Ja, jag har lyxen att ha en altan där jag kan sitta om kvällarna och filosofera. Året om faktiskt. Det ska jag göra i kväll. Eller, jag sitter redan här och lyssnar på löven som prasslar i träden och på familjen Koltrast som bor i tallen på gården. Och trots att det bara är tisdag så tänker jag slå hål på en kall och sluta ögonen och njuta av livet. Och naturen i all ära, men detta kommer att ackompanjeras av en platta från 1972. Nick Drakes Pink Moon.
Jag var ganska sen att upptäcka Nick Drake. Jag minns precis när och var det var. Nämligen. I en studentkorridor på Östermalm i mitten av nittiotalet. Jag hade åkt dit för den månatliga musikboxningsmatchen. Väskan var laddad med Cracker, Alejandro Escovedo och Dylan.
Musikboxning går till så att alla deltagare tar med sig X-antal låtar till evenemanget. Sen gäller upplägget att samtliga spelar varsin låt med varannan-gångs principen. Hela tiden med syfte att fullständigt knäcka den föregående låten. Och med målet att få alla att till slut ligga och grina.
Vid det aktuella tillfället så hade alltså en av deltagarna med sig plattan Pink Moon. Jag kan väl säga att hela högen kände sig besegrade när titellåten hade spelats. Herreminskapare vilken låt!
Lyssna själv och försök komma på en låt som skulle kunna bräcka.
Jag har ett grymt kluvet förhållande till bandet R.E.M. Hör jag en låt med dem på radion är de världens bästa band. Oftast. Jag springer hem och slänger på en platta och älskar några låtar och sen tappar jag fokus. Så är det alltid. På samma sätt ser jag fram emot deras släpp som ett barn på julafton. Skivan anländer och jag lyssnar intensivt. Ett par gånger. Sen är magin borta. Det är verkligen inte dåligt. Tvärtom. Men något är det. Jag älskar dem i små doser helt enkelt.
Kanske kan man kalla de för världens bästa band. I små doser.
Ja, här är i alla fall fem personliga favoriter (en perfekt dos):
Sjunga finns det många som kan. SJUNGA är det betydligt färre som behärskar. S J U N G A är det i princip ingen som klarar av. Men det finns untantag. Chrissie Hynde till exempel.
Det vankades midsommar och vi var bjudna till en sommarstuga vid en sjö i en skog. Det skulle bli vi och två andra par. Bara vi och naturen. Och lugnet. Det skulle bli idyll. Små grodor. Månskensfiske. Umgänge. Samtal. Harmoni.
Så blev det inte riktigt.
Vi hoppade in i bilen och drog från stan tidigt på morgon. Resan skulle ta 5 timmar. Jag var uppspelt. Dels för att min medresenär hade bestämt sig för att följa med till skogarna, men också för att jag äntligen skulle få tillfälle att visa upp henne för mina barndomspolare. Jag visste att de skulle stå som fågelholkar när de fick se och lära känna henne. Sånt var viktigt då.
Resan gick fint. Och vi anlände till lunch. Värdparet tog emot oss med öppna armar och stora leenden.
Långbordet stod dukat med allt som ett långbord på midsommar ska innehålla. Vi slog oss ned och frosseriet kunde börja. Vi pratade och skålade och pratade och skålade. Och skålade. Och skålade. Och skålade..
Vid kl 14 hade hela sällskapet slagsida. Kraftig slagsida. Det var så illa så alla behövde gå och lägga sig. Inte minst jag själv. Eller, alla behövde inte John Blund av samma anledning. En av gästerna var gravid. Hon drack vatten. Hon var trött av andra anledningar än oss andra.
Vi gick och la oss. Jag somnade. Tugnt.
Kl 18 vaknade jag med ett ryck. Alla andra hade varit vakna i flera timmar. Och fixat med maten. Jag hade ont i huvudet. Ville sova mer. Det var såklart inte aktuellt. Istället serverades ännu mer skånska snapsar, denna gång för att skaka liv i kroppen.
Det var inte den smartaste idén kan jag säga såhär 12 år senare..
Väl vid middagsbordet kände jag mig bedövad och konstig. Stämningen var sådär bland middagsgästerna. Framförallt mellan den kvinnliga delen av sällskapet. Den gravida brottades med hormoner och det hade tydligen varit kärv stämning under hela eftermiddagen. När jag sov.
Nåväl, vi skålade vidare och bedövningen satte sig på min hjärna. Den gravida kom tillbaka från köket med en bricka full av, som hon själv beskrev det, ”av godsaker”. Jag tog en näve och mulade in i truten. Det smakade illa. Jätteilla. Det berättade jag också med hög och tydlig röst för kocken. Den gravida. ”Du, det här var fan inte gott. Snarare äckligt. Riktigt äckligt faktiskt”.
Hon började gråta.
Jag försökte be om ursäkt.
Försent.
Hon reste sig från bordet. Sprang ut på gården. Mot skogen. Alla de andra tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Vilket förstås var helt befogat. Jag kände mig handlingsförlamad. ”Vad var det som just hände?”
”Men för i helvete! Spring och hämta henne då” skrek den gravidas andra hälft till mig. Jag reste mig upp på vingliga ben och började irra mig ut i den kolsvarta skogen. Jag såg knappt handen framför mig. Jag ropade och lockade. Dödstyst. Jag gick längre in i skogen. Lysssnade och ropade. Dödstyst. Sådär höll jag på i säkert en timme. Till slut visste jag inte var jag var. Jag var vilse. Då hörde jag plötsligt ett snyftande bakom ett träd. Det var hon. Jag satte mig bedvid. Jag bad om ursäkt. Tusen gånger. Till slut accepterade hon. Vi började prata. Om allt. Och där blev vi sittande.
När vi långt senare kom tillbaka till stugan hade de andra somnat.
Den gravida och jag kramade om varandra under tystnad.
Punkt.
Det här är en historia som gärna berättas av alla i mitt umgänge en dag som denna. Och det känns inte helt otroligt att ni själva stött på ”historien om han som skrämde gravida till skogs”. Och nu vet ni. Historien är sann och det var alltså jag som var the bad guy.
Dagen till ära lyssnar jag på Ellen Foley. Det tycker jag att du också ska göra.
Jag nås av beskedet att The Big Man, Clarence Clemmons har lämnat oss. Jag får en klump i magen. Visst, han har inte varit i bästa form de senaste turnéerna och en stroke är ju inget att leka med men ändå är jag lite chockad. Han var ju liksom ”THE BIG MAN”. En sån som klarar allt.
Så var det inte. Såklart.
Så är det inte för någon.
Alla ska vi samma väg vandra och den här gången var det Clarence tur. Bara att acceptera. Och gå vidare. Och inte glömma.
Jag hoppas att han ryckt loss dörren på en bar där uppe och nu sitter och konverserar med Danny Federici, Willy De Ville, Roy Orbison och Lennart Persson.
1987 släppte George Harrison den stora combackplattan Cloud Nine. Jeff Lynne var i allra högsta grad delaktig med sin typiska ljudbild. Jag älskade plattan när den kom, men har inte lyssnat på den på länge. Just idag kände jag dock att det var läge att återstifta bekantskapen och se om kärleken fortfarande spirar. Har därför lyssnat hela morgonen och kan bara konstatera att kärleken består. Cloud Nine är ett mästerverk. Och Jeff Lynne är producenternas Gud.
