Det är programförklaringen för en ny tv-serie som nu rullar en gång i veckan på SVT. Två avsnitt är avklarade. Jag tittade på båda igår. Jag blev rörd. Skitbra TV, helt enkelt.
Programidén är enkel. Och genial. Två musiker från olika musikaliska världar möts i en studio i en öde by längst uppe i norra Sverige. Pop och Samisk musik möts och en låt ska skrivas och spelas in. Producenten Tobias Fröberg håller i trådarna och är själva chefen som ser till att de når målet.
Se det här. Det är mycket intressant ur en massa perspektiv. Och underhållande. Och fantastisk musik ramlar ur projektet.
Och på tal om producenten Tobias Fröberg, som själv är en helt knäckande artist och låtskrivare, så tycker jag att du ska spana in honom också, om du inte redan gjort det.
Jag minns när jag stod i startgroparna till att börja skriva plattan Tjänsteman. Då befann sig Fröbreg i slutet av skrivandet till plattan Somewhere in the city. Vi bestämde oss för att åka till en stuga i de Värmländska skogarna och skriva tillsammans. Alltså inte skriva låtar ihop utan var för sig. I samma hus. Ta och ge inspiration. Vi drog iväg och stannade i fyra dagar. Tobias filade det sista på sina grejor och det lät som något riktigt stort var på gång. Jag började som sagt från noll. Och inspirationen kom som ett tåg och i princip skrev jag färdigt plattan de där dagarna.
Vi släppte våra plattor ungefär samtidigt. Tobias blev signad av Alan Mcgee och åkte på världsturné.
Fintyckarna har ända sedan debuten 1992 gemensamt försökt att sabla ner bandet Counting Crows. De har enligt dem gjort alla fel. Detta har en stor skara fans fullständigt skitit i och fortsatt älska bandet. Jag tillhör den senare kategorin.
Sångaren Adam Duritz är en lysande sångare och de har låtarna. Det räcker gott för mig.
Jag har sett dem live ett antal gånger. Alltid magi.
En plump i protokollet finns dock. Tror det var 1999 när de skulle lira på Cirkus. Jag var där med några polare. En av polarna hade bilat 30 mil enbart för konserten. Förbandet, som jag inte minns vilka det var öppnade kvällen. Fint så. Sen blev det väntan i två timmar på bandet som vi alla var där för. Inget hände. Folk började tröttna. Då klev en stackars arrangör upp på scenen och meddelade att Adam tappat rösten och att giget var inställt. Snacka om lynchstämmning..
Ett mycket trevligare minne är några år tidigare, när jag stod på den gamla konsertlokalen Glädjehuset och avnjöt bandet Wallflowers. Mot slutet av spelningen meddelar Jakob Dylan, sångaren, att de har en speciell gäst på besök och upp på scenen kliver Duriz. Jublet vet inga gränser. Tillsammans framför de låten 6th avenue heartache. Alla rätt!
Adam skuttar ner från scenen efter sitt inhopp och stegar fram till baren. Där jag står. Förstås. Han beställer vatten. Jag darrar i knäna. Han vänder sig mot mig och börjar prata. Jag hör inte vad han säger. Bestämmer mig för att bara flina och nicka lite. Och där står vi. Han pratar, jag flinar. Det tystnar på scenen. Jag börjar höra. Han pladdrar på om hur mycket han gillar Sverige och hur vackra vi är. Jag flinar och nickar. Sen frågar han om jag vill gå på Counting Crows konsert på Hovet dagen efter. Jag flinar och nickar. ”Well, do you?” säger han. Då får jag åter tillbaka talförmågan och svarar ”I’m already got a ticket, I´m your biggest fan”. Då flinar han. Och går. Jag börjar andas. Igen.
En av världens bästa låtskrivare heter Johan Hiatt. Han var och är och kommer alltid att vara det. Han har orden och melodisinnet i hela kroppen, på ett sätt som väldigt få andra har. Han har alltid pratat direkt till mitt hjärta. Det gäller både de stunder då han gasar på med sin rock´n roll och även när han lägger i handbromsen och tempot blir ballad.
John har hållit på länge nu. Första plattan kom redan 1974. Det är snart 40 år sedan. Men han håller fortfarande fanan högt och släpper bra plattor och turnerar vidare. Och live är det en upplevelse utöver det vanliga. Då är det på riktigt.
Jag har själv upplevt det några gånger. Har varit lika tagen varje gång. Mest minns jag en kväll 1994 på anrika Gino i huvudstaden. Det var sommar och Sverige glänste i fotbolls VM. Gino hade kommit på den briljanta iden att visa Sverige-Rumänien på storbild som förband. Ni minns, det var den där matchen då Ravelli räddade straffen. Glädjen visste inga gränser i lokalen och precis när slutsignalen visslat klev Hiatt upp på scenen och brakade igång med Perfectly good guitar. Ja, ni hajar. Herregud vilket drag det blev. Folk var som tokiga. Inklusive undertecknad. Resten av konserten var ett segertåg och när vi efteråt svettiga och lyckliga klev ut på Birger Jarls gatan i sommarnatten, visade det sig att hela Stockholm hade fått glädjefnatt. Festen fortsatte till långt in på morgonen. Såklart. Det där är en kväll jag aldrig glömmer. Och jag är glad att jag fick tillbringa den med John Hiatt.
Många av Hiatts plattor är klassiker. Och svinbra. Men om jag ska försöka mig på att lista mina tre favoriter så skulle den listan se ut så här:
2006 släppte Giant Sand medlemmen Howe Gelb soloplattan sno angel like you. Giant Sand är ett svart hål i min bok och jag sprang på den där plattan mer eller mindre av en slump. Det var säkert någon rekommendation eller recension som hjälpte mig att få upp spåret.
Tänk dig Lou Reed med en gospelkör, som orepat framför några nyskrivna låtar. Live. I ditt vardagsrum. Så klingar den här plattan i mitt huvud. Det är sväng, det är hjärta och det är blues.
Klart som fan att jag föll som en fura.
Jag såg PJ Harvey live på Nalen för några år sedan. Helt oannonserat klev Howe Gelb upp och förbandade. Solo. Mitt hjärta gjorde saltomotaler. När sedan Harvey och Parish gigade så kom mr Gelb ut i publiken och ställde sig bredvid mig. Han är jättelång. Och ser ut som en mellanstadielärare. Och han vråldiggar PJ Harvey.
Den gamla Sheffield-croonern Tony Christie, du vet han med ”Is this the way to Amarillo”, släppte 2008 plattan Made in sheffield. Jag lyssnade på den mycket under några veckor när den släpptes. Sen glömdes den bort.
Nu har vi hittat tillbaka.
Lyssnade på den hela dagen igår. Den är magnifik i solskenet. Det låter dyrt. Och tidlöst.
Gillar du Nick Lowes senaste plattor och Richard Hawleys hela katalog är du garanterat mitt i målgruppen för denna doldis.
Jag har den stora lyxen att ha en tillflyktsort ute i Stockholms norra skärgård. Ja, jag vet och tycker verkligen att det är en ynnest och en lyx utöver det vanliga. I helgen har jag varit där och våröppnat stället. Och jag har återigen konstaterat att solen kysser lite bättre där ute.
Det är helt enkelt ljuvligt. Det är paradiset. Oavsett vad vädret är på för humör. Faktiskt.
Dagtid njuter man företrädesvis av ljudet från vågskvalp, motorbåtar och fåglararna. Eller bara vinden. Kvällstid sitter man i köket och blickar ut över det mäktiga vattnet och ser när månen till slut tar sig ett dopp. De här stunderna är de bästa att lyssna på musik vid. Hittar man rätt soundtrack är upplevelsen religiös.
I går kväll var ett sådant tillfälle. Gunnar Wiklund och jag klev in i Nirvana.
Jag var på klubb igår. På Obaren. I Huvudstaden. Klubben heter ”på svenska” och består av ett husband där Hasse Olsson är kapellmästare och Mats Ronander är ständig artist. Varje kväll bjuder de också in en annan gäst. Igår hette den gästen Niklas Strömstedt.
Bandet låter great. Ronander ställer skåp. Gästartisten blir intervjuad mellan låtarna. Allt sjungs på svenska. Med andra ord alla rätt i min bok. Gårdagen bjöd inte på några undantag utan bekräftade enbart att det här är en mycket sympatisk klubb.
Nästa gång kommer Louise Hoffsten på besök. Räkna med att jag kommer stå i publiken.
Mest Ryys igår:
Gör mig lycklig – Duett mellan Niklas och Mats
God bok – Mats
För kärleks skull – Mats
Och som sagt, nästa gång, den 2/5, kommer alltså den här kvinnan på besök:
En av mina stora hjältar, Ola Magnell, släppte en av sina finaste plattor 2010. Rolös. Obladoo-kollegan Carl Ekerstam producerade och spelade. Stort. Grammisnominering, turné med band och en ny publik resulterade detta mästerverk i. Ingen är gladare än jag.
Jag lyssnar ofta på Rolös. Jag blir glad och sentimental på en och samma gång. Det är en stor platta.
Jag hade också förmånen att se Ola och bandet live på Katalin i Uppsala under förra året. Jag må vara känslig, men under låten ”Innan elden brunnit ut” kom tårarna. Vilken låt!
Och nu när solen äntligen slagit sig igenom vinterkylan och koltrasten sjunger i trädet på gården sitter jag här med förmiddagskaffet och håller tummarna för att Ola ska göra en till. Han behövs.
Att förbanda är oftast en otacksam uppgift. Väldigt få i publiken orkar bry sig. De har ju kommit dit för att se någon annan. Ljudtekniker etc. skiter gärna också högaktningsfullt i öppningsakterna. Mao är förutsättningarna inte helt optimala. Dock så lyckas vissa ändå att tränga sig in i folks medvetande trots att det på förhand verkar helt hopplöst.
1972 förbandade en en helt okänd kille vid namn Bruce Springsteen, headlinerartisterna Dave Van Ronk and Doris Abrahams.
.jpg)
