Glömde meddela att jag hade en platta att spela in. Slarvigt av mig. Inspelningen är nu i alla fall avslutad för den här gången och jag återgår till det normala. Hur det har gått? Ja, skitbra faktiskt. Jag och Obladoo-kolegan Jörgen Kjellgren har huserat i min skrivarlya hela veckan och tryckt dit sex låtar som tillsammans ska bli ep’n ”Re: cycling” som planeras att släppas i början av nästa år. Jag återkommer i det ärendet längre fram.
I alla fall har vi dygnet runt i en vecka nu, levt och lekt musik. Det är ett privilegium. Vi är helt införstådda med det. Och abstinensen är så här dagen efter, stor. Jag känner mig rastlös och lite illa till mods. Men det går över. Såklart.
Näväl.. Här kommer tre låtar som vi inspirerats av den här veckan:
Jag gissar att Jon Allen spyr på att alla ska dra upp referenser som Ronnie Lane, Faces och Roddan, men det är oundvikligt. Han har den där rösten som direkt för tankarna till de där raspiga busarna från ön vi kallar UK.
Men jag vill inte säga att han är en kopia. Han har något eget. Helt klart.
Förra plattan, Dead mans suite, som kom 2009 var helt ok. Den nya är flera storlekar bättre. Om det förra gången saknades låtar så är det inte längre ett problem. Den här gången känns det som att det är styrkan. Alltså låtarna. Hela skivan är fullproppad med radiohits. Gissar att det kommer spelas till leda på P4 under hösten. Men med all rätt.
Själv kommer jag limma fast den i bilstereon resten av sommaren.
Sällan har jag väl hört ett mer perfekt album för bilen än just detta.
Är i Värmland. Närmare bestämt Molkom. Värmen är tryckande. Nästan tropisk. Är precis hemkommen från stranden. Nä, jag badade inte. Ligger nu utslagen i trädgården. I en solstol. Det står något läskande på bordet bredvid. Det är inte lemonad. I bakgrunden hörs barn, kråkor och Clem snide.
Satan vad länge sedan jag lyssnade på dem. Clem snide alltså. Varför då kan man undra? De är ju hur bra som helst. Liksom.
Är ute på ön igen. Det regnar småspik och blåser nordan. Jag sitter i köket och tittar på skådespelet. Någonstans långt borta i horisonten kan man ana en ljusning i det kolsvarta molntäcket. Jag gissar att det spricker upp i eftermiddag. Lagom till eftermiddagsfikat.
I morse kokade jag som vanligt mitt kaffe, åt min smörgås med prickig korv och gick sedan ut på en runda. Tystnaden var tryckande mitt på ön. Dit där vinden och regnet inte når. Under de massiva granarna känner jag mig trygg. Ute vid vattnet var det allt annat än tyst. Där fick jag kämpa för att stå upprätt och skrika för att höra mina egna tankar. Jag känner mig trygg där också. Men på ett annat sätt. Levande och liten.
Jag är här ute några gånger per år och slås varje gång av kraften i havet, skogen och luften. Hur det påverkar mig. Jag hittar en annan dimension av mig själv här ute. Varje gång. Jag tror att det handlar om att rötterna gör sig påminda. Är man född och uppvuxen i naturen så finns det en evig kärlek inbyggd i generna som väcks varje gång man möts.
Ön fungerar också som kreativ bensinstation för mig. Det kanske inte händer så mycket när jag är här, men när jag kommer hem brukar låtar och texter rinna ur mig. Det kommer bli samma sak den här gången också. Det känner jag.
Dagarna kommer och går i maklig takt. Jag går mest och funderar och gör små anteckningar på ord och strofer i min bok. Eller på datorn. Den har de senaste åren blivit obligatorisk. Det har gått så långt att jag inte kan skriva en hel text för hand längre. det måste göras på datorn. Märkligt det där. Rutiner. Beroenden.
Igår skrev jag i alla fall en hel text. Ett beställningsjobb. En svinbra låt som någon annan komponerat och ska sjunga behövde ord. Melodi och ord gifte sig. Bra.
Utdrag ur ”Hejdå”:
”Hoppa
Du vill nå solen
Stå på borden
Och bränna skogen
Landa
På silverstrålar
Skit i tårar
Skit i tårar”
Efter lunch ska jag trotsa vädret och ta båten ut till bråten och försöka dra några abborrar till middagen. Masken har jag hackat och ekan är tömd på regnvatten. Kanske blir det en kall öl till den eventuella middagsfisken också.
Japp så får det bli.
Lugn. Jag är lugn. Och trygg. Och levande.
För mig är det här paradiset. Jag borde bo såhär. Vi borde. Ungarna och frun och jag. Och en hund. Janne skulle den heta. Och vara en jaktlabrador. Jag längtar innerligt efter en hund. Speciellt när jag är här ute. Utan hund är man halv. I alla fall jag.
Hade, på tal om hund en Dagny på besök i veckan. Underbar hund. Funderade på att kidnappa henne, men jag släppte den tanken. Kändes bäst så.
Igår släppte Eldkvarn ny singel. Lite i det tysta. Låten är början på firandet av ett 40 årigt rockband. Det ska komma en fetingbox till hösten, där den här singeln ska ingå. Det ska även komma ett helt nytt album. Underbart.
Carla har skrivit Fem tjänstemän. Den är inspelad i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen. Bröderna sjunger någon form av duett. Det handlar om bandet.
Jag vet, jag är ju på semester. På en ö i skärgården. Utan uppkoppling. Men jag lyckades hittade en lina och igår såg jag en rulle jag gillade. Så.. Klart att jag vill tipsa.
Filmen heter Source Code och Jake Gyllenhaal har huvudrollen.
Storyn är lite hokus pokus. Jake reser tillbaka i tiden och försöker förhindra brott. 8 minuter åt gången. Tåg. Bomb. Chicago. Varje sekund är viktig. Men han reser bara i huvudet. Eller..? Med hjälp av källkod och Miss Goodwin.. Zzznark säger du!? Gör inte det. Man sugs in i den här och det är spännande och lite kittlande obegripligt.
