Söndag är ofta filmkväll för mig. Så även igår. Och igår stod Moon från 2009 på menyn. Har haft den på önskelistan ett tag nu men har av olika anledningar skjutit på det. Vet inte varför…
Joho det vet jag visst det. Har fattat att den är bra som fan men har trott att den är skitjobbig och har därför väntat på att rätt mood ska infinna sig. Men igår tog jag i alla fall tjuren vid hornen.
Sam Bell är astronaut. Han jobbar på månen. Ensam. Så har han gjort i tre år och nu är det dags att åka hem.
Där kommer vi in i historien. Och där sugs man in. Och där sitter man och kan inte släppa den med blicken.
Det är fullständigt lysande skådespeleri från första till sista filmruta och trots en till synes ganska liten budget så lyckas de skapa känslan av att man faktiskt befinner sig på månen. Manuset är annorlunda och oväntat. Fullt finurligheter och vändningar. Och ensamheten.. Den kan man ta på.
Jag sitter på golvet i min kompis Ninas flickrum med en trave ny musik i knät. Jag har planerat att pracka på henne grejor som jag tycker att hon ska gilla. Det är höst. 1984. Nina är två år äldre än jag och har järnkoll på de senaste grejorna. Hennes hjärta klappar dock hårdast för spandexkillarna med de stora håren. Jag är där för att ta detta ur henne. Det är i alla fall min agenda.
Jag lirar mina medtagna plattor och pratar mig varm för var och en av dem men hon verkar inte nämnvärt imponerad. Istället pladdrar hon på och undrar vem jag tycker är snyggast av killen X eller killen Y.
Jag svarar inte.
Hon kommer själv fram till att basisten i Duran Duran är snyggast på jorden. ”Mhmm” svarar jag fullt sysselsatt i mina försök att imponera med saker som Out of touch - Hall & Oats och Such a shame -Talk Talk.
Man kan säga att jag misslyckas med mina intentioner. Big time.
Istället slänger Nina på en nyinköpt singel som hon med bestämdhet säger att jag kommer tacka henne för att hon introducerar för mig.
Jag är skeptisk.
Men..
Det ska visa sig att jag har helt fel och Nina helt rätt. Med andra ord som det brukar vara.
Jag är fast redan i introt. Alltså helt paralyserad.
Och när han, sångaren, stämplar in i refrängen, ja då svimmar jag nästan.
Åren går och snart är det sommar och 1992. Jag har följt U2 som en igel sen den där eftermiddagen framför Ninas stereo och har älskat sönder deras plattor. Allra mest tycker jag nu om deras senaste mästerverk: Achtung Baby. Jag kan inte sluta lyssna på den plattan. Och nu ska de angöra Globen med sitt cirkussällskap. Och jag har en biljett.
Jag är en lycklig ung man. Redan innan jag upplevt dem livs levande live. Och lyckligare ska jag bli. Tro mig.
Det räcker att jag kliver in i den där jättegolfbollen som kallas för Globen och ser senbygget som är uppbyggt av galet mycket tv-apparater och gamla grafittimålade Trabanter så förstår jag att det här kommer bli något att minnas för livet. Jag hajar också att det vi ska få vara med om är något helt nytt. Något som ska lägga grunden för hur livemusik ska upplevas i framtiden. Ändå förstår jag ingenting vad som väntar. Absolut ingenting.
Tre timmar senare snubblar jag ut ur arenan. Helt vimmelkantig. Ögonen är stora som tefat och hakan hänger ner mot bröstet. ”Va fan var det som hände?” är de första orden jag säger till polaren efter konserten. ”Jösses!” Är det enda han får ur sig till svar.
Det är liksom en pizza med all fyllning i världen. Och lite till.
Och detta toppas av att Björn och Benny kliver upp på scenen och kompar Bono i Dancing Queen. Sällan har positiv patriotism varit mer påtaglig än där och då. Det känns som att vi vunnit VM-guld i fotboll eller något liknande.
Lyckan är total.
Det är tveklöst en av de bästa konserter jag upplevt.
Kanske den allra bästa.
Nästa år är det 20 år sedan. Och för varje år som går får jag svårare och svårare att se att något skulle kunna överraska och blåsa omkull mig på samma sätt som U2 gjorde den här kvällen. Jag har svårt att se att någon ens kommer i närheten.
Nicke Andersson är inget annat än ett geni och en gudabenådad trummis. Och gitarrist. Och låtskrivare. Och sångare. Och… The Solutions två plattor är tveklöst de svenska plattor som jag lyssnat allra mest på de senaste åren. När jag tänker efter kan jag inte komma på någon som jag lyssnat mer på.
Kritvit, tidlös soul/rock gjort med galet mycket kärlek.
När jag lyssnar på Beirut tänker jag ofta på The Housemartins. Har de senaste dagarna gått med nya ”Rip the tide” i lurarna och kommit på mig själv flera gånger. Egentligen låter de inte alls lika men sån är tydligen jag. Det är nog den breda dialekten som gört.
Wel well..
Jag gillar Beirut. Som fan.
Och låt dig inte luras av det förvisso snygga men också sjukt beigea omslaget till nya plattan.
Det var länge sedan jag såg en riktig ”Pang-Pang-rulle”. Och en bra sådan känns som evigheter sedan. I går gav jag mig på Colombiana. Visste inget annat om filmen mer än att Luc Besson hade skrivit manus. Och den killen har ju kanske inte varit jämnast på planeten de senaste tio åren. Men jag gav den ändå en chans. Ska jag vara ärlig så var det mest för att affischen var snygg. Och snygga affischer brukar innebära bra filmer. Jo, faktiskt. Tänk på det nästa gång du står utanför bion eller vid dvd-hyllan.
Hur var den då?
Ja, det är ett jävla drag från första till sista filmrutan. Det är spännande, snyggt som fan och Zoe Saldana, som spelar huvudrollen är skitbra. Storyn är klassisk och man har sett den hundra gånger förut.
”Barn förlorar sina föräldrar när gangstern mördar. Barn växer upp och ska till varje pris hämnas.”
Visst känns den igen?
Men den här versionen av historien är lite bättre. Lite Snyggare. Lite… Ja, lite mer än de andra.
Kort sagt är det underhållning av bästa kvalisort.
Jag ser framför mig en kollision mellan lokal och artist. Som om Djävulen är på besök hos Gud. Ungefär. Men på ett bra sätt. Jag menar, Polly Jean Harvey i Filadelfiakyrkan. Kom igen liksom. Så blir det nu inte riktigt. Denna afton har nämligen ikonen PJ Harvey tagit på sig den historieberättande samhällsskildrarens roll. Borta är den vilda, farliga och extravaganta. Eller borta är den sidan förstås inte. Vi pratar ju om PJ Harvey här. Men den sidan är i alla fall kraftigt nedtonad. I kväll är det något annat som gäller. Hon är helt klädd i svart. Rör sig så lite som möjligt. Noll mellansnack. Det är låtarna och historien som ska göra jobbet. Och det gör de. Bandet, bestående av tre grånande herrar, skaver och sliter och skulpterar fram ett ljudlandskap som är helt ljuvligt. Och Polly sjunger så att håren står rakt upp på ramarna. Ingen med ett hjärta i kroppen kan vara oberörd.
Repertoaren för kvällen består till större delen av låtar från den senaste fullständigt makalösa ”Let England Shake”, men några gamla mästerverk slinker med och passar utmärkt in bland övriga.
Mest jubel från den helt slutsålda lokalen drar förstås C’mon Billy och Down By The Water. Då kokar det och PJ kan inte låta bli att ge oss ett bländande Stomatol-leende. Och vi svimmar nästan.
På huvudet har hon någon sorts fjäderkonstruktion, som i vissa ljus ser ut som en törnekrona, är det bara en slump eller min fantasi som skenar..?
Vet ej, men det är jävligt effektfullt.
Över huvud taget är det här en kväll då de små detaljerna är det som gör det till en så galet bra konsert.
Faktiskt till något av det bästa jag någonsin sett.
Och så har vi den här lilla pärlan som jag avnjöt igår kväll. Jag skrattade högt och kan idag inte tvätta bort det fåniga leendet som man fick på köpet med filmen.
Det är engelskt, lysande skådespeleri, en fröjd för ögat och ett manus som är helt briljant.
Kan inte riktigt släppa veckans bäst just nu-tema. Omslag som är svart/vita. Det finns ju så galet många bra. Därför kommer här några till som jag garanterat kommer dansa till de närmsta veckorna:
