Lejon och Lamm

Grönt.

Jag ser ett hav av grönt när jag tittar ut genom fönstret.

Böljande sköljande grönt.

Träden har exploderat och det sista av natten rinner nu sakta av löv efter löv.

Kvarteret Folksången strålar av livskraft och hopp.

Till och med björken på andra sidan gatan, den som sett lite hängig ut, verkar ha rätat på ryggen och står nu stolt bland de andra stolta.

–

I går kväll släppte jag min nya singel.

Dansar med demoner.

Duetten med Toni Holgersson.

Kl 19:40.

Den 16:e maj.

–

Många plattor har jag varit med och släppt genom åren, men i går var nog den märkligaste.

Den mest ensamma.

Jag har alltid tänkt att skivsläpp är något festligt, något man gör tillsammans med övriga medverkande osv.

Och så har det varit de flesta gångerna.

Men inte i går.

–

1. Lägg upp länk på Soundcloud.

2. Gör en video (med stillbild på omslaget) för Youtube.

3. Tryck på publicera.

4. Länka till Facebook.

5. Invänta gilla-markeringar och eventuella kommentarer.

6. Skicka låten till Sveriges Radio.

7. Skriv en blogg.

8. Gå och lägg dig.

–

Det är så man gör nu för tiden. När man släpper skivor i periferin.

I tystnad.

I ensamhet.

I grönska.

Lyssna

Det är maj.

Det sprutar ut skivor.

Nya, gamla, bra, dåliga, intressanta, stökiga, lugna, vackra, smutsiga, svängiga…

Herregud, hur ska jag hinna med att lyssna på allt!?

Jag vet, jag gör ett blandband.

Och lägger det här för allmän beskådan.

Redan efter en takt in i Toni Holgerssons nya singel står det klart att det här kommer bli en ”vårplåga” i mina lurar. Någon visslar lite nonchalant, antagligen Toni själv, och det griper tag och målar upp så många bilder att det skulle kunna bli en hel långfilm.

Regissör: Woody Allen

Jag kan se Ewan McGregor, lätt rund under fötterna, vingla hem genom natten. Lycklig. Han har just följt kvällens date till dörren och nu är han på väg hem till sitt. Stan ligger tyst och stilla, solen är på väg att vakna och han bestämmer sig för att ta den långa vägen hem. Den över västerbron. Bara för utsiktens skull. Och hela tiden visslar han den där melodin.

BOOM!

Så effektiv är den, den där visslingen. Och den i kombination med omslagsbilden, där Stockholm står i bakgrunden och en artist med snälla ögon och hatt, ur fokus, i förgrunden.

MÅLGÅNG!

Lyssna här

–

Själv är jag, som jag tror att jag kanske berättat, i slutfasen av min nästa platta.

Franska Kyssar.

I går körde vi nattskift i studion.

Jag sjöng om en låt, vi spelade sexhändigt piano och vi bestämde oss för att det måste in lite blås på plattan.

Saxofon.

Typ en sån här .

Ja, det blir en sparka-arsel-platta den här gången.

Gasen i botten.

Retro.

Vintage.

Rötter.

Jag är så trött på ballader. På mina ballader.

Det ska rocka när jag lirar. Det har jag alltid tyckt.

Och nu mer än någonsin.

Dock.

Dock har det smugit sin in en ballad.

Bara piano och sång.

Tror att det är premiär för mig i den sättningen.

Därför kändes det ok att lyfta in den.

–

Plattan kommer släppas om en månad. Ungefär.

–

Låtar:

Franska Kyssar

Kom Kom Kom

Om Jag Ropar Efter Hjälp

Dansar Med Demoner feat. Toni Holgersson

Du Är Ingen

Brustna Hjärtans Land

När Simone Felice lirar med brorsorna i The Felice Brothers yr skummet i skäggen och det allsång-skrålas för fulla halsar och man kan se framför sig hur bandet likt Billy The Kid & Co drar mellan barerna med gitarrerna som vapen och mitt i de slagsmålsfyllda salongerna gör sig hörda med hjälp av jävlaranamma och ett helvetes drag.

När Simone går solo vandrar han åt precis motsatt håll. In i lugnet.

Och det känns så självklart.

På den här fullängdaren är det finstämda sånger, obefintliga muskler, akustiska sexsträngare, pianon och kritvita gospelkörer som gäller.

Och det är fullständigt bedårande.

Tragiska historier berättas i änglarnas rum.

Explosioner i ett hjärta.

Och Springsteen lär inte vara missnöjd.

Inte heller James Taylor och Neil Young.

Eller Cat Stevens.

Och definitivt inte jag.

Köp!

Paul Giamatti är en av mina ”all time high-favoritskådisar ”.

Han är liksom alltid bra i alla filmer han gör.

Osympatisk, oattraktiv och sur men ändå totalt likeable.

Han är en sån där skådis som man kan välja film efter.

Är han med så är det bra.

Alltid.

–

Jag såg Barney’s Version i går.

Och herreminskapare!

Fattar inte varför jag inte sett den tidigare.

Det här är ju något av det bästa jag sett.

–

Giamatti briljerar.

Manuset är en fest.

Dustin Hoffman är så charmig att man vill äta upp honom.

KÄRLEK!

–

Som jag skrev i bloggen i går så hyrde jag denna i videoaffären och att den inte ska lämnas tillbaka förrän kl 18 i eftermiddag.

Det betyder att jag kan se den minst en gång till i dag.

Det kommer jag göra.

Lätt.

Och filmmusiken är förstås också utsökt

Donald Duck Dunn 1941 – 2012

Jag möts denna morgon av ett sorgens budskap.

Ännu en av de allra största har plockat ner skylten. Ännu en.

Jag kände honom förstås inte personligen men de flesta plattor han basat på har jag lyssnat och levt med så länge jag kan minnas.

Och älskat dem sönder och samman.

De där plattorna kommer förstås aldrig försvinna.

Men nu står det klart att några fler mästerverk från Mr Ducks fingrar kommer det inte bli.

Sorg.

Asså, den här diskografin! 

Har tänt grillen.

I spöregn.

Väntar nu på rätt glöd.

Funderar.

Vi drack skumpa i går. Obladoo-redaktonen.

Det blev sent.

Vi var stolta. Vi är stolta. Och glada.

Tog sovmorgon i morse.

Hoppade frukosten.

Skrev några rader på ”Jimmy och Gus”.

Åkte och hyrde en film.

Barney’s Version

Det måste vara 10 år sedan, senast jag hyrde en film.

78:-

Återlämnas senast kl 18:00 i morgon.

Satan vad det regnar!

Fläskfilén ligger i marinad.

Ugnen står på 220 grader.

Salladen är skuren.

Och på stereon sjunger Rod.

Lyssna på Spotify

Synopsis:

Jimmy och Gus hette två slashasar som härjade i mina hoods när jag växte upp.

De var två småkriminella snubbar som gillade jazztobak och musik. Och fotboll.

Och sen såg de ut som två av medlemmarna i bandet The black Crowes, 20 år innan bandet ens fanns.

De var alltid snälla mot oss kids.

Och vi såg upp till dem.

Dock inget vi sa till mamma..

Jag har länge undrat hur det gick för de där två.

I går fick jag svaret.

I dag kämpar den ena med att hålla sig ren, medan den andra stövlat djupare ner i träsket.

De hatar varandra.

Men de kan inte låta bli att umgås.

–

Ja, det där måste såklart bli en låt.

Och den kämpar jag med om nätterna.

Den blir bra.

Och lång.

Minst 10 minuter.

–

Inspirationsmusik:

Lyssna på Spotify

Det var strejkartider på bilprovningen i går.

Eller, jag var där kl 13 och kl 16 gick de ut i strejk.

De var med andra ord ganska stressade när jag skuttade in med min pärla.

10 minuter senare. Godkänd utan anmärkning.

Halleluja!

–

Och i morse sken solen.

Och sjön låg spegelblank.

Och träden stod tysta och starka.

Och koltrasten åt mask

Och jag kände mig utvilad för första gången på flera veckor.

Halleluja!

–

The soundtrack of the day är de första tre låtarna på Eddie Hintons – Letters From Mississippi.

Omochomochomochomigen.

Halleluja!

Lyssna på Spotify 

Regn.

Gråkallt.

Nordan.

Ja, det är Joe Nolan – Väder i dag.

Och så ska jag besikta bilen.

Magen säger att det kommer bli nedslag på två helpajiga stötdämpare där bak. Men vi får se.

Joe Nolan är från Kanada.

Det är typ allt jag vet. Om honom.

Och att det här är en perfekt platta för en dag som denna.

–

Jag har problem med sömnen igen.

Låg vaken mellan kl 01:00-04:00 i natt.

Och natten innan sov jag inte en sekund.

Det håller inte.

–

Är i slutfasen med inspelningarna av min nya platta.

”Franska kyssar”.

Den här gången är det gasen i botten som gäller igen.

Slut på ballader. Trött på ballader.

Mina egna alltså.

–

Men Joe Nolan var det ja, där har ni dagens bulleye!