Lejon och Lamm

Sitter på altanen.

Luften är ljummen.

Det susar i de nyexploderade träden.

Fåglarna sjunger för full hals.

Himlen är jämngrå och full av regn.

Och gräset växer så det knakar.

–

Tog sovmorgon i morse.

För första gången på månader.

Steg upp vid 9:30 och kände mig som en ny människa.

Lite starkare.

Lite bättre till mods.

Lite hungrigare.

Nu jävlar kör vi, liksom.

–

Har funderat på det här med podcast i några månader nu.

Kanske skulle även jag dra igång en sådan.

Gillar formatet och tycker att jag hittat ett hålrum som skulle kunna fyllas.

Snackade därför med en kompis i ärendet igår.

En tänkbar kandidat att podcasta med.

Hon är På.

”Om hon inte måste vara så jävla PK”.

Det måste hon inte.

Tvärtom säger jag.

Så.

Vi får se.

Kanske  trampar jag igång en podcast till hösten.

Arbetstitel: Långskånk

–

Har brottats med det här med singlar så länge jag kan minnas.

Har alltid gillat formatet.

Men inte velat snöa in där.

Det finns ju så galet mycket liksom.

Har sådeles inte köpt så många i mitt liv.

De flesta jag har är från 80-talet och inhandlades i syfte att få folk att dansa.

Ja, jag lekte DJ på fritidsgårdarna i Västmanland när jag var liten.

Men.

För ett par veckor sedan kunde jag inte motstå längre.

Några fina 45:0r från Stiff låg plötsligt framför mig och jag blev en svag människa.

Och nu står de där i prydliga rader  i hyllan och bara väntar på att bli spelade.

Och spelade har de blivit.

Senast var Wreckless Eric.

Whole Wide World.

Från -77.

En fantastisk liten poplåt.

Med ett stenhårt sound.

Proddad av Nick Lowe.

Förstås.

–

K ligger vid mina fötter.

Dyngsur.

Och lycklig.

Han badade i sjön för en stund sedan.

Ungefär 100 ggr.

Han gillar att bada.

Det gör inte jag.

Karin Dreijer är en fantastisk sångerska.

Och en minst lika makalös kreatör, låtskrivare, varumärkesbyggare och gränstänjare.

Jag kom i kontakt med henne någon gång på nittiotalet via Rod Stewart-tolkningen Baby Jane.

Och föll pladask.

När sedan Deep Cuts landade på diskarna stod jag på barrikaderna och skrek att det var den bästa svenska plattan någonsin.

Det tycker jag fortfarande.

Men allra mest tycker jag om hennes Fever Ray.

Ett fullständigt knäckande album.

Och när jag såg Fever Ray live trodde jag att jag skulle dö.

En mer fulländad konsert kommer jag kanske aldrig få uppleva igen.

–

Igår kväll satte jag mig på tunnelbanan och åkte ut till Alby och arenan Hangaren.

En oerhört upphaussad The Knife-konsert stod på agendan.

Och redan på vägen dit blev jag glad.

Förvirrade och lite skraja hipsters i förorten.

Stor humor.

–

Konserten då.

Det är mörkt.

Blått och rött.

Ett tiotal personer på scen.

I glittriga kläder med huvor.

Skumma instrument.

Hög volym.

Basregistret är så tungt att det kan skicka hjärtat ur sin rytm.

I princip spelas enbart låtar från nya plattan.

Det är trummor.

Det är Bollywood.

Det är Humor.

Det är allvar.

Det är eld.

Det är is.

Och vi står där och gapar.

Och undrar.

Och häpnar.

Och letar efter Karin.

Ja, det är inte helt självklart att hon ens finns på scenen.

Men jag tror nog jag upptäckte henne, trots maskeringen.

Olof (DJ Coolof) däremot var nog inte på plats.

Eventuellt dök han upp på en videoskärm i slutet av konserten.

I peruk, lösmustasch och sjuttiotalsbrillor.

Men jag är osäker på om det var han.

–

–

Gled in på en av stans skivaffärer här om dagen.

På jakt efter Tom Petty-singlar.

Det var jag och två personer till i lokalen.

En av dem var Michael Cera.

Ja, skådisen.

Vi blev stående bredvid varandra.

Bläddrande i vinylbackarna.

Han vänder sig mot mig och frågar om jag har några tips på någon ”Cool Swedish music”.

Jag funderar.

Tomas Ledin passerar genom huvudet men jag klämmer till med Johnossi.

Han blir glad, tackar och plockar den och en TSOOL.

Så nu vet ni det också.

–

På vägen hem från konserten noterar jag att en av våra bästa programledare också varit där.

Han verkar upprymd.

Och pratar med stora gester.

Vi går sida vid sida genom natten.

Men sen viker han av mot parkeringen.

Jag går mot tunnelbanan.

Och kan inte låta bli att slänga ett öga på hans skinnbrallor.

–

Jag är tillbaka till 1981 igen.

Det där magiska året då det släpptes så vansinnigt många bra plattor.

Den här gången har jag landat i England.

I London.

Hos Rupert Hine.

Immunity heter plattan och det är många år sedan vi morsade på varandra senast.

Har lyssnat på den om och om igen idag.

En strålande platta.

Då och nu.

Där singeln Misplaced love lyser allra klarast.

När Marianne Faithfull smyger in i sticket då rister det till längs ryggraden.

Annars kanske Rupert är mest känd som producent.

Tittar man igenom listan över plattor han proddat är det fan omöjligt att inte bli impad.

Ett axplock:

Kevin Ayers – The confessions of Dr Dream and other stories

Tina Turner – Private dancer

Howard Jones – Action replay

The Waterboys – A girl called Johnny

Stevie Nicks -The other side of the mirror

Suzanne Vega – Songs in red and grey

Teitur – Poetry & aeroplanes

Som soloartist hände det dock inte riktigt.

Några mindre hits och ett tiotal plattor.

Inte kattskit.

Men heller inte någon kioskvältare.

Med andra ord perfekt för en sån som jag.

En relativt orörd godispåse att frossa i sig från.

Mumma!

–

Hade trettio saker som skulle göras idag nerskrivna på en lista.

Tittade på listan med förakt igår kväll.

Nu har tisdagen snart avverkats och bara två saker återstår på listan.

Med andra ord är jag värd pizza till middag.

–

Skrev en ny låt i natt.

Med vintertema.

Den liksom bara knackade på dörren och krävde att den skulle bli skriven.

Så, sagt och gjort.

–

The Knife lirar i ”stan” på torsdag.

Jag tänkte gå dit.

–

Och regnet strilar ner.

K ligger med nosen ute på altanen och resten av kroppen på parketten inomhus.

Han sover.

Blöt i halva ansiktet.

Helt omedveten om att familjen koltrast sitter i rhododendronbusken två meter från honom och pekar finger.

Obrydd.

Trygg.

Avslappnad.

I nästa liv ska jag bli hund.

Japp.

Så får det bli.

Var ute på ön i helgen och öppnade för säsongen.

Det betyder:

Lagt i båt, huggit ved, skrapat fönster, krattat, dragit ris, solat, druckit vin, tvättat, lagat mat, lyssnat på havet, samtalat, fiskat, planterat, bastat, badat..

Ja, jag badade såklart inte.

Det var 8 grader i vattnet.

Med andra ord omänskligt.

Men.

Jag älskar det där stället.

Har varit därute i snart femton år nu.

Det är som en batteriladdare.

Oftast är jag helt slut när jag kommer hem, men samtidigt full-laddad för nya äventyr.

–

–

Har lyssnat på Johnossis senaste singel på repeat de senaste dagarna.

Gillar.

Foo Fighters-rock med en sjukt smittande pianoslinga.

–

Annars har det varit bråda dagar den senaste tiden.

Lansering av vinylsamlaren .

Och min lilla skivaffär, som rullar på som fan (tjoa till på min FB-sida eller via mail om du är intresserad så ska jag bjuda in dig i världens hemligaste FB-grupp).

Skrivit lite också.

Musik och bok.

Det går framåt.

Men ganska långsamt.

–

Tror ni att jag har en snygg bränna efter att ha varit så snillrik ute på ön att jag sprang omkring med mössan på svaj?

–

Köpte en förstärkare idag.

Till gitarren.

Det var längesedan sist.

Närmare bestämt 1987.

I Filipstad.

En Fender.

Och det blev det nu också.

Ja, jag tänkte att jag ska börja spela elgitarr igen.

Känns liksom rätt nu.

Ska bara hitta en ny gitarr också.

Alltså ny för mig.

–

Min relation med Johnossi har varit allt annat än kärleksfull.

Ignorans är nog det bästa ordet.

Har inte hajat.

Inte velat.

Har fått för mig.

Antagit.

Så släpper de  Gone forever.

Och jag är golvad.

Lite ljummet inställd tog jag i fredags pendeln ut till Solna för att spana in Bruce årgång 2013.

Har sett honom varje gång han varit här sedan 1985.

Minst en gång per tillfälle.

Tror vi snackar om totalt c:a 15 gånger.

Och de flesta har varit obeskrivligt svettigt bra.

Men.

Av någon anledning har dock mitt brinn för att se honom live falnat lite de senaste åren.

Och i år köpte jag biljetterna lite med en jäspning.

”Ja ja, det är klart att jag ska se Springsteen, men jag har ju sett honom så många gånger så jag vet exakt vad jag får och för varje gång blir han lite sämre än gången innan, so whats the point liksom..”

Nåväl.

Konserten börjar lite så där dagen efter segt.

Alla låtarna går lite för långsamt och publiken beter sig 08-avmätt.

Armarna i kors och avvaktande blick.

Men.

Så.

Kommer.

Bomben.

De tänker lira hela Born to run från start till mål.

Jag svimmar nästan.

Är tvungen att sätta mig ner när pianointrot till Thunder Road rullar igång.

Det är nästan för bra för att vara sant.

Och när de några låtar senare exploderar i Backstreets, då brister det.

Tårarna kommer.

Så makalöst bra.

Och Meet Me Across The River knäcker.

Och Jungleland.

Ja.

Och när de lite längre fram i konserten gör Spirit In The Night som en svällande gospelhyllning till The Big man.

Ja, då sköljer de stora känslorna in.

Jag tänker på den vidriga hösten.

På tomheten.

Och saknaden.

Huh.

Men resten av konserten blir ett fyrverkeri i happy rock’n roll.

Sånt som Springsteen är bäst i musikhistorien på.

Ja, och då åker mungiporna uppåt igen.

Och där stannar de kvar i flera dagar efter jag den där natten lämnat Solna.

–

Och så här med några dagars distans kan jag konstatera att Springsteen är i strålande form.

På alla tänkbara sätt.

Inte minst sångmässigt.

Kan nog sträcka mig till att säga att konserten i fredags var den bästa jag sett med honom på hela tvåtusentalet.

Så det så.

–

När det gäller ljudet i arenan.

Och.

Transporten till och från.

Well..

2013.

Sista kvällen i april.

–

Jag minns när Valborg var en självklar anledning till att partaja som att det inte fanns någon morgondag.

När vi skrålade till Perssons Pack.

Drack fulsprit i ölsejdlar.

Slogs med knytnävar och fick läpparna spräckta.

När vi stal kyssar från de vackraste.

Och rumlade hem genom skogarna när morgonsolen vinkade natten adjö.

Det var tider det.

–

I kväll sitter jag på altanen i mörkret.

Ensam.

Stryker mig själv över den gråsprängda hakan.

Hör hur svunnen ungdom springer åt motsatt håll.

Röken ur munnen är påtaglig och blågrå till färgen.

Händerna är som isbitar.

Jag ryser till när luften letar sig ända in till oskyddad hud.

Och horisonten stirrar hotfullt i mina glansiga ögon.

Anar jag ett hånskratt från trädsiluetterna?

Försöker skingra tankar och fokusera.

Går sådär.

Fortsätter att brottas med nu och då.

I umgänget fyller vissa fyrtio och andra ska gifta sig.

Barn kommer till jorden.

På olika sätt.

En del älskande får kämpa.

Andra säger oops!

Och vi stressar oss genom tillvaron.

Där ingen verkar ha tid att leva längre.

Alltså på riktigt leva.

Det är hela tiden något som måste.

MÅSTE.

Hatar det ordet.

MÅSTE.

Usch!

Och vi rymmer i våra intressen.

Famlar efter de sista kolbitarna som fortfarande glöder.

Vi försöker desperat att blåsa liv i elden igen.

Vissa lyckas.

Andra ger upp.

Och bara falnar bort i väntrummet.

–

Själv tillhör jag fortfarande skaran som ligger där på knä och med alla tänkbara medel försöker att hålla elden vid liv.

–

Lämnar altanen och går in i värmen igen.

Lägger nålen på en platta från 1981.

New Musik.

Öppnar en öl.

Svarar på ett sms från en gammal vän.

- Fan vi borde ses över en öl snart!

- Det borde vi verkligen. Åren går och vi blir ju liksom inte snyggare.

Höjer volymen.

Gillar den där plattan.

Tror att genren är new wave.

Syntar, poplåtar, men fortfarande lirat.

Engelsmän.

Mesigt men ändå svintufft.

–

Tänker på FH.

Och BA.

När de började slåss i taxin på väg hem från klackar i tak.

Har för mig att det var en Valborg.

För länge länge sedan.

Sven Zetterberg hade lirat.

Vi hade druckit.

De hamnade längst bak i taxibussen.

Jag satt i sätet framför, mitt i mellan A och A.

Tjoff!

Aaaargh!

NUUU JÄÄÄVLAAAAR!

Fullt slagsmål utbröt bakom oss.

Jag skrattade.

Tjejerna skrek.

Chauffören tittade i backspegeln, men fortsatte obekymrat att köra.

Ett världskrig pågick i baksätet.

Jag skrattade fortfarande.

Paw!

Bouf!

Klatsh!

Sen blev det plötsligt dödstyst.

Jag vände mig om och såg FH fumla omkring nere på golvet.

- Linsen! Jag har tappat linshelvetet!

BA slickade blodet från knogarna och böjde sig sedan ner för att hjälpa FH att hitta sin lins.

Det var tider det.

Klockan ringde prick 05:00.

Jag hoppade ur sängen med ett leende på läpparna.

Kastade mig på golvet och gjorde 100 armhävningar och fem gånger så många situps.

Därefter gick jag ut i köket och bakade frukostbröd av surdegen som jag satt för några veckor sedan.

Eller.

Först städade jag hela huset.

Och gick en runda med hunden.

Sen.

Så.

Och medan brödet gräddade i ugnen drog jag på mig träningskläderna och passade på att springa en halvmara.

På 1:25.

När jag kom hem skrev jag en låt.

Målade om ett rum.

Och sen käkade jag frukost.

Mätt i magen skuttade jag ut i bilen och styrde kosan mot Linköping.

Närmare bestämt Cupolen i Linköping.

Där det vankades skivmässa.

Ja, med bilen sprängfylld med det svarta guldet skar jag och J oss genom landet med en otroligt vacker vårmorgon som kuliss.

Okej, det där var kanske en överdrift.

Men.

Jag gick upp kl 05:00 och jag har varit på skivmässa idag.

I Linköping.

Det är i alla fall med sanningen 100% överensstämmande.

Och hem har jag nu kommit.

Lite trött.

Men glad.

Fick ju med mig Candi hem.

Candi Staton.

Och tro mig, vi kommer aldrig skiljas åt.

Nä, nu är det jag och Candi.

Forever.

1959 frånskrev sig Richard Berry rättigheterna till alla sina låtar.

En av dem var mästerverket Louie Louie, som måste vara en av världens mest inspelade låtar.

Med andra ord en ett öre i Richards ficka.

1980 löpte rättighetsavtalet ut och han fick åter tillgång till sina låtar.

1997 la Berry näsan i vädret för gott.

Men 1983 släpptes en samling.

Som jag hoppas att han tjänade en säck med guldmynt på.

Den har jag lyssnat på idag.

Svinhögt.

Alltså.

Vansinnigt högt.

Ja.

Kriminellt högt.

Det är skivaffärernas dag idag.

Record Store Day.

En viktig dag.

På alla möjliga sätt.

Fest och leenden i en branch som sitter på ett isflak långt ute i söderhavet.

Det behövs.

Verkligen.

Jag gjorde en lov ute på stan och det var fan som på det glada 80-talet.

Varenda skivaffär var fullpackad med glada människor.

Livemusik och det handlades som om det inte fanns en morgondag.

Underbart!

Tänk om bara tio procent av dagens alla glada trampar igång sitt musikägande igen.

Ja då skulle bland annat jag garanterat börja släppa plattor på riktigt igen.

Lovar.

I alla fall.

Själv bidrog jag med öppet hus i min lilla skivaffär.

Under lite mer modesta former.

Men folk tittade förbi, bläddrade och lämnade leende med påsar i nävarna.

Jag älskar att sälja plattor. Att få rekommendera. Att få säga: Nja.. den där kan du nog hoppa över.. Ta den här istället..

Såklart köpte jag själv några plattor också.

Bland annat en Ry Cooder från 1977.

Showtime.

Det är en liveplatta som får mig att befinna mig på den där klubben där den lirades in för nästan 40 år sedan.

Galet bra!

Och jag som tycker sisådär om just liveplattor, ja, jag faller pladask ner i parketten.

Det är soul.

Det är blues.

Det är cajun.

Och det är så nära.

Så på riktigt.

Så rakt in i hjärtat.

Så..

Jag måste lägga mig ner.

Vi hörs!

Hej!

Förra året släppte Peter Morén plattan Pyramiden.

Lite i skuggan.

Namn som Krunegård och Hellström har ju liksom prenumererat på strålkastarljuset i genren och väldigt få lyckas pressa sig in med en tå på den där lilla lilla ytan.

Morén är ett exempel på en som hamnade i skuggan.

Och det finns andra.

Och detta trots overkliga framgångar med sitt band Peter Bjorn och John.

Hur som så är Pyramiden en riktig liten guldklimp till platta.

Som ni verkligen inte bör missa om ni gillar kvalitetspop på svenska.

Tobias Fröberg har proddat och musikereliten är på plats.

Och låtarna sitter som boxningsslag.

Tjoff! Smack! Buff!

Och texterna är rakt igenom mästerliga och egensinniga.

Själv hade jag helt missat den här plattan.

Helt.

Det var tack vare en polare som kom förbi med den för några dagar sedan.

Och nu kan jag inte sluta lyssna.

Tack Ola!

Tack Peter!