Som jag skrev för några dagar sedan så är ju Feist på ingång med nytt. Ingen är gladare än jag. Igår släppte hon en förhandslyssning av hela plattan på hennes hemsida.
Ja, jag är kär.
Igen.
Asså den där rösten hon besitter är ju helt galen.
Den skär igenom allt och letar sig allra längst in i bröstkorgen.
I alla fall på mig.
Nya plattan är inget undantag.
Tvärtom.
Här är det lite mörkare landskap är på föregångaren och det förstärker bara hennes röst.
Ja, ni hajar.
Det är full pott.
Nåväl, det var ju inte den jag skulle skriva om utan var förhandslyssningen ledde mig.
Nämligen till en konsert från 2005, i Paris.
Alltså ett par år innan det stora genombrottet.
Jag hade inte sett den tidigare, men herreminskapare!
Det finns säkert något snajdigt namn på genren som Apparat och nya plattan The Devil’s Walk huserar i, men för mig är det här som ett tyskt Bon Iver från 80-talet.
Fastän nu.
2011.
Ultrarätt.
Ultracoolt.
Ultrabra.
Ja faktiskt, det här är en helt ljuvlig platta.
Popmusik i sin renaste form.
Lysande låtar.
”Wall of sound” med maskinernas hjälp.
Och så finns det ett vemod i hela grejen.
Och det är nog det, alltså vemodet, som gör att det här är ett av årets allra bästa album.
Jag gillar Prefab Sprout. Mycket. Speciellt plattan From Langley park to Memphis. Josh Rouse platta Nashville , den har jag lyssnat galet mycket på. En del skulle kalla det där för smör. Jag tycker mjukisar är ett bättre ord. Jag är en mjukis. En stolt sådan. Och mitt hjärta gör saltomotaler över den här typen av pop. För det är vad det är. POP. Av bästa kvalisort.
Fick tips av en kompis i veckan om nytt bra på den här planhalvan. Destroyer och plattan Kaputt. Av namnet att döma är det ju ingen mjukis direkt men namnet till trots så är det precis vad det är. Och det är bra. Till och med skitbra.
De två brorsorna Neil och Ivan McCormick drömmer om att bli rockstars. De går i samma plugg som Bono, Larry och Edge, alltså U2 och de är rivaler på musikscenen. Bono vill värva lillbrosan men storebror säger ”Nähädu din lille skit”. Han berättar inget för lillebror om detta utan drar med honom från Dublin till London för att få drömmen att slå in. Bono och co blir som vi alla vet större än livet på kort tid. Bröderna McCormick kämpar på i de lägre divisionerna.
Historien är based on a true story och jag känner igen mig. Rakt igenom hela filmen. Och då menar jag inte i Bono.
En klart sevärd rulle är det. Inte minst för oss som håller på att harva med musiken i de lägre divisionerna. Men jag tror att andra också kan gilla. Film från de brittiska öarna är ju alltid uppfriskande. Liksom. Och igenkänningskomik är den bästa. Alltid.
