tidigare.
Plattan släpps alltså under 60-talets sista skälvande månader. Året har varit som år brukar vara, men några saker utmärker sig. Det var till exempel det här året som USA ville få oss att tro att de lyckats skicka folk till månen, Pippi Långstrump började sändas på tv, som också fick sin andra kanal (SVT 2) och Pugh släppte sin debut Ja dä ä dä.
Skivans omslag är ett konstverk i sig. En fantastisk bild där Roberta sitter i till synes djup koncentration vid ett piano i den rökiga lokalen. I bakgrunden skymtar man basisten och trummisen. Man kan nästan ta på spänningen i bilden. Och att det här är på riktigt råder det inga som helst tvivel om.
Låtmässigt är det här rakt igenom full pott. Helt enkelt åtta stycken mästerliga kompositioner, där bland annat Donny Hathaway och Leonard Cohen står med bland låtskrivarna. Högst smäller dock plattans sista låt. Den episka sjuminutaren ”Ballad of the sad young men”. Är inte det en gråtalåt så säg..
First take nådde den amerikanska albumlistans första plats.
