• 28 april Stockholm
• 5 maj Uppsala
• 11 maj Helsingborg
• 16 maj Växjö
• 17 maj Kalmar
• 23 Maj Linköping
• 24 Maj Norrköping
• 25 Maj Halmstad
• 26 Maj Slussen, Orust

Förra veckan spelade bandet på KROQ Weenie Roast Y Fiesta i Verizon Wireless Amphitheatre, Irvine, CA tillsammans med Coldplay, Incubus, Silversun Pickups, Pennywise med flera. Under 2012 kommer The Offspring fortsätta sin turné världen över.

Days Go By låtlista:

• The Future Is Now
• Secrets From The Underground
•  Days Go By
• Turning Into You
• Hurting As One
• Cruising California (Bumpin’ In My Trunk)
• All I Have Left Is You
• OC Guns
• Dirty Magic
• I Wanna Secret Family (With You)
• Dividing By Zero
• Slim Pickens Does The Right Thing And Rides The Bomb To Hell

The Offspring har spelat 1100 gig världen över och sålt mer än 36 miljoner album. Bandets release från 1994 “Smash” är fortfarande det mest säljande albumet genom tiderna släppt av ett independentbolag. The Offspring är Dexter Holland (sång, gitarr), Noodles (gitarr), Greg K (bas) och Pete Parada (trummor).

Ett axplock av alla fantastiska artister och band som kommer i år är:

• The Cure (UK)
• The Stone Roses (UK)
• Mumford & Sons (UK)
• The XX (UK)
• Justice (FR)
• Slash ft. Myles Kennedy & The Conspirators (US)
• Noel Gallagher’s High Flying Birds (UK)
• The Cardigans Play Gran Turismo (SWE)
• Kasbian (UK)
• Gorillaz Sound System (UK)
• The Gaslight Anthem (US)
• Marina And The Diamonds (UK)
• The Soundtrack of Our Lives (SWE)
• Anna Ternheim (SWE)
• Markus Krunegård (SWE)
• Garbage (US/UK)
• Nationalteaterns Rockorkester (SWE)
• Den Svenska Björnstammen (SWE)
• James Blake (UK)
• The Kooks (UK)
• M83 (FR)
• Bombay Bicycle Club (UK)
• Eagles of Death Metal (US)
• The Vaccines (UK)
• Bat For Lashes (UK)
• Jamie XX (UK)
• Chase & Status (UK)
• BIG K.R.I.T (US)
• Feed Me (UK)
• Familjen (SWE)
• The Bronx (US)
• Katzenjammer (NO)
• Penguin Prison (US)

Släppet blir i form av en 5-spårs-EP som blir tillgänglig digitalt den 4:e juni och fysiskt i butik den 16:e juni.

Så länge kan vi varmt rekommendera er att spana in den helt färska videon till ”Lez Go”.  Videon innehåller live-material från Cypress Hill och Ruskos framträdande på ”The Smokeout Festival” 2012. Batterist för kvällen var för övrigt Blink-182-trummisen Travis Barker:

Några gamla favoriter, bl a Cornelis Vreeswijks ”Getinghonung Provencale” som jag har lyssnat på varje dag ganska länge nu, samt M. Ward och Dear Euphoria, världens respektive Sveriges finaste. Några låtar från förra årets bästa album (PJ Harvey, The Head and The Heart), några från årets bästa diton (Father John Misty, Thåström, Perfume Genius) inklusive årets låt ”Museum of Flight” med Damien Jurado. Till sist lite oväsen av Sleigh Bells, Mogwai och Trubbel, lite kafferomantiserande Americana med Samantha Crain plus att jag är så skamlös att jag tar med ”Branch Fever”, den bästa låt jag varit med och skrivit.

Lyssna på Spotify

Kort sagt, Brendan Benson har gjort ett album som gör mig lycklig.

Lyssna på hela härligheten här: Brendan Benson – What Kind of World

F Det började med att vi samlade in en masa låtar som vi gick igenom. Man måste ju liksom pratat igenom vad man vill göra, vad man inte vill göra och så. Sen satte vi tänderna de låtar vi tyckte bäst om, och jobbade fram arrangemang. Så småningom bestämde vi att vi skulle jobba med Johan Lindström, något vi velat göra länge. Första inspelningarna gjordes för ungefär ett år sen. Vi kände väldigt snabbt att vi hade samma tankar som Johan, kring vad vi ville göra.

C Vissa låtar hade vi jobbat igenom ordentligt och hittat hem i, till exempel Go Tell The World. Det var en av dom första vi spelade in, och den satte liksom en riktning för resten av skivan.

Det är ganska stor skillnad på den här skivan jämfört med era tidigare. Bland annat är det mycket bättre sång än vanligt. Det brukar ju sannerligen inte vara dåligt, men den här gången har ni verkligen fått till det. Det är liksom mer luft i allting.

C Där spelade nog Johan stor roll. Vi är så vana vid att sjunga med full kraft och att det ska vara ett jäkla ståhej. Men det kan vara svårt att få ner det på skiva. Man kan liksom inte göra på samma sätt och tro att man ska få samma effekt. Johan var rätt hård på det där. Vi kunde känna att vi hade världens bästa tagning och han sa åt oss att backa och tagga ner. Därav kommer nog det där luftiga i soundet. Han har sån koll på mickar och allt sånt, och han ger sig fan på att det ska bli som han har tänkt. Det gillar jag. Han har en plan.

F Johan verkar funka så, att när något inte är helt hundra så låser det sig för honom och han kommer inte vidare. Det var ganska tryggt tyckte jag. Som nån slags naturligt kvalitetsfilter.

Jag har ju skrivit låtar till er, och jag tror aldrig  jag har skickat så risiga demos till artister som dom jag skickat till er. Vad letar ni efter när ni lyssnar på låtar till era skivor?

C För oss är det ganska enkelt att hitta rätt låtar. Vi känner snabbt om det är en låt vi kan göra bra, och det där är en av grejerna vi faktiskt har samma åsikter om.

L Det känns som att vi alla har varsin smak, men att det ändå finns en gemensam grej som vi alla känner. När Frida och Charlotte hade lyssnat på Tomorrow’s Such A Long Time ringde dom mig och sa ”du kommer älska den här låten.” Och det gjorde jag.

C Sen finns det låtar man får kämpa lite mer med. Andreas Mattssons First Step till exempel. Det tog ett tag att hitta in i den, men det var värt det i slutändan.

Jag uppfattar er som tre väldigt olika personligheter. Samtidigt känns ni väldigt tajta som band. Hur får ni ihop det?

C Vi har absolut gått igenom perioder då vi inte har känt likadant för det här.

L Men kärleken till bandet, det är där vi måste lägga vårt fokus.

C Sen har vi alltid lyckats nå olika mål som gör att det är värt det. Och så den där känslan när vi kommer tillsammans och sjunger och står på scen. Det är nån slags jordisk urkraft i det.  Det är därför vi orkar stångas vidare.

F Nu börjar vi ju göra intervjuer igen, efter ett uppehåll. Då får man liksom analysera igen, vad är det vi gör just nu…varför låter vi som vi låter och så vidare.

Ni gillar inte riktigt att prata om vad det är ni gör. Man får väl göra som man vill tänker jag, men jag undrar vad det är som är så störande med det?

F Det kan kännas som att man trycker in sig själv i ett hörn tycker jag. Och det handlar kanske inte om att vi tycker vi är så fruktansvärt unika eller så, men det kan vara svårt att sätta ord på det där.

C Jag tycker också det är att sätta bojor på sig själv på nåt sätt. Om vi börjar stoppa in oss själv i nåt fack så kan det bli att vi inte tillåter oss själva att göra vad vi vill i framtiden. Vi vill alltid känna att vi kan göra vad fan vi vill på nästa skiva.

L Jag tänker att om folk nu gärna vill att vi ska vara ”country” så tänker inte jag slåss om det. Folk kan kalla oss vad vi vill. Vi började ju i country, och att förneka det skulle ju vara som att skämmas för sin uppväxt.

Vad ska den här skivan uträtta för er? Vart ska den ta er?

C Jag känner verkligen att det här är vår bästa skiva hittills, och det ger ju en glöd att komma ut och spela för folk. Sen rent kommersiellt och medialt… vi får ju mycket mer intressanta frågor nu, eftersom vi har hållit på längre. Vi får prata om skivan istället för att berätta vilka vi är och vad vi heter.

L En viktig grej för mig är att vi har lyckats kombinera det här med att ta det vi gör på stort allvar, med en slags lekfullhet. Vi har jobbat upp så pass mycket självkänsla och rutin att när vi väl står på scen kan vi liksom leka mer, och njuta av det. Utan att det blir flams och trams. Den där kombination tycker jag att vi har fått fram på den här skivan.

Det brukar vara mycket gig för er.

F Det börjar bokas på och sommaren är väl halvfull nu. Vi hoppas ju på mer. Vi har spelat kontinuerligt och sjukt många år nu.

C Sen är det ju det där också, att vi kan spela i Globen en dag, och sedan åka ut och spela i nån sommarstuga på nån liten festival. Nu är vi jävligt sugna på att kolla vad det finns utomlands. Sverige är trots allt inte så stort, och det är många artister som ska dela på dom här sommarspelningarna.

Här ungefär börjar dom bila ner en kakelvägg precis där vi sitter. Ett naturligt avslut helt enkelt. Koncist, på nåt sätt.

Det är tydligt att Richard Hawley har velat ta sig vidare, så här några album in i solokarriären. Och han har lyckats också, tycker jag. I mångt och mycket är det nog soundet som är förändrat. Själva låtarna känns fortfarande väldigt klassiska. Det låter rockigare, mindre pompöst (eller, pompöst på ett annat sätt) och, på nåt skönt sätt, lite nittio. Personlig favvo på plattan är Lloyd Cole-artade Seek It. Rösten, mina vänner, den där rösten funkar verkligen på mig.

Spisa hela plattan här!