Red leader dream
Jag tyckte väldigt mycket om Nina Kinerts förra platta Pets & friends, men frågan är om inte den nya Red leader dream är ännu vassare. Well.. bra som fan är det i alla fall. Missa inte!
Jag tyckte väldigt mycket om Nina Kinerts förra platta Pets & friends, men frågan är om inte den nya Red leader dream är ännu vassare. Well.. bra som fan är det i alla fall. Missa inte!
… sen jag satt i bilen (en svart Peugeot 405), den där morgonen på väg till ett möte i Karlstad. Som vanligt lyssnade jag på radion. Morgonpasset. På den tiden var det Tomas Tengby som programledde. Och just den här morgonen strax efter kl 8 så på’ade Tengby en ny svensk artist som hette Sara Isaksson och hennes första singel May. Man märkte att programledaren själv älskade den här låten, för han sa något i stil med
- Lyssna nu riktigt noga för det här är fantastiskt bra. Och glöm inte var ni hörde det först.
Själv svimmade jag nästan. Den där rösten. Magi. Och den där orgeln. Klassiskt.
Några månader senare gick jag och såg Sara på Studion(Nu nedlagd konsertlokal på S:t Eriks plan/Stockholm). Då svimmade jag på riktigt. Nästan. Live var det om möjligt ännu vassare. Jag har kvar konsertbiljetten. Den sitter inramad ovanför pianot i skrivarlyan.
Även om Sara inte nådde ut till den breda massan med sin platta så var jag verkligen inte ensam om att gå upp i brygga. Hela musiksverige stod på knä. Och inte minst andra sångerskor. Under de kommande åren så började alla låta som Sara. Eller försökte i alla fall. Inget ont i det, tvärtom. Men ingen nådde Isakssons höjder.
Nu var det längesedan jag lyssnade på plattan Red Eden. Men i går sprang jag på den på Spotify. Och jodå, magin är kvar. Och den där rösten får fortfarande tiden att stanna.
Eli kom precis utanför på min årsbästa-lista(både album och låt). Men när jag nu lyssnar igen känner jag att den nog borde varit med där uppe ändå. Well well.. Kolla in honom om du missat. Det är en grym platta. Och låten, ja den känns ju redan som en Motown-klassiker.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=J5_p3iLqChQ[/youtube]
En bok full med korrespondens mellan Eric Ericson och omvärlden låter kanske inte så kul. Men det är det. Jag lovar.
Ett exempel på stor humor:
(Brev till Kavli)
Kavli
Jag har vid upprepade tillfällen använt er naturella mjukost som hudsalva när min ordinarie hudsalva inte funnits tillgänglig. Jag har då smörjt in armar och delar av ansiktet. I samband med behandling med er produkt har jag fått utslag på armar och i ansikte. Jag är övertygad om att det är kemiska preparat i era produkter och anser att ni borde göra djurförsök omedelbart, eller ha någon form av varningstext på era förpackningar, liksom på cigarettpaket. I väntan på svar från er så undviker jag era produkter.
(Svar från Kavli)
Hej Eric!
Ursäkta att det dröjt med svaret men vi måste erkänna att vi inte riktigt visste vad vi skulle svara på en sån fråga. Vi finner det märkligt hur Ni använder produkten. Livsmedel i allmänhet avsett att förtäras inte för ”utvärtes bruk”.
Ifall Ni upplever obehag av att använda mildost som hudsalva kan vi bara rekommendera Dig att sluta använda den som det. Den har aldrig varit avsedd som hudkräm utan som pålägg.
Våra produkter består av, för livsmedel godkända råvaror och tillsatser, och anses helt ofarliga i dessa koncentrationer.
Har du ytterligare frågor är du välkommen att kontakta oss igen..
Boken heter alltså Korrespondens och är skriven av Eric Ericson och det är Kartago som gett ut den.
En av de där plattorna som jag nästan missade under året var Doug Paisley – Constant companion. Men bara nästan. Och det är jag glad för.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=dgJP_BmPX64&feature=related[/youtube]
Vissa dagar är Joni Mitchell den bästa medicinen. Mot allt. Idag är en sådan dag.