Jag har sett Iggy Pop några gånger genom åren. Varje gång har det varit en upplevelse. Inte alltid rent musikaliskt men likväl en upplevelse. Vid varje tillfälle har han varit laddad så till den milde grad att hälften vore nog. Iggy är ett fradgatuggande rock´n roll monster som man bara måste älska.
Jag minns till exempel när han var förband till Bowie på Eriksbergsvarvet sommaren 1987 och kom instudsande på den gigantiska scenen som skjuten ur en kanon. Han hoppade fram till scenkanten, vrålade och föll handlöst rakt ner i gräsmattan. 3 meter längre ner. Lika snabbt var han dock uppe vid mikrofonen igen. Ännu mer laddad. Och rockade sedan arsel med en förstummad publik.
Tydligast kommer jag dock ihåg konserten i Brunnsparken i Örebro på våren 87. Jag och pojkarna hade lyssnat sönder Real wild child (Wild one), som anlänt på skivdiskarna året innan. Vi gillade Billy Idol som var cool i våra ögon och nu även Iggy som rockade i samma fåra. Trodde vi. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss den här kvällen.
Stärkta av cider och dextrosol stegade vi styva i korken allra längst fram. Vi parkerade oss i mitten framför scenen, 1 meter från Iggys mikrofonstativ. Trycket var hårt och kravallstaketet skar in i magtrakten. Ölskummet yrde i lokalen. Jeansjackor, skinbrallor och fjunmustacher trängdes bredvid oss. Folk var tokladdade. På gränsen till övertända. Jag rycktes med i vibben. Stod plötsligt också och hoppade och gapade som en fotbollsuporter som tittat för djupt i mjölhögen. Utan att riktigt förstå varför.
Så dundrar det hela igång. Volymen är så hög att trumhinnorna pekar rakt ut ur öronen, som två blindtarmar. Hade detta varit 2011 skulle arrangören fått livstids fängelse på studs. Jag befinner mig en meter från Iggy. Jag ser honom rakt i ögonen. Han är galen. På riktigt. Jag blir rädd. Men publiktrycket är så hårt att jag inte kan röra mig ur fläcken. Jag står med andra ord snällt kvar.
De bränner av den ena klassikern efter den andra Det är både Passenger, I´m bored och lust for life. Stället kokar.
Konserten börjar dra sig mot slutnummer. Det är ett break i en låt. Iggy står nu rakt framför mig. Precis på scenkanten. I bar överkropp. Såklart. Sträcker jag fram armen kan vi skaka hand. Den tanken slår mig dock aldrig. Han stirrar stint på publiken. Kastar micken över axeln. Harklar sig. Flera gånger. Och drar sen iväg en snorlobba på publiken. Och en till. Jag förstår noll. Jag tittar på Iggy som nu står som någon sorts Jesusfigur med armarna rakt ut och näsan pekandes mot himlen. ”Se upp!!” hör jag någon skrika. Jag duckar. Tack och lov. Ett regn av snorlobbor kommer nu flygande från publiken med sikte på artisten.
Jag är i chock.
När jag vågar sticka upp huvudet igen ser jag Iggy indränkt i publikens saliv, nu med byxorna nere vid knävecken körandes någon form av helikotern med ett stadigt grepp runt rodret. Han springer runt på det här sättet en stund och hetsar igång publiken till bristningsgränsen.
Precis innan det känns som att hela stället ska sprängas så formligen skjuter bandet igång real wild child. Det känns som om jag sitter inne i en flyplansmotor. Ljudet är öronbedövande. Och Iggy är vild. Han klättrar på högtalare. Han juckar på medmusikanter. Han ligger på golvet. River trumstativ. Och plötsligt slutar konserten. Pang boom. Bandet tackar och lämnar scenen. Till synes helt oberörda.
Publiken börjar släntra ut ur lokalen. Inte jag. Jag står kvar. Mina ögon är stora som tefat. Jag vet inte om jag ska älska eller gråta. Jag gör både och. För säkerhets skull.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=IbLRf0j80wU[/youtube]
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=rGDb8X8limY[/youtube]
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=z-X-MPAfD24[/youtube]
