Cyndi på Berns den 16/6
26/10 2008 var hon senast i Stockholm och konsertade. På Berns. Jag var där. Det var grymt. Asså riktigt grymt. Jag grät.
Den 16:e Juni är det dags igen. Återigen gäller Berns. Klockrent.
Vi ses där.
The Next Three Days
Jag kämpar på med mitt filmtittande. Det går ganska bra.
Igår: The next three days, med bland annat Russel Crowe.
Bra kvalitetsrulle av klassiskt snitt.
Man, fru och barn.
Frun blir misstänkt för mord och åker in.
Mannen som är lärare, tar hand om barn och försöker få ut sin fru.
Väl värd att spendera två timmar på.
Montys Loco
2008 släppte Montys Loco sin tredje fullängdare, Farewell Mr Happy. Jag spådde att de skulle ta över världen. Så blev det inte. Inte såvitt jag vet i alla fall. Konstigt. Detta släpptes alltså mitt i Lykke-Robyn-Dreijer-Kinert-eran. Och den här plattan är minst lika stark som deras. Men inget. Skitkonstigt.
Men sådär är det ju förstås hela tiden i musikbranchen. En del gör mediokra plattor och hyllas medan andra gör mästerverk och bara försvinner.
Så är det och så kommer det nog vara. Och så ska det nog vara.
Trist bara för dem som tillhör den senare kategorin.
Nåväl, lyssna på Montys Locos tredje och häpna över att detta inte breakade big time.
Farewell Mr happy
Och så en video till singeln Heavy:
Dåligt väder
Den mest bagatellartade låten på Mauros nya, men ack så bra. ”Dåligt väder” är fanimej det bästa som lämnat hans penna sedan Ratata-tiden. Hurra!
Wendy på Moset
Wendy McNeill releasepartajade igår för sin nya platta For the wolf, a good meal. Platsen var Mosebacke, Stockholm. Stället var packat med folk. Däribland jag.
Som jag skrev i ett blogginlägg för några veckor sedan så är hennes nya galet bra. Kanske är det till och med årets platta. Och live var det inte sämre. Inte ens i närheten. Där får låtarna ännu en dimension. Inte minst tack vare att Wendy själv är en scenpersonlighet utöver det vanliga. Jag tycker att hon besitter samma kvalitéer som PJ Harvey. Man kan liksom inte slita ögonen från den typen när de ställer sig på en scen. De förtrollar. Wendy förtrollar.
Dessutom har hon ett fantastiskt band i ryggen, bestående av Andreas Nordell och Erik Nilsson. Sällan har man hört mer lyhörda och följsamma och spelglada musikanter.
Releasepartaj är ju sällan riktiga konserter, utan oftast får man bara ett par låtar från artisten i fråga och sen är det fokus på partaj. Så tänker inte Wendy. Hon lirade hela plattan. Och lite till. Och kvällen till ära så fick vi historien som binder ihop låtarna på plattan som ett fantastiskt mellansnack.
Som avslutning på kvällen dök låten building a castle från förra plattan upp. Jesusmadderfackingkrajst!
Wendy och hennes band är inget annat än världsklass. Både live och på platta.
Missa inte.
INTE.
Något jag måste säga
Ratata släppte 1983 singeln ”Något jag måste säga”. Den fick mig att vilja börja sjunga.
Nu är det 2011 och jag sitter med en klump i halsen när jag lyssnar.
Kaboom!
Jag är tillbaka till dofterna, minnena, skratten, gråten och ljuden som var för nästan 30 år sedan.
Musik kan vara så jävla mäktigt.
Och en galet bra låt är det fortfarande.
Gomorron, Marie Bergman
Det är 1977. Det är Metronome. Det är de finaste musikanterna. Det är Finn Sjöberg. Det är en sångerska utöver det vanliga. Det är starkt låtmaterial. Det är sväng. Det är 70 tal. Det är underbart.
Själv är jag åtta år.
Lördagmorgon kl 04:15
Tror jag börjar bli gammal på riktigt. Det borde jag förstås insett sedan länge, men jag är bra på att förtränga. I alla fall.. För tredje dagen på raken klev jag i morse upp kl 04:15. Dåligt på ett sätt, bra på ett annat. För lite sömn är förstås kass, men vid den tiden på dygnet är det så vackert så det gör ont. Det är bra.
I morse var inget undantag. Tvärtom. Sol, lugn och tystnad. Kaffe på altanen.
Tankar som skingras.
Nödvändigt.
Ibland.
Och idag är det alltså lördag. Och inget direkt planerat. Inga måsten i alla fall.
Kanske skulle ta och skriva en låt.
P.S. Gjorde en lördagslista i morse. Det ska bli mitt soundtrack idag. D.S.