Som ett tyskt Bon Iver från 80-talet
Det finns säkert något snajdigt namn på genren som Apparat och nya plattan The Devil’s Walk huserar i, men för mig är det här som ett tyskt Bon Iver från 80-talet.
Fastän nu.
2011.
Ultrarätt.
Ultracoolt.
Ultrabra.
Ja faktiskt, det här är en helt ljuvlig platta.
Popmusik i sin renaste form.
Lysande låtar.
”Wall of sound” med maskinernas hjälp.
Och så finns det ett vemod i hela grejen.
Och det är nog det, alltså vemodet, som gör att det här är ett av årets allra bästa album.
Och så här gick det till när de spelade in plattan:
