Lejon och Lamm

En av musikerna i bandet ringer och frågar om jag vill komma och titta på Lemarc på Nalen. Han kan skriva upp mig på gästlistan. Det ska göras en live-dvd och bara ett femtiotal människor är inbjudna att agera publik. ”Mer än gärna” svarar jag utan att blinka.

Jag har sett Lemarc en gång tidigare. I början av nittiotalet. 1993 bör det ha varit. Har för mig att det var i Örebro. Det var ett jävla drag. Soulfest. Show. Hjärta och hjärna. Målgång för en sån som mig.

Nu är det 2005. Augusti. Peter har släppt plattan ”Lemarc sjunger Lemarc” och ska följa upp den med en livespelning på Nalen som ska filmas och släppas på dvd. Första giget för hans del sedan just 1993. Det är lång tid borta från scenen det. Jag har läst om det i tidningen. Jag vet att några av mina polare ska sitta in i orkestern den här kvällen. Och nu ska jag alltså få vara en av femtio som ska få uppleva detta på plats. Jag är lyckligt lottad.

Jag ska gå dit med Lisa. Vi tar en taxi från henne. Jag är pirrig. Anländer och snackar med några andra musikanter utanför. Alla är förväntansfulla. Vi går in. Där står det några biffar till vakter. Och där står Lemarc själv. Han kramar om Lisa och hälsar välkommen. Han tittar på mig och frågar vänligt men bestämt ”Vem är du?”. ”Ööö.. Charlie Persson, kompis till gitarristen i ditt band.. Jag ska stå på listan och jag är här med Lisa..” säger jag stel av skräck. ”Jahaja, det var du det. Ja, välkommen då” säger han med ett snett leende.

Vi blir serverade varsitt glas rött och minglar runt i foajen. Jag träffar Karl Magnus. Jag vet vem han är och har beundrat hans skivomslag i åratal. Det berättar jag för honom. Han verkar bli glad. Ett år senare har han gjort omslaget till min platta ”Tjänsteman”. Så kan det gå.

Filmteamet släpper in oss i lokalen. Ger oss instruktioner. Övar att applådera med oss. Det ser ut som ett vardagsrum framför scenen. Gamla loppissoffor och udda fotöljer står strategiskt utställda och gör Nalen mycket mindre.

Så kommer bandet in på scenen. Det känns genast som en riktig konsert. Vi applåderar. Sist kommer Peter. Han ser nervös ut i sin ljusblå skjorta. Men samtidigt bestämd. Man känner att det är viktigt. Och på riktigt.

De tassar igång. Evelina. Magi. Ljudet är perfekt. Ljuset likaså. Bandet får hjärtat att slå dubbelslag. Och Lemarc själv levererar. Jag börjar gråta. Jag tittar på Lisa. Hon skrattar.

Sen är det precis som en riktig konsert. De lirar låtarna. Peter Mellansnackar. Det är avspänt och lite fnissigt. Men hela tiden total fokus.

Jag är i himlen.

När giget är över så är publiken vild. Peter blir peppad. Han tar fram sin låtpärm, sätter sig på scenkanten och frågar oss vad vi vill höra. Önskningarna haglar. Ljudanläggningen är avstängd. Lemarc sitter säkert där i en timme och lirar. En perfekt avslutning på en ”en-gång-i-livet-upplevelse”.

Tack Peter!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=_ZyAfn2_Vqw[/youtube]

Förövrigt så är det här min Lemarcfavorit. Bara så ni vet.

Galet många Dylan-tolkningar  har man hört genom åren. En hel del bra. Men också många totalt meningslösa.

Lisa Hannigan, som man sett vid sidan av Damien Rice, tillhör toppskiktet av Dylan-tolkare. Hennes Version av ”Just like Tom Thumb’s blues” får klockorna att stanna. Och hjärtat att gå sönder. Lite.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=S55BlxoGFsM&feature=relmfu[/youtube]

Om du drömmer om att åka till Skottland men av någon anledning inte har möjlighet så har jag ett perfekt surrogat till dig.

King Creosote & John Hopkins: Diamond mine.

Lyssna på den om och om igen. Med slutna ögon. Landar du inte i en liten fiskeby i just Skottland då saknar du hjärta.

Gillar du dessutom Mark Hollis, Thom Yorke och Paddy Macaloon så finns inget försvar.

Det här är en fantastisk liten pärla.

Missa inte!

Albumet släpptes i går den 28/3

Bubble: [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=0Q22jUy9-hI[/youtube]

John Taylor’s month away: [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=i91LSpH2pio&feature=related[/youtube]

Pop av bästa märke bör innehålla en tolvsträngad Rickenbacker. Det har Alf förstått. Han har förövrigt förstått allt när det gäller poplåtar. I min bok är killen ett geni. Tyvärr är det alldeles för få som verkar ha förstått det.

Om jag vore kung skulle jag utnämna Alf  till pop-facit.

Lyssna på Spotify

Och ett skitsnyggt omslag har plattan också. Såklart.

Det har varit lite mycket ett tag nu. Lite för mycket. Har varit inne i bubblan. Låtskrivarbubblan. Det har som vanligt varit spännande, kreativt och utmattande. Men det har gjort att jag inte riktigt sett omvärlden de senaste veckorna.

Idag ska jag ta en paus. Från pennan och gitarren. Tänkte gå ut och hälsa på våren. Ta i hand och så. Dricka kaffe utomhus ska vi göra. I lä mot en vägg. Våren och jag.

Jag tänkte också morsa på familjen stare som är i full gång med att bygga bo. ”Hej på er ni vackra fåglar, jag har tjingat holken i tallen till er i år igen. Det är bara att flytta in. Hyra? Well.. det där löser sig. Hoppas att ni kommer trivas i år också.”

När jag kommer hem ska jag laga middag. Tillsammans med Burt. Ja, Bacharach alltså. Han brukar dyka upp så här till våren. Och söndagar gillar han allra mest. Det gör jag också. Gärna i sällskap med honom. Han liksom förgyller.

Vår – Söndag – Burt Bacharach = Livskvalitet.

Lyssna på Spotify

Liam Lynch: United States Of Whatever [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Xz7_3n7xyDg[/youtube]

Liam Lynch & Dave Grohl: United States Of Whatever: [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=6jxyv8cDITs&feature=related[/youtube]

Jag har pratat om Jennie Abrahamson tidigare, jag vet. Och jag kommer garanterat göra det igen. Så bra är hon. Och nya plattan som kommer om några veckor är fullständigt lysande.

En annan av min favoriter är Ane Brun. Jag råkar veta att hon befinner sig i slutfasen av inspelningen av sin nya platta. Ryktet säger att hon kommer välta världen den här gången. Jag väntar med spänning.

Elin Ruth Sigvardsson ligger i startgroparna för att rulla igång med sin femte fullängdare. Hennes två senaste är fortfarande helt knäckande.

Dessa tre fantastiska artister samlades i en studio i Norge och spelade in en låt tillsammans. Jennies senaste singel, Hard to come by. Den kan man avnjuta här.

Håll i hatten gott folk!

För några veckor sedan fick jag tips av Jörgen Kjellgren om att lyssna på en kille som heter James Vincent McMorrow. Jag lyssnade omgående på plattan. Och har sedan dess inte kunnat sluta. Den växer och växer för varje lyssning.

Jag vet inte ett skit om killen men jag får bilden av en Irländsk Bon Iver som är djupt rotad i både folkmusik och country.

Och som sagt, det är vansinnigt bra.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=e2XPDP6KkkE[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=wZrrpKEWo6o[/youtube]

[vimeo]http://vimeo.com/19140644[/vimeo]

Tom Waits blev häromdagen invald i Rock’n roll hall of fame. Det var väl på tiden. Kanske tiden nu är mogen för ett Polarpris också?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=gVVDrPEQZt4&feature=player_embedded[/youtube]

Första gången jag ville ha permis i lumpen var det för att visa tjusiga kläder på någon modetillställning (ja, jag vet att det låter helt galet, men det är helt sant). Löjtnant Jenssen undrade om jag var riktigt frisk någonstans i huvudet när jag lämnat in permissionsansökan. Och givetvis var blev svaret ”glöm det grabben”. Och det var kanske lika bra det. Hörde senare att en av mina polare visat det senaste badmodet på cat walken.

Andra gången det blev aktuellt att be om permis var när Lundell skulle spela i ishallen i Karlskoga. En fredag. Enda möjligheten för mig att hinna dit var att ta ledigt från lunch. Jag var helt säker på att jag skulle få samma svar denna gång. Men icke. Det visade sig att Jenssen var ett stort Lundell-fan och gav mig med ett leende ledigt hela helgen.

Konserten var i slutfasen av turnén för plattan Evangeline. Ulf hade lagt av med spånken och blivit religiös. Plattan hade jag införskaffat samma dag som den landade på skivdiskarna. Och jag älskade den. Det var en lite ny sida av Ulf som plattan bjöd på. Både låt, text och produktion andades annat. Nytt. Tidningarna var förstås lyriska. Det var de över allt Lundell gjorde på den här tiden. Med all rätt.

Minns inte så mycket av själva giget. Men låten Backstage kommer jag ihåg. Den körde de som en bulldozer ner i hjärtat på mig. Till min stora lycka.

Det här var den 9/12 1988 och det var första gången jag såg Lundell live.

EVANGELINE
1988

En historia
När du dansar
Underbara ting
Tempel
En sprucken vas
Gå upp på klippan
Evangeline
Naken nerför gatan
Backstage
Så nära
Inte skyldig
Villig
Jag är på din sida
Damaskus
Stora vägen
All kärlek du har
Här kommer hon
Mysterium
Bygg upp en himmel
Ett hjärta av sten
Allt jag vill
Lugna vatten

Mitt andra möte med Lundell var i Bengtsfors den 10/8 på turnén 1991. Den så kallade skandalturnén då uttrycket ”en inställd spelning är också en spelning” myntades.

Jag och mina polare hade under eftermiddagen bilat från Karlstad med sikte på Dalsland. Vi kom dit tidigt och var blad de första som kom in när de öppnade portarna. Vi är glada och upprymda. Jag ställer mig i kön till toaletten. Jag står först i kön. Det tar tid för personen som är inne på toan. Men till slut kommer personen ut. Det är Lundell själv. Han har munkjacka på sig med luvan neddragen över över halva ansiktet. Men för en kort sekund möts våra blickar. De där isblå ögonen borrar hål i mig. Han verkar arg. Jag blir mest förvånad över att möta honom där och då, sådär en timme innan gig.

Konserten dundrar igång. Det låter fullständigt magiskt. Publiken går totalt bananas. Redan i andra låten får Ulf lugna pojkarna längst fram. Bandet dundrar sig igenom ytterligare några låtar och det är ett fruktansvärt tryck där vi står mitt i publikhavet.

Efter varje låts avslag så skanderar den mer än lovligt förfriskade manskören till publik ”UFFE! UFFE! UFFE!”. Man ser att artisten inte är helt tillfreds med detta.

När de kommer fram till kanske 6-7 låten så lämnar bandet scenen och Lundell ska lira några låtar ensam. Han börjar och kommer till andra versen men då är manskören igång igen ”UFFE! UFFE! UFFE!”. Ulf slutar spela. Han ber dem vänligt men bestämt att ”coola ner”. Det blir tyst. Han börjar låten igen. Kommer till andra versen. Manskören börjar vråla ”UFFE! UFFE! UFFE!”, nu ännu högre. Ulf slutar spela. Han är ursinnig. Säger till publiken på skarpen. ”Lägger ni inte ner så ger jag fan i det här”.

Jag står och lider med honom.

Han börjar låten för tredje gången. Denna gång kommer han inte ens till andra versen förrän manskören tagit över helt och hållet.

Lundell tar av sig gitarren. Dänger den i golvet. Vänder sig mot publiken visar långfinger, skriker ”Fuck off” och lämnar scenen.

Konserten är slut.

Förvirring i folkparken. Manskören fortsätter skandera.

Konserten förblir slut.

Finito.

Efter kanske en timme, när publiken börjar tunnas ut kommer folkparksarrangören upp på scenen med ett fång blommor. Han ser helt obrydd ut. Går fram till micken och berättar att han vill tacka Ulf Lundell för den fina konserten. Han ropar på Ulf. Efter en stund kommer artisten, mot alla odds, upp på scenen och tackar och tar emot blomsterkvasten.

Surrealistiskt är bara förnamnet.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=k_V1BhZtrrA[/youtube]