Låt: Astrologen Artist: Magnus Uggla Skiva: Välkommen till Folkhemmet (1983) Text & musik: Magnus Uggla Lyssna på Spotify
Magnus Uggla är väl mest känd för lättare humoresker som ”IQ”, ”Fyra Sekunder”, ”Fula Gubbar”, ”Kung i baren”. Men han har även visat att kan vara ”seriös”. Att han i sina bästa stunder är en bra låtskrivare råder det inga tvivel om. Som på Välkommen till Folkhemmet, från 1983 (med ”IQ” som den stora hiten), som avslutas med den lilla melankoliska pärlan ”Astrologen”. Uggla skrev den enligt uppgift efter att ha varit tillsammans med en kvinna som var intresserad av astrologi. Han ville egentligen att Agnetha Fältskog skulle sjunga duett, men hon var upptagen med att spela in sin egen Wrap your arms around me så han vågade inte störa. Det är en osedvanligt känslig och ärlig text för att vara Uggla. Först får vi veta att astrologin tyder på att det handlar om den eviga kärleken med kvinnan i fråga:
Så du är en tvilling, jag visste det, det såg jag nästan direkt. Styrd utav Solen och Mars kan jag se vi är så gott som redan släkt!
Refrängen visar vad sångaren känner:
Du är den vackraste jag mött inte påmålad och falsk som andra du har väckt upp det jag trott var dött och när du har mej när jag tar dej din hungrande kropp får frid bortom all rum och tid.
Men sen, i sista versen, får vi veta hur det går. Nu har han lämnat astrologin och gått vidare till nummerlogin och enligt siffrorna kommer förhållandet aldrig att funka – alltså tvärtemot vad astrologin sa:
Jag har gått över till nummerologi och räknat ut vår romans vi två vi bildar en vådlig kemi utan skuggan av en chans. Det står du är stabil, att jag är svag, labil, en nattsvart framtid nummerologen spår om vi inte skilda vägar gå.
En av Ugglas bästa melodier, hans kanske bästa text och summasummarum – en av Ugglas bästa låtar.
Låt: Den öde stranden Artist: John Holm Skiva: Sordin (1972) Text & musik: John Holm Lyssna på Spotify
John Holm började sin bana i gruppen Underground Failure (där en av medlemmarna för övrigt hette Stefan Wermelin). 1971 debuterade Holm solo med ett par singlar och 1972 kom första LP:n Sordin, som innehåller klassiker som ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”, ”Långt bort härifrån” och dagens gråtalåt ”Den öde stranden”. I bakgrunden hör vi bland annat Marie Bergman på sång och Rolf Wikström och Kenny Håkansson på gitarr. Det är en av de rockigare spåren på Sordin, men ändå andas den ett stillsamt vemod, främst genom gitarrslingan och texten. Vi befinner oss i det där skedet av året när man plötsligt får den där obehagliga förnimmelsen att sommaren är slut och vi står inför en lång tid av tilltagande mörker – kvällen blir kallare och sommargästerna åker hem.
Sommaren dör det är därför jag är ledsen ikväll. Sommaren dör det är därför jag är ledsen ikväll. Jag kämpar vid dess sida, men hösten känns i kvällningen. Öde strand möter vågen när den slår mot land. Öde strand möter vågen när den slår mot land. Kvar finns inga sommarbarn bara fiskaren med sitt garn.
Sommarbarn, sommarbarn, aktar sina ben. Sommarbarn, sommarbarn, aktar sina ben. Hon blir rädd och våg blir kall blir då rädd för vågens svall. Mitt kärleksbarn tar med sej sommaren när hon far till stan. Mitt kärleksbarn tar med sej sommaren när hon far till stan. Kvar blir bara ensamhet, ensamhet och enslighet.
Icke förvånande har många artister spelat in denna låt, bland annat Per Gessle på sin första soloskiva och med Gyllene Tider, som här, under Återtåget 1996. Då var ”Den öde stranden” 24 år – nu har den faktiskt hunnit bli prick 40. Men än skapar den känslor varje gång jag hör den.
Låt: Goodbye Artist: Steve Earle Skiva: Train A Comin’ (1995) Text & musik: Steve Earle Lyssna på Spotify
Efter att ha släppt skivan The Hard Way 1990 dröjde det ända till 1995 innan Steve Earles nästa studioinspelade skiva kom. Anledningen var helt enkelt att hans liv gick åt skogen. Ett häftigt turnerande och vilt leverne (det hörs tydligt på liveskivan Shut Up And Die Like An Aviator) åkte han i fängelse för drog- och vapeninnehav. Fängelsetiden blev en väckarklocka, och när han kom ut gav han snabbt ut en ny skiva, i februari 1995 som fick namnet Train A Comin’. Den bestod av några covers, några låtar ur sin egen katalog, samt några nyskrivna sånger. En av de nya, som Earle själv sagt var ”the first song I wrote clean”, är ”Goodbye”.
Det är en sång om förlorad kärlek. Rätt enkel, men ack så effektiv. Han knyter det till den kvardröjande frågan om de i alla fall tog farväl? Dessutom knyter den återkommande an till vad som verkar ha varit en väldigt speciell tid tillsammans i Mexiko. Earle lyckas verkligen fånga den sorgliga men varma känslan av förlorad kärlek.
I only miss you here every now and then like the soft breeze blowin; up from the Caribbean. Most Novembers I break down and cry. But I can’t remember if we said goodbye.
But I recall all of them nights down in Mexico one place I may never go in my life again. Was I just off somewhere just too high? But I can’t remember if we said goodbye.
På Train A Comin’ medverkar Emmylou Harris. Dock inte på just ”Goodbye”. Däremot har hon gjort en egen version av den på Wrecking Ball. Och här är hon också med.
Låt: Visa från Utanmyra Artist: Jan Johansson Skiva: Jazz på svenska (1963) Text & musik: Trad/Olof von Dalin+Björn Lindroth Lyssna på Spotify
Som 50-jubileum här på Gråtalåtar blir det en av de vemodigaste gråtalåtarna vi har här i landet. Det handlar givetvis om ”Visa från Utanmyra”, som ursprungligen är en gammal traditionell folkmelodi från Dalarna, som i efterhand blivit begåvad med två olika texter; en som heter ”O tysta ensamhet”, skriven av Olof von Dalin på 1700-talet och ”Visa från Utanmyra”, skriven av av Björn Lindroth, på 1900-talet. I von Dalins text greppar man sorgsenheten bäst:
Det är den tyngsta sorg som jorden månde bära att man skall mista bort sin allra hjärtans kära. Det är den tyngsta sorg som solen övergår att man skall älska den man aldrig nånsin får.
Jan Johansson spelade in sin kända version till den tredje skivan Jazz på svenska som kom 1964. Aldrig någonsin har det svenska vemodet, granskogen, ensamheten, solnedgången, myggsvärmarna och längtan sammanfattats bättre. Det är en fullständigt genial inspelning, som ständigt stannar tiden och öppnar dörrar till evigheten. Johansson fick en alltför kort karriär; han dog i en bilolycka 1968. Han hann med en del i alla fall; bland annat är det han som skrivit melodin till ”Här kommer Pippi Långstrump”. Hans söner har för övrigt gått i sin faders fotspår; sonen Jens har spelat med Yngwie Malmsteen och Dio och Anders har spelat med Yngwie Malmsteen och Hammerfall.
Låt: Grimasch om morgonen Artist: Cornelis Vreeswijk Skiva: Ballader och grimascher (1965) Text & musik: Cornelis Vreeswijk Lyssna på Spotify
Cornelis Vreeswijk skivdebuterade 1964, och under loppet av ett år gav han sedan ut tre LP-skivor; Ballader och oförskämdheter, Visor och oförskämdheter och Ballader och grimascher. Skiva nummer tre, som kom 1965, innehåller klassiker som ”Sportiga Marie”, ”Ballad om censuren”, ”Horoskopsvisan”, ”Lasse Liten blues” och ”Jultomten är faktiskt död”. Och så en av Vreeswijks allra finaste sånger, ”Grimasch om morgonen”. För mig är det en uppriktigt självmedveten och desperat sång om stor kärlek – och ännu större svartsjuka. Det börjar idylliskt
Nu faller dagg och nu stiger sol men det kan du inte höra. Du ligger utan blus och kjol med läpparna mot mitt öra.
Men redan i vers två börjar det låta annorlunda, skuggor som letar sig in i sovrummet
Men lyckan har en förgiftad tagg som man bör noga undvika. Hon stannar gärna i några dar men när du vill hålla henne kvar blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.
Det verkar som att Vreeswijk resonerar med sig själv; han är medveten om sin svartsjuka och vad den resulterar i – hon blir ledsen och han blir sur och bitter. Hans strategi, i alla fall i teorin, är att låta tiden ha sin gång, inte skynda och att lita på kärleken. I praktiken innebar det nog oftast att hans kvinna skulle lita på kärleken och vara trogen. Inte han.
Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt. För om man dricker det utan sans förlorar det sin forna glans och du får kvar en tom flaska och bittra tårar och aska.
Låt: Ice Artist: Daniel Lanois Skiva: Acadie (1989) Text & musik: Daniel Lanois Lyssna på Grooveshark
Kanadensaren Daniel Lanois är kanske mest känd för att ha producerat andra artister och har på sin meritlista skivor som U2:s The Unforgettable Fire, The Joshua Tree m fl, Peter Gabriels So, Robbie Robertsons Robbie Robertson, Bob Dylans Oh Mercy och Time Out Of Mind, Emmylou Harris Wrecking Ball och senast Neil Youngs Le Noise. Men han har också en egen karriär, om än något i skymundan. På första soloskivan Acadie, som kom 1989, finns stämningsfulla ”Ice”. Det är en sån där låt som alltid rycker tag i mig och förflyttar mig till andra världar. Den påminner i ljudbilden lite om Bo Hanssons Sagan om ringen. Det är dimmiga hedar, fullmåne, prasslande grenar, porlande bäckar, gröna ängar, vita enhörningar och ljudet av hästhovar i fjärran.
Yes it’s cold by the river where you lay. In this godless place I kneel down and I pray. God help us through the night. God help us through the night.
Låt: Förlåt mig Artist: Ronny Carlsson Skiva: Nattljus (1983) Text & musik: Ronny Carlsson (sv text)/Bob Dylan Lyssna på Spotify
Om Ronny Carlsson vet jag inte mycket. Skånebaserad, spelade i Rockamöllan och Onna Taas Band i slutet av 1970-talet, och tillhörde Peps Perssons kollektiv som också producerade ett par skivor. Unnder 1980-talet gav han ut några soloskivor – men har väl i det närmaste glömts bort. En merit är att Östen Warnebring sjungit in hans ”Visst är det sant”. Carlsson har en mycket uttrycksfull röst som besitter en ruffig patina, färgad av livet.
På Nattljus, från 1983, hittar vi ”Förlåt mig”, en underbart sorgsen sång till kärleken. Förlagan är Bob Dylans ”Mama You´ve Been On My Mind”, men Carlsson försvenskar den med den äran.
Ensamhetens vindar blåser hårt och kallt så länge du inte finns här. Var finns du nu ikväll, finns du hos nån annan eller tänker du på mig? Förlåt mig det var aldrig menat så.
Under 1990-talet kom det så ett livstecken i form av en ny skiva och en samling, men sedan har det varit tyst från Ronny Carlsson, även om det ryktas om ännu en comeback. Han har en alldeles egen stil, vilket vi kan se i detta klipp från 1980-talet.
Låt: Hearts and bones Artist: Paul Simon Skiva: Hearts and bones (1981) Text & musik: Paul Simon Lyssna på Spotify
Efter Simon and Garfunkels succéspelning i Central Park 1981, var en återförening även på skiva aktuell. Den skulle heta Think Too Much, men den blev aldrig av. De blev osams igen. Istället blev det slutligen en soloskiva med Paul Simon, som fick namnet Hearts and Bones och kom 1983 – en av Paul Simons mest underskattade skivor. Titelspåret är ett av Paul Simons absoluta mästerverk; en sorglig och vacker sång om ett förhållande som håller på att gå i kras. Men sångaren är inte bitter, det är i stället en väldigt vacker och respektfull skildring av kärlek, fina minnen och en sorts motvillig insikt att det inte funkar. Textraden ”one and one-half wandering Jews” refererar till Simon som jude och frun som halvjude. Dessutom var de från varsin sida av USA, och hela förhållandet sammanfattas perfekt:
One and one-half wandering Jews returned to their natural coasts to resume old acquaintances step out occasionally and speculate who had been damaged the most.
Hur stor kärleken är, och här verkar den vara väldigt stor, vet man ibland med sig att det helt enkelt inte funkar. Av olika anledningar. Paul Simon upplever det och har förmågan att beskriva det. Den balanserar hela tiden mellan att vara för personlig och för allmängiltig – resultatet blir ett knytnävsslag i magen. Kärleken är inte alltid rättvis.
Låt: Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad) Artist: Lasse Tennander Skiva: Rötter (1985) Text & musik: Lasse Tennander Lyssna på Spotify
Lasse Tennander har en lång karriär som låtskrivare, artist, uttolkare och musiker. I grunden är han låtskrivare, och det också som sådan han började; bland annat för Peter Lundblads tidiga skivor. Han har ihärdigt under årens lopp dokumenterat Sverige från sin utgångspunkt; en sorts fortlöpande och unik beskrivning av ett land. Ibland har han varit lite frånvarande, Tennander, eller om det kanske är vi som varit det, men han har lämnat några klassiker efter sig, som ”Ska vi gå hem till mig”, ”Rötter”, ”Lisa Lisa” och så dagens gråtalåt, ”Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad)”.
Jag avundas alla Stockholmare som har en så fantastiskt fin sång om sin stad. I sången blandar han nutid med svunna tider på ett genialt sätt – det känns som att Bellman går bredvid honom, och mig, under en Stockholmspromenad en ljummen junikväll. Tiden löses upp och det som återstår är stadens gator, dofterna, ljuden – och detta obegripliga att vara människa. Det är en sån där låt som man kan höra gång efter gång, och ändå upptäcka efter de 5 minuter och 33 sekunder som låten varar, att man inte andats på hela tiden.
Nu dricker vi ur glasen, stolta stad! För nyss gick Fredman med nattens drottning och nu går också jag. Natten fylls av oro stadens hjärta har fått kramp och framför Faggens Krog står Movitz kvar under nattklubbsröd neonljusramp.
Och i Kungsträdgårdens bleka dis pågår nattens vilda dans, statister från nån opera rör sig stel och som i trance. Men där borta i dom vita bergen där är det stilla mörkt och kallt. Det lyser svagt i tornet där men det är också allt. Men det är också allt.
Tennanders egen version, som vi hittar på Rötter (1985) är som sig bör oöverträffad, men som ett bevis på låtens storhet passar den även Helens Sjöholm rätt bra.
Låt: Fragancia Artist: Åsa Jinder/Stefan Sundström/Cajsa-Stina Åkerström Skiva: Folkmusik på svenska (2000) Text & musik: Evert Taube Lyssna på Spotify
Återigen blir det Evert Taube igen här på Gråtalåtar, men också denna gång är det faktiskt inte han själv som sjunger. Hans mästerverk till sånger tycks locka fram det bästa i vemhelst som sjunger dem. Många visor gör han förvisso bäst själv, men visorna är så bra att det alltså även är möjligt för andra att göra storverk med dem. ”Fragancia (Serenad i Havanna)” är en av de gåtfullare Taube-visorna, oerhört romantiskt och lätt trånande. På just denna inspelning hör vi Åsa Jinder, Stefan Sundström och Cajsa-Stina Åkerström. Just detta tarvar en liten utvikning. Fred Åkerström, Cajsa-Stinas far avskydde Evert Taube. Av oklara anledningar. Lika oklara som att han hatade Dan Andersson. Hans antipati mot Taube innebar bland annat att han aldrig sjöng hans visor. Inte förrän sent i livet, när han vid visfestivalen i Västervik år 1981 blev övertalad av en ung kvinna att sjunga just ”Fragancia”. Han föll till föga och insåg nog själv vad bra det faktiskt funkade. Därför spelade han även in den till det som skulle bli hans sista skiva Åkerströms Blandning som kom 1982, tre år innan han avled i augusti 1985. Och herregud, vad mycket Sverige förlorat på grund av Åkerströms motvilja mot Taube – det inser man när man hör inspelningen på skivan. Vem den unga kvinnan var, som övertalade honom den där kvällen i Västervik? Åsa Jinder, givetvis, och här återförenas hon alltså med dottern till Fred. Cajsa-Stina sjunger sina delar som en älva, smärtsamt innerligt och vackert – kanske tänker hon på sin pappa som hon hade ett (oftast) fint förhållande med (läs hennes underbara bok Du och jag, farsan). Huvudsången står dock Stefan Sundström för – och som han gör det. Jag tror aldrig att Sundström sjungit bättre än han gör i just denna låt. Känslofullt, viskande, starkt. Det är stort, i bakgrunden virvlar Åsa Jinders nyckelharpa runt i stroferna. Lyssna särskilt på slutversen, som slutar i samma sekund som Sundström pratsjunger ordet ”…här”. Underbart.
Glömsk av mig själv jag fylls av dig till brädden fastän du gömmer dig och inte blir mig när. Himmel! Hon kom ändå till blomsterbädden! Månen går ned…gitarren tystnar här.
